• Anonym (Belle)

    Min kille gjorde slut för jag somnade i badkaret

    Har varit tillsammans med en kille i tio månader, vi bor ihop blev naturligt så när han flyttade 60 mil för mig.

    Jag har kämpat med utmattningssyndrom sen förra 2019. Började jobba 100 procent i augusti. Känner mig tyvärr påväg dit nu igen läkaren vägrar sjukskriva mig och jag är helt förstörd.

    Jag sover mer än vänligt sover från klockan åtta på vardagar, somnar väldigt ofta på min kille när vi kollar film jag orkar inte hålla mig vaken så fort jag slappnar av det minsta så somnar jag direkt. Min kille förstår det inte och säger att det sitter i det mentala, jag försöker inte tillräckligt att hålla mig vaken, kan det vara så? Jag själv känner att jag somnar med flit.

    Jag känner mig alltid skyldig att jag somnar, han väckte mig mig när jag somnat till i badkaret och såg oerhört besviken ut, han har har sagt flera gånger att han inte kan leva med mig om jag inte förändrar det här att jag somnar

    Jag har varit till doktorn men får ingen hjälp, har tagit blodprover som inte visade något.

    Jag orkar inte mer och när han gör så här mår jag ännu sämre.

    Jag fick ett utbrott nyss och sa att jag kommer ta livet av mig för jag står inte ut längre.

    Ärligt jag klarar inte mer, och jag klarar inte av att han säger att jag måste hålla mig vaken när jag inte kan. Jag försöker men jag somnar ju för jag är så utmattad!!!!!

    Snälla ge mig råd! Min kille har dragit nu. Jag ligger själv i min säng nu och har extrem ångest för att jag är lämnad deprimerad och måste ta mig till jobbet på måndag.

    Kan man va trött på riktigt eller sitter det i psyket att jag bara kan skärpa mig och vara vaken för att behålla min kille?

  • Svar på tråden Min kille gjorde slut för jag somnade i badkaret
  • Anonym (.)

    Två olika saker här.
    1. Du har stort sömnbehov och slocknar ofta och tidigt
    2. Din relativt nye pojkvän, som du inte har någon flerårig stabil grund med innan detta började, känner behov av att umgås och ha ett familjeliv med dig.

    Förstår jag saken rätt har du kollat upp dig medicinskt (sköldkörtel, sömnapné o s v - själv fick jag sömnapnéer när jag gick upp i vikt.) och inte hitttat något som går att åtgärda medicinskt, så uteslutningsdiagnosen blir uppmattningssyndrom. Du kan följa rekommendationer för detta (fysisk aktivitet, pacing  m m) men det finns varken garantier eller egentlig anledning att tro att detta kommer att bli bättre inom överskådlig framtid.

    Mot den bakgrunden skulle jag säga att pojkvännen inte har någon realistisk anledning att tro att livet med dig kommer att bli som han hoppades inom överskådlig tid. Han trodde att ni skulle fördjupa er relation när ni flyttade ihop (kanske lyckades du gå på övertid för att hålla dig vaken så länge ni bara dejtade så att han inte märkte av detta nu, men klarar inte att göra det i vardagen). I stället blir han som sambo ständigt frustrerad över att dela bostad med en sovande partner.
    I en flerårig etablerad och bra relation är toleransen naturligt större när ena parten får hälsoproblem, både när man kan hoppas på att komma tillbaka till detta och när man vet att chansen är liten.  I ert fall är relationen ny och ni har aldrig fått till gemensamt hemliv av den typ din sambo vill ha(?). Jag tycker nog att du, även med din egen frustration över ditt mående, borde försöka förstå hans känsla runt detta.

    Nuvarande situation verkar mest stressig för er båda. Han är besviken och frustrerad, du är trött och känner dig pressad.
    Varför inte tala klarspråk kring situationen? Detta är tyvärr hur situationen är för närvarande, det är tråkigt för er båda och du kan inte ge några garantier för när/om det blir bättre. Han får bestämma om han är intresserad av att fortsätta relationen på de premisserna eller inte. Väljer han att stanna så vet han om t ex ditt stora återhämtningsbehov och att det kommer att ta tid från gemensam tid och aktiviteter och ska inte skuldbelägga dig för det. Då utgår jag från att du gör vad du kan för att bli bättre. Är han inte OK med den typen av relation är det bättre att han inser det och lämnar förhållandet.

