Orkar inte, slut som människa, sonen så otroligt elak

Tack för dina ord. Ja, nu får pappan ta hand om honom. Sonen säger inte ens förlåt utan fortsätter säga att han hatar oss, jag är cp och idiot och inte hans mamma. Men i allt det här kan jag ändå se att han känner sig övergiven nu när jag släpper taget. Och det gör så ont. Kommer sakna honom hela tiden även om det också kommer vara en befrielse att slippa trippa på tå och oroa sig över nästa utbrott.

Har svårt att tro att vi får någon hjälp av socialen. Jag har inga bevis för hur pappan är och sonen vågar inte säga något. Pappan låtsas vara så otroligt duktig och bra när vi pratat med skolan, psykologer och läkare. Han låtsas att han är så rutinfast och ser till att sömn, mat och motion fungerar så bra och därigenom mår sonen så bra. Sen hoppar han på mig och förklarar hur kass jag är på alla områden. Han blånekar allt jag säger och påstår att jag ljuger och är störd. Så vad ska jag tjäna på att prata med socialen? Kommer bara bli massa jobbiga samtal där pappan svartmålar mig och kanske min man och våra andra barn måste dit och granskas för fler jobbiga samtal.

Nä, jag har ingen tilltro till soc efter allt man läst om dom här på FL, känns faktiskt inte som att jag vill ha något med dom att göra. En utredning skulle dessutom ta lång tid och läget är akut nu. Jag mäktar inte med mer, inte min man heller. Sonen halvgalen. Alla mår dåligt. Nu får superpappan ta vid och visa vad han går för. Kanske blir bättre.

Förlåt om jag låter hård. Inombords gråter jag och mitt hjärta blöder när jag tänker på vad jag gör mot sonen. Men om jag inte agerar kommer detta bara fortsätta och bli värre och värre. Tills slut kanske han blir placerad av socialen om vi inte gör ngt nu. Jag klarar inte av sonen. Svartmålar jag pappan till soc omhändertar de sonen.

Fast vi HAR sökt hjälp. Jag har initierat den här utredningen och vi går på ADHd centrum BUM psykolog och hela paketet. Har gått en kometkurs också. Är osäker på om läkaren tycker det verkligen behövs att vårdnaden fråntas pappan så pojken kan medicineras. Läkaren har aldrig opponerat sig mot pappan, säger bara att vi måste vara överens. Om inte annat så borde ju läkaren göra en orosanmälan om de vill gå över pappan? Problemet är ju bara att pappan inte talar sanning och slätar över sonens beteende så vården har ju ingen helhetsbild. I nuläget tror de typ att han har mest problem hemma hos mig bara eftersom jag är ärlig.

Ja det är så det känns för mig också. Sonen agerar ut hos mig och vågar inte hos pappan som ryter i ordentligt. När vi är på möten klagar pappan o gnäller över att sonen inte får mat till exempel. Då kan det ha varit en situation där jag verkligen försökt få honom att äta lunch men han vägrat, och klockan halv 2 ringer pappan och sonen säger att han är jättehungrig och inte fått mat. Eller att sonen är uppe för sent. Kan vara att han smsat pappan vid 22 en skoldag, när jag ett par gånger tidigare under kvällen smugit in och sonen då alltså låtsats sova. Eller att jag är dålig på att få sonen till träningen. Ja, men när han skiter i att komma hem och stannar med kompisen eller helt enkelt vägrar att åka iväg för han har ingen lust, vad ska jag göra då, dra honom i öronen tills han lyder? Åka till kompisen och få en helvetes scen inför föräldrar med gap och skrik den sonen där jag får skämmas ihjäl? Nä då får han hoppa över sin träning. Såna grejer öser pappan ut om hur dålig förälder jag minsann är.

Desto mer att ta ut hos mig när han trycks ner/kvävs av pappan. Men vad händer den dagen han tappat respekten för pappan? När pappan skriker och vrålar och sonen bara svarar att han skiter i honom?

Om vi båda skulle bemöta sonen lågaffektivt kanske det skulle fungera i längden.

Vad blev bättre när du anmälde? Vad gjorde soc? Var ni tvungna att vara på samtal samtidigt?