Anonym (Gråter)

Fri 23 Apr 2021 21:31

88 svar

Orkar inte, slut som människa, sonen så otroligt elak

Allt är skit. Förlåt, det här blir långt. Känner mig så uppgiven och vet inte vad jag ska göra. Orkar bara inte det här. Sonen 12 år har adhd, men hans jävla pappa vägrar honom mediciner. Finns inget som helst samarbete mellan oss. Har suttit i familjerätten och allt han vill är att älta sånt som var när vi var tillsammans, för 7 år sen!

Sonen bor vv och kör ständigt med utpressning. Får han inte som han vill åker han till sin pappa. Ringer pappan och kräver att bli hämtad och pappan kommer. Sist bodde han där en månad och vägrade prata med mig.

Han pappa är manipulativ och ljuger för sonen om mig, säger saker som sonen tror på och sen ifrågasätter. Mellan varven är pappan juste men sen skäller han och gormar och skickar elaka sms.

Han vänder och vrider på precis allt och har en skev verklighetsuppfattning. Ringer sonen honom och skriker så ringer sen pappan mig och ifrågasätter allt.

Då ska ni veta att jag är en bra mamma som försöker med allt, jobbar deltid de veckor sonen är här för att vara hemma när han kommer från skolan. Ställer alltid upp, hämtar o lämnar hos kompisar och träningar, fixar alltid frukost till honom, mellis, bra lagad mat. Kämpar med läxor som nästan alltid ger storbråk. Köper mycket saker han vill ha för att han ska vara glad. Höjer i princip aldrig rösten, kallar honom aldrig elaka saker, försöker säga allt bra han gör och ser mellan fingrarna oerhört mycket.

Sonen får ständiga utbrott, idag blev han galen när jag sa att han får hjälpa till att ta undan efter maten. Sa höll käften, jag skiter i dig, jag gör som jag vill. Då stängde jag ner nätet så han inte kunde spela mer dataspel. Sonen börjar skrika, som en dåre, som att nån försöker mörda honom, i typ 10 minuter. Föreställ er en psykisk sjuk person som vrålar. På det sättet. Han bankar och slår och kastar grejer. Fattar inte att inte grannarna kom och plingade på. Dom kanske inte var hemma. Under den tiden han vrålar gör jag inget. Sätter på tvn högt för att dämpa ljudet. När han lugnat sig går jag in till honom och han har skrivit en stor lapp att jag är en idiot och han hatar mig. Försöker lugnt prata med honom men han säger bara att jag är så jävla dum och han hatar att vara hos mig. Säger att han ringt pappa som hämtar honom.

I morse vrålade hann håll käften 10 gånger när jag försökte få honom att äta frukost. Äter han inte blir han på ännu värre humör.

Ska han iväg och inte hittar sitt busskort kan det vara en anledning att han blir hysterisk. Är favoritbyxorna skitiga kan han vråla och skrika som en galning, utan att jag ens pratat med honom.

Pappan anklagar mig för allt möjligt, allt från att jag köper för lite kläder till att jag har för lite tid med sonen, när det är han som aldrig köper kläder och bara skiter i sonen så fort han har lust. Han skriker och gormar på sonen flera gånger i veckan, hotar att slänga ut honom om han inte gör som han säger.

Men det värsta är att sonen tar pappans parti. Säger att hans pappa är så bra på alla sätt. Sonen är rädd för sin pappa och vågar inte säga emot. När vi haft samtal med psykolog har pappan sagt massa saker om sonen som inte stämmer, och sonen vågar inte säga nåt då, men säger sen efteråt att hans pappa snackar skit och inget stämmer.

Pappan kör en härskarteknik som går ut på att kväva och trycka ner sonen och vara sträng, mycket hot hela tiden. När sonen kommer till mig har han enorma behov av att hävda sig och jag gissar att han tar ut allt på mig som han inte vågar göra hos sin pappa.

Men sonen har utspel hos pappan också och skriker som en galning även där. Pappan brukar dra igen dörren och lämna sonen själv och komma tillbaka efter nån timme. Sonen har problem med kompisar också och blir osams med alla hela tiden. Läkarna vill att han ska få prova behandling med medicin men eftersom pappan säger nej blir det inget.