    Vad gäller att du svarade med självmordshot när du kände dig pressad är det en stor varningsflagga, antingen för att du är psykiskt obalanserad eller att du är manipulativ. Menade du allvar bör du söka vård snarast.

  • Anonym (Söndag)
    Anonym (.) skrev 2021-04-25 12:39:24 följande:

    Två olika saker här.

    1. Du har stort sömnbehov och slocknar ofta och tidigt

    2. Din relativt nye pojkvän, som du inte har någon flerårig stabil grund med innan detta började, känner behov av att umgås och ha ett familjeliv med dig.

    Förstår jag saken rätt har du kollat upp dig medicinskt (sköldkörtel, sömnapné o s v - själv fick jag sömnapnéer när jag gick upp i vikt.) och inte hitttat något som går att åtgärda medicinskt, så uteslutningsdiagnosen blir uppmattningssyndrom. Du kan följa rekommendationer för detta (fysisk aktivitet, pacing  m m) men det finns varken garantier eller egentlig anledning att tro att detta kommer att bli bättre inom överskådlig framtid.

    Mot den bakgrunden skulle jag säga att pojkvännen inte har någon realistisk anledning att tro att livet med dig kommer att bli som han hoppades inom överskådlig tid. Han trodde att ni skulle fördjupa er relation när ni flyttade ihop (kanske lyckades du gå på övertid för att hålla dig vaken så länge ni bara dejtade så att han inte märkte av detta nu, men klarar inte att göra det i vardagen). I stället blir han som sambo ständigt frustrerad över att dela bostad med en sovande partner.

    I en flerårig etablerad och bra relation är toleransen naturligt större när ena parten får hälsoproblem, både när man kan hoppas på att komma tillbaka till detta och när man vet att chansen är liten.  I ert fall är relationen ny och ni har aldrig fått till gemensamt hemliv av den typ din sambo vill ha(?). Jag tycker nog att du, även med din egen frustration över ditt mående, borde försöka förstå hans känsla runt detta.

    Nuvarande situation verkar mest stressig för er båda. Han är besviken och frustrerad, du är trött och känner dig pressad.

    Varför inte tala klarspråk kring situationen? Detta är tyvärr hur situationen är för närvarande, det är tråkigt för er båda och du kan inte ge några garantier för när/om det blir bättre. Han får bestämma om han är intresserad av att fortsätta relationen på de premisserna eller inte. Väljer han att stanna så vet han om t ex ditt stora återhämtningsbehov och att det kommer att ta tid från gemensam tid och aktiviteter och ska inte skuldbelägga dig för det. Då utgår jag från att du gör vad du kan för att bli bättre. Är han inte OK med den typen av relation är det bättre att han inser det och lämnar förhållandet.

    Vad gäller att du svarade med självmordshot när du kände dig pressad är det en stor varningsflagga, antingen för att du är psykiskt obalanserad eller att du är manipulativ. Menade du allvar bör du söka vård snarast.


    Bra inlägg!
  • Anonym (4w)

    Mycket bra inlägg anonym (.)!

  • Anonym (trötter)
    korngryn skrev 2021-04-25 07:12:52 följande:
    Det är väldigt sällan en bra ide att googla sina symtom, om man inte är en självplågare som gillar att bli vettskrämd. Särskilt inte omstridda diagnoser där 99 % av informationen kommer från patientföreningar.
    Kan säga att för två av mina problem så är patientgruppen bästa hoppet om intelligent hjälp för läkarna är så okunniga så man blir helt förtvivlad och matt.

    Eftersom jag själv är utbildad i cellbiologi/biokemi så förstår jag precis hur lite de kan. Hur kan man föra en diskussion om en konstaterad enzymbrist med en läkare som själv knappt vet att enzymet ifråga finns, inte vet dess kemiska struktur eller vilka biokemiska reaktionsvägar i kroppen som påverkar det?

