Hej. Beklagar allas missfall. Jag är nu på dag 4 efter mitt MA i v.18. Fruktansvärt. Vi kommer också att vilka försöka bli gravida igen direkt det är möjligt. Känner mig en aning stressad då jag är 38 år. Vi väntade vår sladdis i slutet av februari eller början av mars?
Så tungt. Jag hade MA i vecka 10, och det var en stor chock, så jag kan knappt föreställa mig hur det är för dig. Sänder all omtanke <3 Försök att inte stressa även om det känns bråttom. Var snäll mot dig själv <3
Det här är tredje försöket, och jag hade ÄL för ungefär en vecka sedan. så det har ju inte gått så väldigt lång tid för oss. Jag upplever det som att den här månaden är den första jag har lyckats ha lite mer "normal" inställning till att bli gravid igen; i början var jag nästan manisk (tycker det känns som att det blir så för många som haft mf/ma, och det är nog en väldigt naturlig reaktion, i alla fall kändes det så för mig).
Jo, Ni har rätt. Det är en tröst att man vet att man kan bli gravid. <3 Jag hade nog kunnat vila mer i den känslan om jag varit yngre dock. Det är en jobbig vetskap att fertiliteten går brant nedåt i min ålder.
Jag har en jättefin partner, och första veckan här efter missfallet kände jag verkligen att vi sörjde och stöttade varandra på ett jättebra sätt. Nu börjar han dock (på ett säkert väldigt sunt sätt) lyfta blicken mot annat i livet, medan jag sitter fast i det onda. Skiter i det mesta, förutom våra stora barn förstås. Jag tror inte att någon av oss hanterar detta på fel sätt, men det är lite jobbigt att ha olika behov. Viktigast är ju dock att man har kärleken och den är stark. Hur har det varit för Er att processa missfallet inom relationen?
Ja, detta med tillskott. Vi hade ju en resa på 1,5 år tills vi blev gravida så jag hann ju börja testa en hel del och har börjat om med det nu; Bidrottninggelé, rosenrot, multivitamin, järnbrus, hög dos Q10, och hästdos d-vitamin vid mensens början samt vid positivt äl-test. Man blir halvt ruinerad. Sambon tar även babystarts male fertility supplement.
Jag känner verkligen igen det där med åldersstress. Jag är 37 och det är ju som det är. Försöker fokusera på att det ändå finns några år kvar, och att varje månad då inte spelar så stor roll, även om det förstås är bråttom på ett sätt.
För oss var de första dagarna väldigt svåra, speciellt eftersom jag blev bemött av vården till en början på ett sätt som gjorde traumat värre (de ville bara skicka hem mig med ett piller och sa att jag inte kunde få komma till sjukhuset fast jag hade panik över behandlingen och inte alls ville göra det hemma.) Efter några dagar löste det sig så att jag fick bli inlagd över dagen, och sedan efter utdrivningen blev allt lite enklare. Min man är väldigt stöttande. Han blev också chockad och kanske hade ett värre trauma än jag på sätt och vis eftersom han var väldigt orolig över mig och ledsen över bebisen. Kanske har det gjort det enklare för mig att jag känner att han tagit det så mycket på allvar. Nu ett par månader senare är det allmänt bättre med oss båda.
Angående tillskott så tar jag folsyra och ibland d-vitamin, och så tar jag några omega3-kapslar, men har struntat i alla övriga saker som sägs fungera. Jag får liksom känslan att tillskotten mest är dyra och kanske inte gör så värst stor skillnad, men det kan så klart vara fel. Jag har däremot dragit ner ordentligt på kaffe (dricker ca en kopp om dagen nu istället för 5-6), och dricker bara alkohol när jag har mens (oftast bara något glas vin eller så).
Eller förlossningen var väl verkligen fel ordval. Missfallet satte igång hemma. Men det kändes verkligen som en förlossning med värkar, vattenavggång och sedan fostret som kom ut.
Grattis till de nya graviditeterna! Nu ska det gå vägen för Er! <3