Han favoriserar sitt äldre barn

Ville han ha barnet eller var det bara du som ville bli gravid? Låter ju som han inte ville ha ett till...

Anledningen till att iaf jag misstänker att pappan beter sig på detta sätt pga psykologisk krasch är för att ts beskriver det som att förändrades över en natt och inte visat dessa tendenser alla tidigare.

Givetvis beter sig sambon långt ifrån okej. Men många gånger vill man som partner fanatiskt ge det en chans och fortsätta sitt förhållande. Och om ts vill det så är enda sättet att söka hjälp och förstå varför han beter sig som

Han gör.

Beror det på en depression så kommer han med hjälp kunna ändra sitt beteende och bli den man ts planerade barn med och älskar. Förändrar han sig inte sånger

Ts lämna. Svårare än så är det inte.

Och ts kanske känner att hon aldrig kommer kunna ha samma relation till honom pga hur han betett sig. Isf är det troligen bättre att bara lämna honom på en gång.

Jag talar av egen erfarenhet när jag pratar om förlossningsdepression. Min man fick det och det tog 1,5 år innan han började få en rimlig relation till barnet. Han insåg dock själv problemet efter en hel del påtryckningar från mig när barnet var väldigt litet. Ändå tog det så lång tid. Så ts behöver som sagt vara beredd på att relationen till barnet inte kommer lösa sig över en natt.

Är hon beredd på det och beredd på att förlåta honom? Ja då kanske det är värt att ge honom ett försök

Kan din man ha varit lika charmig mot sin första fru så är det inte konstigt att hon är mån om att hennes barn har det bra när hen är hos pappan. Du verkar hysa oproportionerligt agg mot hans ex och inte emot din man, dom är den som beter sig som ett arsle.

Ville din man ha barn m dig? Han verkar helt ha ballat ut när du blev gravid. Ponera att du (förståeligt) tröttnar på honom och lämnar

Hur tror du att din man kommer att beskriva dig för en ny kvinna? Kommer du att vara orolig över att ditt barn har det bra under pappaveckan?

Jag känner igen mig i din historia om hur jag har haft det förutom med några skillnader. Min man ballade ur strax innan vårt första barn skulle födas, mycket pga påtryckningar från hans ex som krävde att vårt barn skulle vara mitt barn och deras dotter skulle han ge 100 %.

Mitt första år som nybliven mamma var inte kul, aldrig känt mig så ensam som då, jag var ensamstående fast vi hade en relation.

Det blev bättre när vårt barn blev äldre och kunde uttrycka sig själv, då först började min man också prioritera vår gemensamma son men inte i närheten som med sin äldsta. Men det ständiga tramset med den förstfödda kommer att fortsätta till dödagar.

Men idag några år senare så ser jag tillbaks på den här tiden och jag kan känna att jag kommer aldrig att komma över det där sveket. Ligger nu i skilsmässa, mitt barn ska inte behöva känna att denne är inte lika mycket värd som sitt syskon. Sen kanske det är precis en skilsmässa som behövs för att han ska bli en bra pappa till vår son, vissa verkar ju behöva driva sitt föräldraskap på dåligt samvete för att kunna engagera sig.

Bli särbo tillsvidare. Din gubbe måste skärpa till sig och ta ansvar för sitt och ert liv. Han är en jävla fjant som behöver läxas upp ordentligt. Man uppför sig inte på det viset.

Det är ovanligt med förlossningsdepression hos män. Och man får inte en förlossningsdepression 9 månader innan förlossningen.

Det som däremot är vanligt är att våldsamma män initierar våldet när partnern blir gravid. Många kvinnor får ta emot första slaget då utan att någonsin ha sett tendenserna innan.

Så man ska vara lite försiktig med att uppmana nyblivna mammor som behandlas som skit av sin partner att lägga på en extra växel av förståelse och empati.

Min första tanke när jag läste din TS var: betedde han sig lika svinigt mot sin äldsta och dennes mamma? Är det därför exet är så orolig?