    Dessutom får man slåss mot vården för att få ta det relevanta provet, fast man har alla tillhörande symptom. Knappast konstigt att folk köper bluffanalyser och desperat vänder sig till bioresonansterapi och silvervatten när läkarna inte har kunskap, inte lyssnar på patienten och heller inte bryr sig om att ta in kunskap från andra länders läkare där man kommit längre.

    Vet flera personer som fått psykiatriska diagnoser eller blivit hänvisade till psykiatrin för helt påtagbara fysiska symptom som berott av deras kost eller kostöverkänslighet.
  • Anonym (ME)
    korngryn skrev 2021-04-25 07:12:52 följande:
    Det är väldigt sällan en bra ide att googla sina symtom, om man inte är en självplågare som gillar att bli vettskrämd. Särskilt inte omstridda diagnoser där 99 % av informationen kommer från patientföreningar.
    Ok, fel av mig. Självklart är det fel att googla på en diagnos som ME, vilken dessutom finns beskriven på 1177 Vårdguiden (och alltså inte enbart beskrivs av patientföreningar).

    TS, sök gärna information om ME, det som tidigare benämndes som "Kroniskt trötthetssyndrom". Kanske kan du känna igen dig och kanske skulle det vara värt att gräva djupare i det. Men för guds skull, googla inte, utan sök upp informationen på annat sätt. *ironi*

    Till alla er som skriver om detta med att "vara i form" för en relation eller inte. När jag träffade min man var jag, utifrån era ramar och kriterier, inte "i form" för en relation. Som kroniskt sjuk är min aldrig i form. Men vet ni, han ville leva sitt liv med mig ändå och det berodde på att kärleken var, och fortfarande är, så stark. Älskar man någon på riktigt så vill man vara tillsammans oavsett.

    TS, den där killen är ego och sätter sig själv och sitt välbefinnande i främsta rummet. Jag tror inte ens att han vet vad riktig kärlek är, för det gör man inte när man har ett stort ego.

    Det finns bra män där ute, men dom är inte många. Men kom ihåg, det räcker med en :) kram
  • Phalaenopsis
    Anonym (trötter) skrev 2021-04-25 15:00:45 följande:
    Kan säga att för två av mina problem så är patientgruppen bästa hoppet om intelligent hjälp för läkarna är så okunniga så man blir helt förtvivlad och matt.

    Eftersom jag själv är utbildad i cellbiologi/biokemi så förstår jag precis hur lite de kan. Hur kan man föra en diskussion om en konstaterad enzymbrist med en läkare som själv knappt vet att enzymet ifråga finns, inte vet dess kemiska struktur eller vilka biokemiska reaktionsvägar i kroppen som påverkar det?

    Dessutom får man slåss mot vården för att få ta det relevanta provet, fast man har alla tillhörande symptom. Knappast konstigt att folk köper bluffanalyser och desperat vänder sig till bioresonansterapi och silvervatten när läkarna inte har kunskap, inte lyssnar på patienten och heller inte bryr sig om att ta in kunskap från andra länders läkare där man kommit längre.

    Vet flera personer som fått psykiatriska diagnoser eller blivit hänvisade till psykiatrin för helt påtagbara fysiska symptom som berott av deras kost eller kostöverkänslighet.
    Ja, tyvärr. Är läkare själv och följer en FB-grupp om ME av intresse. Det är skrämmande hur många som först sökt vård upprepade gånger, och sedan luras av allehanda kvacksalvare med kvasivetenskapligt språk.
  • Pope Joan II
    Anonym (ME) skrev 2021-04-26 01:23:42 följande:
    Ok, fel av mig. Självklart är det fel att googla på en diagnos som ME, vilken dessutom finns beskriven på 1177 Vårdguiden (och alltså inte enbart beskrivs av patientföreningar).