Jag känner nu att jag inte orkar mer. När sonen säger så elaka saker blir jag så otroligt ledsen och känner mig helt värdelös. När man gör allt man kan och bara får skit tillbaka. Pappan har nu blockerat mitt nr, han tycker jag är dum i huvet på alla sätt, han skrev massa elaka saker och jag svarade honom. På ett sätt skönt att slippa elaka saker men har försökt att smsa honom om viktiga saker som läxor, träningar men ser att det inte kommer fram. Sonen har ingen koll själv.

Vad gör jag? Känner mig så frustrerad och uppgiven. Har lust att kasta in handduken och låta sonen bo hos sin pappa för gott. Jag duger ju ändå inte.

Imorgon har jag köpt biljetter för flera hundra till ett ställe vi skulle till men dom biljetterna är bara att slänga då sonen vägrar åka med. Trippar omkring på tårna och försöker göra allt jag kan för att dessa utbrott inte ska bli. Sonen blir bara värre och värre. Och jag mår sämre och sämre. Har svårt att koncentrera mig på jobbet på dagarna, äter dåligt och går ner i vikt. Känner mig konstant ledsen.

Anonym (Mia)

Sat 24 Apr 2021 23:52

#61

Anonym (Gråter) skrev 2021-04-24 22:34:38 följande:

Tack för dina ord. Ja, nu får pappan ta hand om honom. Sonen säger inte ens förlåt utan fortsätter säga att han hatar oss, jag är cp och idiot och inte hans mamma. Men i allt det här kan jag ändå se att han känner sig övergiven nu när jag släpper taget. Och det gör så ont. Kommer sakna honom hela tiden även om det också kommer vara en befrielse att slippa trippa på tå och oroa sig över nästa utbrott.

Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst.... eller hur ordspråket går. Precis det stämmer överens med din son utifrån din beskrivning. Du är hans trygga punkt det är därför han är elak mot dig. Hans problematik och konflikterna mellan er föräldrar gör att hans hjärta slits sönder. Jag fattar att det är sjukt sjukt jobbigt för dig men just nu behöver din som höra att du älskar honom att du aldrig ger upp honom att oavsett hur han beter sig så finns du där. Det ska du mantra för din son. Det är vad han behöver. Hur du ska orka göra det och vad du behöver för att nå dit vet jag inte. Men att slänga ut honom var det värsta du kunde göra. Det kommer bli ett öppet sår i sonen. Han har nog inte ens förmågan att hindra sina känslor just nu och du skriver att han inte ens säger förlåt. Han är övergiven, han är omedicinerad, han är på väg in i puberteten, han har föräldrar som bråkar. Han testar dig. Han testar bonuspappan. Han söker uppmärksamhet av kompisar, han söker uppmärksamhet av er. Han skriker ju faktiskt bokstavligen på hjälp. Men hjälp honom då. Ser du det som att han blir hjälpt av att bo mer hos sin pappa eller är det du och din övriga familj som blir hjälpt av det?

Dethärärmittnamn

Sun 25 Apr 2021 01:38

#62

Anonym (Gråter) skrev 2021-04-24 22:34:38 följande:

Tack för dina ord. Ja, nu får pappan ta hand om honom. Sonen säger inte ens förlåt utan fortsätter säga att han hatar oss, jag är cp och idiot och inte hans mamma. Men i allt det här kan jag ändå se att han känner sig övergiven nu när jag släpper taget. Och det gör så ont. Kommer sakna honom hela tiden även om det också kommer vara en befrielse att slippa trippa på tå och oroa sig över nästa utbrott.

Det kanske behöver bli så innan det vänder och blir bättre?

Dessutom kommer han ju att bli äldre och frågan är då hur det blir. Han kanske blir våldsam rent fysiskt och är större och starkare.

Men låt honom veta att dörren står öppen den dagen han vill komma tillbaka.

Jag förstår inte hur du har orkat. Du är verkligen inte en svag mamma.