Hur är hans son mot sitt halvsyskon?

Det ligger ju nära till hands att lämna såklart, han beter sig som ett svin. 

Men om det är så att du vill fortsätta kämpa och inte når fram så kanske du ska försöka gå via hans son. Se till att barnen får en syskonkontakt och få mannen att inse att ni 4 tillsammans är en familj, Inte att han och sonen är en familj och du och ert barn är en annan familj. Om hans äldre barn tar till sig småsyskonet så kanske hans ögon öppnas. 

Jag menar inte det här som något manipulerande och utnyttjande av sonen. Utan ser det att vägen till att få ett bra hem är att bygga en kärleksfull familj och i det här fallet så kanske det startar med kärleken mellan syskonen. 

Nej det är inte ovanligt hos män. Däremot talas det inte om. Är vad min kontakt på familjeenheten sade när jag var i den situationen.

Sedan är det säkerligen ovanligt att få det innan barnet föds som man. Men ingen omöjlighet.

Ts måste välja om hon vill kämpa för detta eller inte. Och om hon vill det, reda ut om mannen är villig att kämpa för detta.

Det är fullt förståeligt om ts väljer att lämna nu på studs. Men jag tycker att man också måste kunna diskutera att det kan vara så att mannen beter sig som han gör på grund av psykiskt mående. Och om det skulle vara så så betyder inte det heller att ts bara skall acceptera läget. Hon måste avgöra själv om det för henne finns hopp att få tillbaka den relation hon hade till honom innan och om hon orkar kämpa sig igenom tiden fram tills dess

Oavsett skäl så håller detta givetvis inte.

Säg åt honom att antingen inser han bristerna och är villig att förbättra situationen, och ser till att behandla båda barnen lika, samt satsar på er familj, eller så måste ni separera - då står han där med två ex, två barn på deltid (bebisen kan han ju inte ens ha så mkt nu, eftersom man inte delar 50/50 med så små barn). 
Hur mycket är han villig att jobba på saken? 

Snacket om exet kan du skjuta därhän - detta handlar om hur han själv väljer att göra. 

Jamen precis, det var min tanke också när jag läste, att han kanske har någon depression. Det kanske blev överväldigande för honom att skaffa barn igen. Ni borde gå och prata med någon och försöka lösa det innan det går så långt att alla känslor försvinner och ni inte längre kan förlåta. Ville han skaffa barn lika mycket som dig eller var han egentligen nöjd med dem han har och gick med på fler barn för din skull?

Tack för er förståelse och för att ni tar er tid att svara, betyder oerhört mycket för mig. Trots att jag har fått en del spydiga kommentarer också vet jag att ni enbart vill min son väl. Ni ska också ha ett tack!

Min sambo var väldigt angelägen om att skaffa barn med mig, det ville han ganska tidigt i förhållandet men jag ville vänta så att vi kunde lära känna varandra bättre, alla "inblandade" alltså. Det var aldrig något "tjat" från varken mitt håll eller hans håll på barnfronten.

Inget känt missbruk sedan tidigare, men det är välkänt att det ligger ett alkoholmissbruks problematik i hans släkt...

Och självklart kan ni ha rätt i det ni skriver gällande sambon och hans ex historik. Har hört både från sambon, hans familj och hans ex om deras förhållande. Ingen historia är den andre lik, så jag valde att inte försöka lägga näsan i blöt i deras förflutna och fokuserar istället framåt. Men varför skulle då hans ex vilja förstöra för oss om deras förflutna var så dåligt? Deras son är supersnäll och är ett "enkelt" barn, han älskar sin lillebror på pappans sida.

