Hej!
Jag har fått mitt första missfall någonsin. Det pågår just nu. Ska på vul nästa vecka men kan inte tänka mig att det finns något levande kvar. Har lite ont och blöder stadigt. Tidigt mf i v. 4+4.
Så nu ska vi köra på igen! Väntar på att sluta blöda och ska sexa på direkt har vi tänkt.
Någon mer som är i samma sits och vill följas åt med mig? :)
Jo, Ni har rätt. Det är en tröst att man vet att man kan bli gravid. <3 Jag hade nog kunnat vila mer i den känslan om jag varit yngre dock. Det är en jobbig vetskap att fertiliteten går brant nedåt i min ålder.
Jag har en jättefin partner, och första veckan här efter missfallet kände jag verkligen att vi sörjde och stöttade varandra på ett jättebra sätt. Nu börjar han dock (på ett säkert väldigt sunt sätt) lyfta blicken mot annat i livet, medan jag sitter fast i det onda. Skiter i det mesta, förutom våra stora barn förstås. Jag tror inte att någon av oss hanterar detta på fel sätt, men det är lite jobbigt att ha olika behov. Viktigast är ju dock att man har kärleken och den är stark. Hur har det varit för Er att processa missfallet inom relationen?
Ja, detta med tillskott. Vi hade ju en resa på 1,5 år tills vi blev gravida så jag hann ju börja testa en hel del och har börjat om med det nu; Bidrottninggelé, rosenrot, multivitamin, järnbrus, hög dos Q10, och hästdos d-vitamin vid mensens början samt vid positivt äl-test. Man blir halvt ruinerad. Sambon tar även babystarts male fertility supplement.
Jo, Ni har rätt. Det är en tröst att man vet att man kan bli gravid. <3 Jag hade nog kunnat vila mer i den känslan om jag varit yngre dock. Det är en jobbig vetskap att fertiliteten går brant nedåt i min ålder.
Jag har en jättefin partner, och första veckan här efter missfallet kände jag verkligen att vi sörjde och stöttade varandra på ett jättebra sätt. Nu börjar han dock (på ett säkert väldigt sunt sätt) lyfta blicken mot annat i livet, medan jag sitter fast i det onda. Skiter i det mesta, förutom våra stora barn förstås. Jag tror inte att någon av oss hanterar detta på fel sätt, men det är lite jobbigt att ha olika behov. Viktigast är ju dock att man har kärleken och den är stark. Hur har det varit för Er att processa missfallet inom relationen?
Ja, detta med tillskott. Vi hade ju en resa på 1,5 år tills vi blev gravida så jag hann ju börja testa en hel del och har börjat om med det nu; Bidrottninggelé, rosenrot, multivitamin, järnbrus, hög dos Q10, och hästdos d-vitamin vid mensens början samt vid positivt äl-test. Man blir halvt ruinerad. Sambon tar även babystarts male fertility supplement.
Jag känner verkligen igen det där med åldersstress. Jag är 37 och det är ju som det är. Försöker fokusera på att det ändå finns några år kvar, och att varje månad då inte spelar så stor roll, även om det förstås är bråttom på ett sätt.
För oss var de första dagarna väldigt svåra, speciellt eftersom jag blev bemött av vården till en början på ett sätt som gjorde traumat värre (de ville bara skicka hem mig med ett piller och sa att jag inte kunde få komma till sjukhuset fast jag hade panik över behandlingen och inte alls ville göra det hemma.) Efter några dagar löste det sig så att jag fick bli inlagd över dagen, och sedan efter utdrivningen blev allt lite enklare. Min man är väldigt stöttande. Han blev också chockad och kanske hade ett värre trauma än jag på sätt och vis eftersom han var väldigt orolig över mig och ledsen över bebisen. Kanske har det gjort det enklare för mig att jag känner att han tagit det så mycket på allvar. Nu ett par månader senare är det allmänt bättre med oss båda.
Angående tillskott så tar jag folsyra och ibland d-vitamin, och så tar jag några omega3-kapslar, men har struntat i alla övriga saker som sägs fungera. Jag får liksom känslan att tillskotten mest är dyra och kanske inte gör så värst stor skillnad, men det kan så klart vara fel. Jag har däremot dragit ner ordentligt på kaffe (dricker ca en kopp om dagen nu istället för 5-6), och dricker bara alkohol när jag har mens (oftast bara något glas vin eller så).
Eller förlossningen var väl verkligen fel ordval. Missfallet satte igång hemma. Men det kändes verkligen som en förlossning med värkar, vattenavggång och sedan fostret som kom ut.