Kram.

Anonym (Ö)

Sun 25 Apr 2021 09:00

#63

Jag ser två alternativ här:

1. Sonen flyttar till pappan på heltid. Då har pappan ingen makt över dig, och sonen kommer förmodligen sakna dig och var snäll de gånger ni ses (varannan helg). Ni kan bara mysa och göra roliga saker. Du behöver inte gräla med honom om läxor och annat.

2. Du går till rätten och begär boendet OCH vårdnaden (ge dock inte pappan vårdnaden i alternativ 1). Då kan du besluta att sonen ska medicineras och pappan förlorar sin makt över dig.

Anonym (NPF mamman)

Sun 25 Apr 2021 13:59

#64

Anonym (Gråter) skrev 2021-04-24 22:34:38 följande:

Tack för dina ord. Ja, nu får pappan ta hand om honom. Sonen säger inte ens förlåt utan fortsätter säga att han hatar oss, jag är cp och idiot och inte hans mamma. Men i allt det här kan jag ändå se att han känner sig övergiven nu när jag släpper taget. Och det gör så ont. Kommer sakna honom hela tiden även om det också kommer vara en befrielse att slippa trippa på tå och oroa sig över nästa utbrott.

Men du förstår väll att han inte menar det innerst inne? Han är ett barn med diagnos utan konsekvenstänk (inget barn i hans ålder har det). Han har inte förmåga att bedöma vad som blir bäst eller vad han uttalande får för konsekvenser, och det han behöver höra är att han trots allt är älskad.

Jag vet hur slitsamt det är och hur knäckande det är att få höra att man inte duger som mamma, men det är ett rop på hjälp! Inget annat.

Du måste visa att du inte tänker ge dig. Kanske en kortsiktig lösning är att han tillfälligt får bo hos sin pappa, men du måste med alla medel visa att du står på hans sida. Om familjerätten inte var till hjälp så bör du genast göra en orosanmälan till Soc. I den bör du ange att du är orolig för sonens mående i samband med kraftiga samarbetssvårigheter med pappan och vara fullständigt transparent. Ta även kontakt med elevhälsan på sonens skola.

Jag lider verkligen med dig och er situation. Det är en mardröm, men fortsätt kämpa för sonen så att han åtminstone förstår att du inte överger honom.

Anonym (Gråter) Trådstartaren

Sun 25 Apr 2021 15:09

#65

Tack alla som svarat.

Eftersom pappan vägrar att sonen ska får prova medicin och jag inte mäktar med situationen kommer han att bo hos pappan nu, tills pappan slänger ut honom. Då tar jag över och kräver att hans ska få prova den behandling han förtjänar och behöver för att må bra:

Det gör ont i mig, oerhört ont, och jag känner såklart att jag överger honom. Men detta måste brytas, det funkar inte att han sticker hem till sin pappa så fort jag inte duger och pappan sen ringer och skäller på mig.

Det går inte att han säger att min man slagit honom. Han kan förstöra hela våra liv. Han har en kompis vars mamma jobbar på lilla barnets förskola. Tänk om han säger nåt till den kompisen? Då får vi skämmas ihjäl och blir alla gånger anmälda. Tänk om han ljuger tillräckligt bra så polisen tror honom och min man blir dömd för något han inte gjort, kanske hamnar i fängelset. Det kan inte få hända.

Skulle sonen ljuga igen att jag eller min man slagit honom så kan vi inte bo med honom mer. Det här handlar ju inte bara om sonen eller mig.

Jag älskar min son oerhört och önskar så att allt var annorlunda.

Räkan77

Sun 25 Apr 2021 15:40

#66

TS, varför kommer du inte kontakta socialen så att din son kan få hjälp NU, inte när pappan slänger ut honom. Ska din son verkligen behöva få uppleva det? Förlåt att jag låter hård, men det finns exakt ingenting att vänta på.

Enbart medicinering kommer inte hjälpa mot alla problem som dessutom kanske förvärras av att enbart bo hos pappan. Din son behöver hjälp på flera plan och så snart som möjligt. Du som mamma måste ta det ansvaret, åtminstone att meddela socialen hur din son har det och att du inte orkar mer.

