Ni med ett barn

Nu önskade du svar från föräldrar med bara ett barn men jag har två. Jag tror att så länge man själv är nöjd med antal barn så kommer valet att kännas bäst.

Jag har en 4åring och en 2åring. Livet hade varit så lätt med ett barn på alla plan :) tvååringen blev en hoppsan då jag hade spiral och graviditeten upptäcktes sent. Hade iofs aldrig gjort abort men inte heller skaffat ett till barn om jag fick välja från början.

Jag älskar allt med barn men friheten med ett hade gjort mkt. Men givetvis älskar jag barn nr 2! :D

Vi har ett barn av olika skäl. Min man vill inte ha fler, han trivs enormt med att vi har så stor möjlighet att ge varandra egentid och sovmorgnar -och jag är jättenöjd med vår superälskling. Hade en jobbig första tid med barnet psykiskt och är nervös att det skulle bli så igen. Dessutom är vi ganska sömn-beroende både jag och min man. ;) 

Men den enda anledningen till att jag ibland funderar över vårt val är när jag blir orolig över att vårt barn går miste över chansen till en bra och nära syskonrelation. Jag vet dock att syskonrelationer långt ifrån alltid är fantastiska och ser dessutom på alla nära vänner med fler barn hur de sliter och hur stor skillnad det är på deras vardag och våran. Vårt barn är dessutom ganska intryckskänslig, så risken är relativt stor att barnets vardag skulle försämrats genom att lugnet försvann om det fanns syskon (fast det vet vi förstås inte). Så jag njuter enormt av att vi är bara tre i vår familj. Hoppas att vårt barn ska känna sig nöjd med det också, genom livet. 

Det vi gör aktivt är att alltid välkomna vårt barns kompisar hit. De är betydligt oftare här hemma och leker och sover över än hemma hos dem. Jag gillar när det är livat och många barn här, eftersom det ändå blir lugnt och skönt igen när de gått hem. Men vi gör det ju främst för att bidra till att vårt barn skaffar nära vänskapsrelationer. I den mån vi kan. Vi har också bosatt oss i ett bostadsområde med oerhört många barnfamiljer. Så att kompisar i bästa fall alltid ska finnas nära. Allt sådant går ju dock inte att styra över, precis som med allt annat i livet. <3 

När jag ser till mig själv, så fick jag ingen hjälp ut i vuxenlivet. När jag var 15 skaffade jag ett jobb vid sidan av gymnasiet och trots en mycket tuff universitetsutbildning så kände jag mig tvingad att jobba vid sidan av.

 

Jag kommer kunna ge mitt enda barn väldigt mycket hjälp ekonomiskt och även med mycket tid.

 

Vi tänker tom att om hen väljer att skaffa barn kan vi flytta nära om hen flyttar och hjälpa till mycket med barnbarn. Med två barn som kanske studerat på olika orter och stannat där hade det blivit svårt att finnas lika mycket för alla barnbarn.

Jag är fullt medveten om att mitt enda barn kanske inte vill ha barn och det är helt OK. Men om hen vill ha barn kommer jag kunna hjälpa till mycket.

 

Vi spara barnbidraget varje månad. Sätter in det på börsen så det har växt en hel del. Hen kommer inte få allt när hen är 18 för det kommer bli för mycket men det kommer bli en bra start i livet.

Vi var inte jätteunga när vi träffades.
Jag hade en jobbig förlossning och gick sönder rätt rejält.
Sambon har en skada som gör att hans ork/humör påverkas av barnskrik. Och har svårt att vara i stimmiga barnmiljöer generellt (ju fler barn desto mer oljud)
Ingen av oss älskade småbarnstiden insåg vi. Och vi är totalt osportiga och har det tufft med alla krav som finns när ens barn är med i en idrottsklubb som bygger på engagerade föräldrar.
Jag var rätt säker på att vi inte skulle klara av att hålla ihop om vi skaffade ett barn till.

Fördelarna är att vi har ett enkelt familjeliv och inte behöver pussla särskilt mycket. Det är mycket kärlek och väldigt lite bråk. Vi tjänar båda rätt ok men är ändå mån om att inte skämma bort vårt barn.

Nackdelen är skräcken för att något ska hända vårt barn. Den blir ju inte direkt mindre när man bara har ett. Sen kan jag självklart ha dåligt samvete för att vårt barn inte har syskon. Men om man jämför med många av barnen i världen så finns det många värre saker att råka ut för.

Hej!

Har en dotter på 10 år och kan inte få flera barn.

Det bästa med ett barn är att jag kan skämma bort henne med det mesta som hon önskar sig.

Går ofta på resturang, bio, shoppar, utflykter och resor.

Vet inte vad du har för lön men vi hade aldrig kunnat haft den livsstilen med flera barn.

Nu börjar hon bli äldre och är ute med vänner och hänger, mer egentid.

Du lägger fram det som att det skulle vara något positivt att ert barn har 6 aktiviteter i veckan. Stackars unge.

Sen finns det ju ett mellanting mellan 1 och 9 barn.

Det är klart det finns ett mellan ting mellan 1 och 9 barn. Men nu frågade TS om MINA erfarenheter och jag var barn nummer 9 i en barnaskara på 9 barn.

Jag kan säga att jag inte hade några 6 aktiviteter i veckan, men det fanns väldigt mycket jag ville göra och prova på.

Du behöver inte tycka "stackars barn" för det är hen som valt. Hen kan välja att sluta med vilken aktivitet som helst. Vi tvingar inte hen till någonting. Men nu är det så att hen vill göra allt detta.

Vi har också ofta kompisar här. Det är ofta som vårt barn går iväg och knackar på hos andra, men sen hamnar de ändå här. Det ser vi som något positivt. De trivs här och hens kompisar är alltid lika välkomna!

Hur många ungar har du?

Tanken var bara ett barn redan från början. Sen visade det sig att inte kunde få fler barn ändå. Perfekt.

Enklare att ha ett barn som får all vår tid och energi men samtidigt har vi även tid till annat också.

Det finns ju många fördelar med att ha ett barn och inte flera. Den största är att man kan ge precis all uppmärksamhet till barnet. Vår dotter är väldigt trygg och säger själv också att hon inte vill ha syskon. Utan yngre syskon som själ uppmärksamhet kan man verkligen uppmärksamma och njuta av varje ålder och utveckling som sker i min dotters liv. Nu när dottern är lite större kan vi titta på film o serier ihop som är lite mer vuxna. Det uppskattar jag verkligen. Hade vi haft yngre barn så hade vi fortfarande fått kolla på tecknat och dubbat ett tag till. Men visst känns det sorgset ibland att det inte blev fler barn och att vår dotter inte kan få uppleva syskonkärlek. Samtidigt så finns aldrig några garantier för det. Jag har växt upp med två syskon. En av dem är död och den andra har jag inte så mycket kontakt med. Så man vet ändå aldrig hur det blir. Så länge min dotter är nöjd så är jag det och jag njuter så mycket av att vara närvarande i hennes liv.