Ni med ett barn

Min lösning är att aktivt arbeta på att relationen med kusinerna ska bli nära och självklar.

Alla har inte kusiner, eller kanske kusinerna tillhör en annan generation.

Jag är endabarn till lite äldre föräldrar (speciellt pappa). som i sin tur är yngst i stora syskonskaror.

Min yngsta kusin är ca tio år äldre än mig, min äldsta kusin är född i början av 30-talet. Jag är född 1965.

Mina barn har varsina två kusiner som de inte har någon kontakt med alls då pappa ett är död sedan många år och pappa två totalt har brutit med sin bror.

Exakt. Det känns på en del föräldrar som att de skaffar ett "sällskapsbarn" ungefär på samma sätt som en del skaffar två katter istället för en, eller en miniponny till sin större häst.

Nej, men nu sa jag att detta var MIN lösning. För andra kanske man kan jobba aktivt på att ens barn får en nära relation med kanske barnen till ens bästa kompis etc. Poängen är att om man har ett barn så tror jag det är viktigt att man medvetet försöker hjälpa till att skapa relationer som kan vara över tid och att lägga vikt vid att bibehålla dessa även om andra saker i livet förändras som att man exempelvis flyttar. Att då lägga lite extra tid och kraft på att kanske regelbundet åka och hälsa på. Man kan också faktiskt uttala och komma överens om att man har denna gemensamma målsättning utifrån att man har ett ensambarn. Så att alla iblandade är med på tåget sas.

Det var ett val vi gjorde.

Länge ville vi inte ha barn alls, sedan ändrade vi oss.

Vi fick perfektion direkt.

Gått igenom allt med graviditet (vilken var extremt lätt trots att jag var 39 år), förlossning, småbarnsår. Nyfikenheten försvann, eftersom det var genomlevt.

Mycket roligt, men kände inget sug efter ett barn till. Älskar barnet över allt annat och hen skänker oss glädje varje dag.

Barnet vill själv inte ha småsyskon. Hen hade gärna haft ett äldre syskon, haha.

Själv är jag nummer 9 i en barnaskara på 9 barn och fick nästan ingen tid alls med mina föräldrar. Mina äldsta syskon agerade ibland föräldrar åt mig...

Jag ger gärna mitt barn all tid och uppmärksamhet. Vi har 6 aktiviteter i veckan med barnet. Fixar man det om man har 9 barn?

Själv 

Så gör vi också.

Hen har massor med kusiner på min sida, dock ingen så ung som hen, men det har inte gjort något.

De gillar verkligen varandra och det är ju ett speciellt band.

Själv har jag ingen kontakt med några kusiner trots att jag har många utspridda i världen, Kanada, Tyskland, Holland.

Nu undanbad du dig kommentarer från barn med fler barn.

Men jag ville bara kommentera att med ett barn slipper man syskongräl (det är inte säkert syskon är något positivt i livet). Har man ett syskon med mentala diagnoser som inte fungerar socialt eller är speciellt trevlig eller snäll mot en så är det ingen fördel med syskon.

Hade nog tänkt att ha fler än ett, men min man ville bara ha ett. Därefter blev jag sjuk i omgångar och är glad att jag inte riskerade mitt liv med fler graviditeter.

Nu ser jag många fördelar med ett barn. Man har gott om tid med barnet, slipper jobbiga syskonkonflikter, mer pengar över och mer tid till sig själv och sina egna intressen. De flesta jag känner med två eller fler barn är trötta och slitna, de bråkar betydligt mer och det tar självklart fler år att komma tillbaka till sin vanliga rytm med jobb, träning, intressen mm. Man får en nära relation till barnet som är positiv på många sätt. Man kan göra så många roliga saker tillsammans utan problem. Det är enklare att resa och gå på teater mm. Det är lättare att få barnvakt. Vi har gemensamma intressen och ägnar mycket tid till det, min son och jag. Samma för hans far. Inte lika stor risk för skilsmässa.

Ja, om jag bara tänker ur min synvinkel är det absolut mer positivt att bara ha ett barn. Det är faktiskt ett underbart liv vi har tillsammans och jag är mycket lycklig. Tror att min son är det också.

Separerade med pappan. Inte träffat någon ny man och inga tankar på det heller. Är av åsikten att man ska tid ork och råd med sina barn. Så hellre ett barn som jag kan ägna mig åt 100% än flera där det kanske leder till seperation igen eller behöva stå ut med bonusyskon.

Har själv syskon som jag aldrig

Som jag själv aldrig känt att vi klickar. Totalt olika personligheter och värderingar.