Men vill hon verkligen förstöra för er?
Om han kanske var på liknande sätt när deras barn kom och dom sen separerade kanske hon inte litar på hur han är med sonen och faktiskt är orolig över hur han ska vara mot sonen, fast nu är det i stället er son som han behandlar på ett konstigt sätt, men det kan ju inte hon veta då hon inte är hemma hos er.
Kanske är hon kontrollerande för att hon inte litar på honom, som du beskriver honom skulle kanske du också vara orolig om ni separerade och han då hade er son själv.
Vad är det du har hört ifrån hans familj och ex? hur var han när äldsta sonen var liten?

Vad härligt att hans son älskar sin lillebror i alla fall. 

Strunta i pappan och bygg på relationen mellan dig, bonussonen och ditt barn så kommer säkert pappan komma med i den gemenskapen också. Han har säkert fått för sig något om att han sviker sin äldre son om han tar till sig ert barn för mycket. Så om han ser att ni 3 kan ha en gemenskap och familjeenhet så kanske det släpper. 

Och om det inte släpper så är det kanske inget att fortsätta på, men med en sådan stor personlighetsförändring så känns det ju ändå som att det är någon form av fas. 

Om du inte vill lämna så är en samtalskontakt för er båda och gärna även för honom själv viktigt.

Är i samma sits med mina barn. Äldsta är numera 15 år och särbehandlingen av det tidigare barnet pågår fortfarande trots att det barnet idag är en bit över 20 år. Tror tyvärr inte det går att ändra folk som är funtade att älska enbart ett barn, så det enda som återstår att göra är att skydda ditt barn genom att inte fortsätta leva i den situation ni nu befinner er i.

Själv lämnade jag på tok för sent så mina barn hann ta skada av eländet. Idag är vi skilda sedan ett antal år och barnen är hos mig mestadels. Pappans äldre barn bor fortfarande hemma, tjänar inga pengar och studerar ej men vad gör det då pappa betalar snordyra märkeskläder och allt man behöver? Den tid våra gemensamma är där får de knappt mat och har inga kläder att byta till. Har sakta men säkert försökt fasa ut umgängesdagarna så barnen är där så lite som möjligt. Inte ens soc bryr sig om att det inte finns mat och kläder hemma hos pappan. Vill inte outa för mycket då jag inte vill bli igenkänd, men fysiskt våld har förekommit och sista tiden vår son var där regnade orosanmälningarna in. Soc har nu kommit så långt att de accepterar sonens vägran att besöka sin far mer så han bor heltid med mig nu. Bara en tidsfråga innan även dottern vägrar åka till pappan.

Så blev det för mina barn. Med andra ord inte så bra. Så om pappan inte inser vad han håller på med ber jag dig att inte göra om mitt misstag och stanna kvar tills ditt barn far illa och tar skada. Det är bättre att flytta därifrån redan nu och bespara ditt barn denna hjärtesorg att aldrig vara hans nummer ett. Att alltid leva i skuggan av någon annan. Alltid se på när någon annan får kärlek, tid och omtanke medan barnet själv får kalla handen och gå därifrån med krossat hjärta. Konsekvenserna av detta är varken små eller lindriga så överväg dina val noga.

Gällande det fysiska våldet jag nämnde om hos mina barns pappa så är detta något som börjat när sonen blev tonåring. Pappan har ej rört honom innan dess. Nu är sonen så pass stor att han började ifrågasätta pappans beteende och som svar på det blev han fysiskt skadad av pappan, som inte tål att bli ifrågasatt. Men nu är det slut på eländet. Mitt barn kommer inte att sätta sin fot i pappans hem något mer.

Du säger att du alltid "tagit myrsteg" när det kommer till relationen med hans tidigare barn, men ändå väljer ni att skaffa ett gemensamt barn efter bara 1,5-2 års förhållande? Det är ju supersnabbt, även om ingen av er inte hade barn sen tidigare. Inte undra på att allt har fallit ihop. 

Om jag var du skulle jag bara lämna relationen. Du gör inte ditt barn en tjänst genom att stanna i ett dåligt förhållande. Hittar ni tillbaka till varandra någon gång i framtiden är väl det gulligt, men just nu är er hemsituation destruktiv. Separera.