Anonym (Gråter) Trådstartaren

Sun 25 Apr 2021 15:58

#67

Räkan77 skrev 2021-04-25 15:40:56 följande:

TS, varför kommer du inte kontakta socialen så att din son kan få hjälp NU, inte när pappan slänger ut honom. Ska din son verkligen behöva få uppleva det? Förlåt att jag låter hård, men det finns exakt ingenting att vänta på.

Enbart medicinering kommer inte hjälpa mot alla problem som dessutom kanske förvärras av att enbart bo hos pappan. Din son behöver hjälp på flera plan och så snart som möjligt. Du som mamma måste ta det ansvaret, åtminstone att meddela socialen hur din son har det och att du inte orkar mer.

Har svårt att tro att vi får någon hjälp av socialen. Jag har inga bevis för hur pappan är och sonen vågar inte säga något. Pappan låtsas vara så otroligt duktig och bra när vi pratat med skolan, psykologer och läkare. Han låtsas att han är så rutinfast och ser till att sömn, mat och motion fungerar så bra och därigenom mår sonen så bra. Sen hoppar han på mig och förklarar hur kass jag är på alla områden. Han blånekar allt jag säger och påstår att jag ljuger och är störd. Så vad ska jag tjäna på att prata med socialen? Kommer bara bli massa jobbiga samtal där pappan svartmålar mig och kanske min man och våra andra barn måste dit och granskas för fler jobbiga samtal.

Nä, jag har ingen tilltro till soc efter allt man läst om dom här på FL, känns faktiskt inte som att jag vill ha något med dom att göra. En utredning skulle dessutom ta lång tid och läget är akut nu. Jag mäktar inte med mer, inte min man heller. Sonen halvgalen. Alla mår dåligt. Nu får superpappan ta vid och visa vad han går för. Kanske blir bättre.

Förlåt om jag låter hård. Inombords gråter jag och mitt hjärta blöder när jag tänker på vad jag gör mot sonen. Men om jag inte agerar kommer detta bara fortsätta och bli värre och värre. Tills slut kanske han blir placerad av socialen om vi inte gör ngt nu. Jag klarar inte av sonen. Svartmålar jag pappan till soc omhändertar de sonen.

Citronsaft

Sun 25 Apr 2021 16:06

#68

I de fall där en förälder vägrar mediciner men barnet uppenbarligen behöver det kan socialen kopplas in och se över situationen. Så börja där.

Citronsaft

Sun 25 Apr 2021 16:16

#69

Anonym (Gråter) skrev 2021-04-25 15:58:25 följande:

Har svårt att tro att vi får någon hjälp av socialen. Jag har inga bevis för hur pappan är och sonen vågar inte säga något. Pappan låtsas vara så otroligt duktig och bra när vi pratat med skolan, psykologer och läkare. Han låtsas att han är så rutinfast och ser till att sömn, mat och motion fungerar så bra och därigenom mår sonen så bra. Sen hoppar han på mig och förklarar hur kass jag är på alla områden. Han blånekar allt jag säger och påstår att jag ljuger och är störd. Så vad ska jag tjäna på att prata med socialen? Kommer bara bli massa jobbiga samtal där pappan svartmålar mig och kanske min man och våra andra barn måste dit och granskas för fler jobbiga samtal.

Nä, jag har ingen tilltro till soc efter allt man läst om dom här på FL, känns faktiskt inte som att jag vill ha något med dom att göra. En utredning skulle dessutom ta lång tid och läget är akut nu. Jag mäktar inte med mer, inte min man heller. Sonen halvgalen. Alla mår dåligt. Nu får superpappan ta vid och visa vad han går för. Kanske blir bättre.

Förlåt om jag låter hård. Inombords gråter jag och mitt hjärta blöder när jag tänker på vad jag gör mot sonen. Men om jag inte agerar kommer detta bara fortsätta och bli värre och värre. Tills slut kanske han blir placerad av socialen om vi inte gör ngt nu. Jag klarar inte av sonen. Svartmålar jag pappan till soc omhändertar de sonen.

