Relation med bonusbarn

Bli särbo tills barnen har flyttat hemifrån.

Jag kan relatera till din situation och jag kommer aldrig att sätta mig i en sådan sits igen. 

På grund av att pappan brister i sin uppfostran så blir du automatiskt "the bad guy", eftersom det blir du som måste sopa upp den skit som inte pappan orkar/förmår städa upp. Och då menar jag både bokstavligt och bildligt talat.
Om du bor kvar i den här ohållbara situationen så kommer du antagligen tappa både respekten och kärleken till din partner.

Så det bästa hade varit att återgå till att vara särbo så du slipper ta den skit som pappan egentligen borde ta, så att du slipper bli "the bad guy" i varje situation.
Frågan är bara om eran relation håller för en relationsmässig tillbakagång i form av att bli särbos igen. Hur som helst, stort lycka till TS!! Kram

Skit i hans barn fullkomligt! Han verkar ju fullkomligt strunta i deras uppförande så varför ska du eller några andra utomstående engagera er? Dumpa karln alternativt bli särbo.

Orka engagera sig i andras bortskämda ungar!

Flytta ut och bli särbos igen. Det är enda lösningen, för barnen lär inte ändra sig (din sambo kommer antagligen inte försöka uppfostra dem till en spdan förändring heller) och ja, givetvis är det deras hem 24/7. Det varken kan eller ska du kräva annat om. Väljer man att bli tillsammans med någon som har barn sedan innan så måste man förstå att partnern är förälder 24/7 och att hans/hennes hem även är barnens hem 24/7 - även när de för tillfället är i sitt andra hem. Det är inte deras hem varannan vecka utan det är alltid deras hem, de är bara inte där ibland - men är såklart alltid välkomna hem.

Jag tycker att dina gränser är rimliga och att du och partnern gemensamt borde sätta upp gränser och att bonusbarnen ska ha respekt för dig och dina saker. Det som jag tycker att du ska kommunicera är att din partner är respektlös emot dig, när han låter barnen bete sig illa gentemot dig. Dom måste kunna lyssna på en vuxen som det bor tillsammans med. 
Tänker att han behöver förstå att barnen inte kan komma och gå som dom vill, det krävs viss planering. Det kan ju höras via telefon. 
Boven i dramat är inte barnen utan din sambo, men antar att du ogillar barnen ibland pga att det är så respektlösa. Stulit saker, tar mat, hjälper inte till etc...
Din partner kanske tycker att du klagar, och har dåligt samvete för skillsmässan kanske och är lat och bekväm med att inte säga ifrån.
Jag vet inte vad du ska kunna göra för att vinna respekt hos din partner och sedan hos barnen. Kanske fråga honom om han tycker att man ska lära barnen att så här behandlar man kvinnor? Ställ frågan sen går du hemifrån så kan han tänka på saken.... utan att vara anklagande utan mera saklig och lugn men att du menar allvar...  
Sen kan man ju fråga honom vilken uppfostran hans föräldrar gett honom, och hur han ser på barnuppfostran, försök samtala utan att vara dömande om man tänker olika...
Tänker att du kan säga att alla skulle må bättre av tydliga gränser i familjen, både barn och vuxna... det borde vara så att alla ska känna sig hemma inte ett vi och dom tänkande mellan dig och barnen...där pappan verkar ta barnens parti alldeles för mycket...
Lycka till!
Ps kanske kan få samtalsstöd, själv eller som par...

Barnen är 10, 14 och 17

Högst relevant fråga.
Jo, när jag ser tillbaka så har det helt klart varit uppenbart att det saknats något i uppfostran. Men jag tror att jag hade lite mer överseende med det och kunde ignorera det på ett annat sätt innan vi flyttade ihop. Då hade jag min fristad och mitt andningshål där jag kunde återhämta mig. Sedan tror jag att barnen också skärpte sig något då vi var tillsammans.
Jag trodde inte heller att jag skulle bli så påverkad av barnen och dessutom så trodde jag nog i min enfald att varannan vecka innebar en lite paus just varannan vecka.
Men jag förstår din fråga, som sagt, högst relevant.

Stort tack till alla er som tagit er tid att läsa och sedan också svara på det jag har skrivit 
Jag är oerhört tacksam över era synpunkter och tankar. Jag har ingen i min bekantskap som har en liknande situation, så det är inte alltid så lätt att se saken ur en annan vinkel eller att den som man frågar förstår ens situation. Era svar, tips och även frågor har gett mig fler perspektiv (och ännu mer att fundera på ). 
Tack återigen och tack för era lyckönskningar.  
Har ni mer tips, idéer, funderingar så fyll bara på 

Tänker du fortsätta vara sambo?