Får ont i hjärtat när jag får höra hur vården kan behandla människor. Det gör ju att man tappar förtroendet och jag själv jobbar inom vården. Kände själv hur frustrerande det var att få hjälp med smärtorna förra veckan och vet inte hur många man ringde och blev bara skickad vidare.
Nu ligger mitt hcg värde på 43. Så hoppas ägglossningen startar snart.
Får ont i hjärtat när jag får höra hur vården kan behandla människor. Det gör ju att man tappar förtroendet och jag själv jobbar inom vården. Kände själv hur frustrerande det var att få hjälp med smärtorna förra veckan och vet inte hur många man ringde och blev bara skickad vidare.
Nu ligger mitt hcg värde på 43. Så hoppas ägglossningen startar snart.
Vad bra att ditt hcg gått ner, då kommer säkert ägglossningen igång också! Håller tummarna för att det går fort!
Jag var faktiskt förvånad över att bemötandet var så pass obrytt från vårdens sida, till att börja med, trots att de måste möte personer i chock hela tiden (det är ju vanligt med MA, men samtidigt så otroligt smärtsamt att få det beskedet, när man tror att allt är bra). Detsamma gäller faktiskt min vanliga BM, som var helt känslokall när jag ringde och berättade och grät över att jag inte skulle få komma till sjukhuset. Hon sa bara att det inte var hennes ansvar eftersom MA:t upptäcktes på privat VUL som jag bokat eftersom de inte gjorde VUL på min mottagning. Jag kommer absolut att byta barnmorskemottagning om jag blir gravid igen, för jag kommer garanterat att börja gråta om jag träffar samma person igen efter det här.
Å andra sidan så kan jag förstå att det ÄR väldigt svårt att bemöta personer i chock och kris, och kanske finns det också en poäng med att spela ner ma/mf lite grann så att man inte gör det till en större sak än det är. Det ska också sägas att när jag träffade gynekologen på den privata kliniken vid uppföljnings-VUL efter en vecka, och sa till honom att jag var rädd för att göra behandlingen hemma, så hjälpte han mig och skrev remiss. Så det var framförallt den första undersökningen där MA upptäcktes som det blev fel i kommunikationen, och då var jag naturligtvis inte i så bra skick överhuvud taget så det var nog delvis mitt fel. Men det verkar inte som en så bra praxis att skicka hem personer som just fått sådant besked i tron att det blir omöjligt att få hjälp med behandling annat än att ta piller hemma, det måste jag ändå säga. Det hade varit en mycket lättare vecka att hantera om det framgått att det fanns behandlingsalternativ.
Vad bra att ditt hcg gått ner, då kommer säkert ägglossningen igång också! Håller tummarna för att det går fort!
Jag var faktiskt förvånad över att bemötandet var så pass obrytt från vårdens sida, till att börja med, trots att de måste möte personer i chock hela tiden (det är ju vanligt med MA, men samtidigt så otroligt smärtsamt att få det beskedet, när man tror att allt är bra). Detsamma gäller faktiskt min vanliga BM, som var helt känslokall när jag ringde och berättade och grät över att jag inte skulle få komma till sjukhuset. Hon sa bara att det inte var hennes ansvar eftersom MA:t upptäcktes på privat VUL som jag bokat eftersom de inte gjorde VUL på min mottagning. Jag kommer absolut att byta barnmorskemottagning om jag blir gravid igen, för jag kommer garanterat att börja gråta om jag träffar samma person igen efter det här.
Å andra sidan så kan jag förstå att det ÄR väldigt svårt att bemöta personer i chock och kris, och kanske finns det också en poäng med att spela ner ma/mf lite grann så att man inte gör det till en större sak än det är. Det ska också sägas att när jag träffade gynekologen på den privata kliniken vid uppföljnings-VUL efter en vecka, och sa till honom att jag var rädd för att göra behandlingen hemma, så hjälpte han mig och skrev remiss. Så det var framförallt den första undersökningen där MA upptäcktes som det blev fel i kommunikationen, och då var jag naturligtvis inte i så bra skick överhuvud taget så det var nog delvis mitt fel. Men det verkar inte som en så bra praxis att skicka hem personer som just fått sådant besked i tron att det blir omöjligt att få hjälp med behandling annat än att ta piller hemma, det måste jag ändå säga. Det hade varit en mycket lättare vecka att hantera om det framgått att det fanns behandlingsalternativ.