    TS, sök gärna information om ME, det som tidigare benämndes som "Kroniskt trötthetssyndrom". Kanske kan du känna igen dig och kanske skulle det vara värt att gräva djupare i det. Men för guds skull, googla inte, utan sök upp informationen på annat sätt. *ironi*

    Till alla er som skriver om detta med att "vara i form" för en relation eller inte. När jag träffade min man var jag, utifrån era ramar och kriterier, inte "i form" för en relation. Som kroniskt sjuk är min aldrig i form. Men vet ni, han ville leva sitt liv med mig ändå och det berodde på att kärleken var, och fortfarande är, så stark. Älskar man någon på riktigt så vill man vara tillsammans oavsett.

    TS, den där killen är ego och sätter sig själv och sitt välbefinnande i främsta rummet. Jag tror inte ens att han vet vad riktig kärlek är, för det gör man inte när man har ett stort ego.

    Det finns bra män där ute, men dom är inte många. Men kom ihåg, det räcker med en :) kram
    För min del tycker jag inte att man är en sämre människa för att man inte vill inleda en relation med en person som har sjukdomar eller funktionshinder som får en betydande och bestående påverkan på ens eget liv och hur man önskar leva det. Jag älskar inte människor ögonblickligen heller, utan det är något som utvecklas och jag kan därför också avstå från människor som jag ser skulle innebära stora ansträngningar att vara tillsammans med. 

    Att den man redan har ett förhållande med insjuknar är förstås en helt annan sak (även om jag också i de fallen har stor förståelse för att den friska parten kanske inte vare sig orkar eller vill fortsätta om relationen kommit att innebära att jämvikten försvunnit och man tvingas förhålla sig till sin partner som om man vore dens vårdgivare). 

    Jag tycker att det är märkligt att uttala sig om hur andra inte älskar "på riktigt" om man inte gör si eller så - det är lite som när folk hasplar ur sig att de inte förstår hur människor som förlorat ett barn orkar leva vidare för det skulle de själva "aaaaaldrig kunna göra!"
  • Anonym (Tr2)
    SweeneyToad skrev 2021-04-24 17:22:38 följande:

    Din kille är en idiot. 


    Killen blev skärrad, vilket är helt naturligt.

    Jag, som somnar så fort jag slappnar av det minsta, tänker ta ett avkopplande bad...

  • Anonym (sådär)

    Givetvis gjorde han inte slut för att du slocknade i badkaret, han gjorde förmodligen slut för att han tröttnat på ditt utmattningssyndrom och badkarsincidenten vara bara en av många exempel. Han har förmodligen gått omkring och tänkt på det ett bar tag och bestämde sig till slut.

  • Anonym (Ta Ansvar)
    Anonym (Belle) skrev 2021-04-24 17:21:33 följande:

    Har varit tillsammans med en kille i tio månader, vi bor ihop blev naturligt så när han flyttade 60 mil för mig.

    Jag har kämpat med utmattningssyndrom sen förra 2019. Började jobba 100 procent i augusti. Känner mig tyvärr påväg dit nu igen läkaren vägrar sjukskriva mig och jag är helt förstörd.

    Jag sover mer än vänligt sover från klockan åtta på vardagar, somnar väldigt ofta på min kille när vi kollar film jag orkar inte hålla mig vaken så fort jag slappnar av det minsta så somnar jag direkt. Min kille förstår det inte och säger att det sitter i det mentala, jag försöker inte tillräckligt att hålla mig vaken, kan det vara så? Jag själv känner att jag somnar med flit.

    Jag känner mig alltid skyldig att jag somnar, han väckte mig mig när jag somnat till i badkaret och såg oerhört besviken ut, han har har sagt flera gånger att han inte kan leva med mig om jag inte förändrar det här att jag somnar

    Jag har varit till doktorn men får ingen hjälp, har tagit blodprover som inte visade något.

    Jag orkar inte mer och när han gör så här mår jag ännu sämre.

    Jag fick ett utbrott nyss och sa att jag kommer ta livet av mig för jag står inte ut längre.

    Ärligt jag klarar inte mer, och jag klarar inte av att han säger att jag måste hålla mig vaken när jag inte kan. Jag försöker men jag somnar ju för jag är så utmattad!!!!!