Men skärp dig! Ursäkta men det är ert fel att det är "för sent" för en utredning. Det är ni muppar som låtit det gå så pass långt utan att ta hjälp åt ert barn. Det är inte att vara en bra förälder. En bra förälder söker hjälp åt sitt barn när man ser att något inte står rätt till - även om den andra vägrar. Att bara lyfta händerna nu o ba aja det är för sent jag orkar inte jag orkar inte med soc är ingen godkänd lösning! Tänker ni alls på hur det är för barnet?!

Att inte söka hjälp åt sonen är VANDVÅRD och skäl för socanmälan. Vad pratar du ens om att svartmåla pappan? Ditt fokus ligger bara på pappan tydligen. Du kan skita i pappan ni behöver inte ens ha kontakt ert barn är stor nog att sköta det själv och socmöten kan ni ha enskilda.

Sen är dina sätt att vara förälder helt fel. Man belönar inte dåligt betende - man ger konekvenser. Sluta köpa honom allt han vill och vara till lags. Just därför han beter sig så eftersom han vet att han har överhanden. Han må vara tuff men innerst inne önskar han sig förmodligen bara en vettig förälder med vettiga regler och rutiner som inte släpper efter så fort han gapar och skriker. Han är som på djupt vatten och inga vuxna som ger honom riktlinjer hur han ska bete sig. Och två normala föräldrar som fokuserar på honom och håller sin konflikt utanför.

BÅDE du och pappan är skyldiga ert barn detta.

Anonym (NPF mamman)

Sun 25 Apr 2021 17:39

#70

Anonym (Gråter) skrev 2021-04-25 15:58:25 följande:

Har svårt att tro att vi får någon hjälp av socialen. Jag har inga bevis för hur pappan är och sonen vågar inte säga något. Pappan låtsas vara så otroligt duktig och bra när vi pratat med skolan, psykologer och läkare. Han låtsas att han är så rutinfast och ser till att sömn, mat och motion fungerar så bra och därigenom mår sonen så bra. Sen hoppar han på mig och förklarar hur kass jag är på alla områden. Han blånekar allt jag säger och påstår att jag ljuger och är störd. Så vad ska jag tjäna på att prata med socialen? Kommer bara bli massa jobbiga samtal där pappan svartmålar mig och kanske min man och våra andra barn måste dit och granskas för fler jobbiga samtal.

Nä, jag har ingen tilltro till soc efter allt man läst om dom här på FL, känns faktiskt inte som att jag vill ha något med dom att göra. En utredning skulle dessutom ta lång tid och läget är akut nu. Jag mäktar inte med mer, inte min man heller. Sonen halvgalen. Alla mår dåligt. Nu får superpappan ta vid och visa vad han går för. Kanske blir bättre.

Förlåt om jag låter hård. Inombords gråter jag och mitt hjärta blöder när jag tänker på vad jag gör mot sonen. Men om jag inte agerar kommer detta bara fortsätta och bli värre och värre. Tills slut kanske han blir placerad av socialen om vi inte gör ngt nu. Jag klarar inte av sonen. Svartmålar jag pappan till soc omhändertar de sonen.

Ett tips från egen erfarenhet. Jag tänker att du bör ligga steget före. Vad händer om någon annan nu gör Soc anmälan, tex skolan eller kompisars föräldrar och du blir indragen i utredning som kommer att visa att varken du eller pappan sökt hjälp trots tydliga signaler?

Det må hända att soc inte alltid gör det dem ska, men om du initierar en utredning pga oro för sonens beteende och det faktum att pappan vägrar medicinering, så har du visat att du bryr dig.

Du bör inte vara mer rädd för "vad andra ska tycka" eller att ni ska bli "svartmålade" än vad du bör vara för hur det ska gå för sonen. Han verkar ligga väldigt illa till med tanke på sitt beteende, så gör inte du något så lär andra reagera snart.

Orkar inte, slut som människa, sonen så otroligt elak

INNEHÅLL