Jo, det tänker jag. MEN det måste bli någon form av förändring och min sambo måste börja ställa krav på barnen, precis så som i princip alla påpekar. Här kommer jag att föreslå att vi tar hjälp utifrån i dessa samtal. Jag tänker att det finns en risk att jag inte når fram om jag, som inte har egna barn, påpekar för en trebarnsförälder hur viktigt det är med ramar och regler i uppfostran.
Om det inte funkar så är en fundering att jag också kör varannan vecka. Skaffar ett boende till. Lite som Anonym (K) och (Q) skriver. 
Det är ju lätt att snöa in i någon form av traditionell och till viss del lite förlegad familjenorm, hur saker och ting "ska" vara. Tittar man utanför boxen kan man hitta alternativa sambo/särbo-konstellationer som utgår från vad som passar just oss. Tack Anonym (K) för att du gav idén genom att du delade med dig av era planer. 

Men har ni inte diskuterat detta på 2  år? Känns märkligt.  Och om ni har gjort det, vad får dig att tro att det ska fungera denna gång?

Jag tänker så här, att om han inte på hela denna tid märkt hur hans barn beter sig, eller om han är ok med att de beter sig så, och du har påtalat detta ett antal gånger (eftersom det inte blir bättre) så är chansen minimal att han ändrar på sig.

Och ärligt talat, hur kan man ens attraheras av en man som som beter sig på det viset? Jag skulle aldrig kunna vara med någon som dels inte  klarar av  att uppfostra sina barn och sedan inte respekterar mig och mina känslor, vad finns då kvar? Om respekten inte finns där, då blir ju allt annat bara en fasad. 

Låter bra att du tar till dig av råden som ges och försöker hitta lösningar, jag hoppas verkligen att din sambo är med på det också.

Tycker det verkar vara flera faktorer som spelar in i er situation, dels verkar din sambo inte stötta dig tillräckligt, barnen verkar onekligen lite ouppfostrade med tanke på deras relativt höga ålder men sen verkar du även haft en ganska tillbakadragen roll från början vilket även verkar fortsätta. Förstår absolut din inställning till att inte vilja trampa din sambo på tårna om föräldraskap etc, men barnen borde från början ha fått se dig som en annan vuxen jämlikt pappa och du borde nog även tagit på dig lite mer föräldra-ansvar eftersom det ändå är den rollen du har 50% av tiden, det ingår liksom på köpet när man blir tillsammans med nån som har barn. Med det sagt att man inte ska konkurrera eller ersätta deras riktiga mamma, men hitta sin egen roll i det.

Min sambo har två pojkar sen tidigare och vi hade inte heller varit tillsammans särskilt länge innan vi flyttade ihop. Var orolig för hur det skulle funka med barnen men min sambo var väldigt stöttande och visade att hos oss var jag lika mycket förälder som han, och vi skulle vara överens om uppfostran och regler inför barnen. Det var minst sagt svårt och lite läskigt först, framförallt i början de gånger jag var tvungen att ryta ifrån och markera när barnen betedde sig illa etc, men jag blev snabbt tryggare i det när de visade sig att de uppskattar tydlighet och visar mig samma ovillkorliga kärlek som de gör mot sin pappa. Att vara förälder innebär inte att man är deras kompis, en förälder måste kunna vara en förebild och stå för både kärlek, struktur och trygghet.

Jag försöker behandla dem som om de vore mina egna barn,vi väntar nu vårt gemensamma och jag involverar dem mycket i graviditeten för de blir ju deras riktiga syskon, vi är deras riktiga familj och de är alltid välkomna. Självklart får jag gråa hår och kan tycka det är skönt när de åker till mamman ibland, men jag försöker även se det som att deras pappa är här och därför är det här deras riktiga hem minst lika mycket som hos mamman.

Tycker det är bra att du överväger ta hjälp utifrån, jag hoppas att det ger er verktyg för hur ni tillsammans ska komma vidare och ha ett gemensamt familjeliv. Om ni inte kommer vidare tror jag det är bättre att ni blir särbos igen.

Låter bra

Har han inte gjort några förändringar hittills så lär det inte ske