    Snälla ge mig råd! Min kille har dragit nu. Jag ligger själv i min säng nu och har extrem ångest för att jag är lämnad deprimerad och måste ta mig till jobbet på måndag.

    Kan man va trött på riktigt eller sitter det i psyket att jag bara kan skärpa mig och vara vaken för att behålla min kille?


    Sluta tyck synd om dig och ta tag i ditt liv. Börja motionera och håll din sömnrytm. Locka dig inte till sömn med avslappnande aktiviteter övrig tid.
  • Anonym (Belle)
    Pope Joan II skrev 2021-04-25 09:07:00 följande:

    Tråkigt för dig ts. Med det sagt så förstår jag också din sambo som flyttat 60 mil för att bo ihop med en människa som inte är i form för att ha ett förhållande. Höll du dig vaken under tiden som ni träffades innan ni flyttade samman?


    I slutet på sommaren när vi sågs mådde jag jättebra, jag sov kanske 5-6 timmar, städade varje dag, var på bra humör, var glad och uppåt, hade precis varit i en skitdålig period innan jag träffade honom. Och nu är jag tillbaka där jag va innan vi träffades.

    Diskuterade det med min läkare och det låter nästan som jag kanske är biopolär jag vet inte själv.

    Har aldrig innan haft sånt här mående. Aldrig varit i en sån depression som då iaf!

    Kan det vara att jag ?blivit? biopolär nu?

    Idag mår jag jättebra av någon anledning, känner mig sådär hyper igen.

    Läkaren satt in mig på setralin, har tagit det 3 dagar... man ska väl inte ens bli hyperpigg/glad 3 dagar efter i normalfall?

    Det är skitjobbigt!?? Nån som känner igen det här?
  • Anonym (nonym)
    Anonym (Belle) skrev 2021-04-27 09:07:41 följande:
    I slutet på sommaren när vi sågs mådde jag jättebra, jag sov kanske 5-6 timmar, städade varje dag, var på bra humör, var glad och uppåt, hade precis varit i en skitdålig period innan jag träffade honom. Och nu är jag tillbaka där jag va innan vi träffades.

    Diskuterade det med min läkare och det låter nästan som jag kanske är biopolär jag vet inte själv.

    Har aldrig innan haft sånt här mående. Aldrig varit i en sån depression som då iaf!

    Kan det vara att jag ?blivit? biopolär nu?

    Idag mår jag jättebra av någon anledning, känner mig sådär hyper igen.

    Läkaren satt in mig på setralin, har tagit det 3 dagar... man ska väl inte ens bli hyperpigg/glad 3 dagar efter i normalfall?

    Det är skitjobbigt!?? Nån som känner igen det här?
    Jag känner igen, är bipolär själv. Antidepressiva kan göra en bipolär person hypad, "för" uppåt liksom, om det händer är stämningsstabiliserande medicin kanske bättre för dig.

    Å andra sidan är det ju normalt att tillvaron är lite upp och lite ner. Kanske har du fått energi av att du blev av med energitjuven i ditt liv?! 

    Fast om du själv känner att du är pigg på ett "ovanligt" sätt så är det kanske så. Att bara sova fem timmar och städa mer än vanligt låter lite maniskt, eller kanske snarare hypomaniskt.
  • TriC

    Du ska vara glad om han stuckit, för han är ändå inte bra för dig. Som du beskriver situationen är han uppenbarligen en idiot. 

    Visst, det är såklart inte kul för honom att du somnar hela tiden. Men det är ju inget du kan hjälpa, och det måste han förstå. Eftersom han inte förstår, tycker jag att ni båda ska gå vidare på var sitt håll. Han är inte rätt för dig.

    Hoppas du tillfrisknar snart! Och....ställ KRAV på sjukvården. Ofta måste man bråka lite med dem för att få tillräcklig hjälp. Jag arbetar själv inom sjukvården, så jag vet hur det fungerar. 

Svar på tråden Min kille gjorde slut för jag somnade i badkaret