Ni med ett barn

Kom på sent i livet att jag ville ha barn. Så det blev inte tid till fler.

Nackdelen är att barnet hade velat ha syskon och att jag ibland tänker att han kommer känna sig ensam i vuxen ålder när alla andra är borta.

Fördelen är väl att det blir billigare och logistiskt enklare med ett barn. Jag är inte en supermoderlig människa som älskar att leka med barn och sånt så jag är inte säker på att jag skulle räcka till för fler barn än ett.

Jag tänker på en kompis jag hade. Mamma och pappa döda. Inga syskon. Några kusiner i andra delar av landet fanns men inga som han stod nära. Ingen flickvän och inga barn. Just på julafton tyckte jag synd om honom. Det fanns ingen naturlig tillhörighet för honom. Alla träffas i sina familjebubblor. Han var ensam. En julafton kan man väl ta sig igenom. Men om det uppstår kriser i livet. Man kanske blir sjuk, man behöver hjälp med pengar. Då är det långt ifrån självklart att kollegor eller vänner är tillräckligt. Just i dessa lägen är familjeband viktiga och då kan jag tänka att syskon är en trygghet. Sånt kan jag vara orolig för...

Samtidigt är det ju aldrig en lösning att skaffa ett barn man egentligen inte vill ha.

Min lösning är att aktivt arbeta på att relationen med kusinerna ska bli nära och självklar.

Nej, men nu sa jag att detta var MIN lösning. För andra kanske man kan jobba aktivt på att ens barn får en nära relation med kanske barnen till ens bästa kompis etc. Poängen är att om man har ett barn så tror jag det är viktigt att man medvetet försöker hjälpa till att skapa relationer som kan vara över tid och att lägga vikt vid att bibehålla dessa även om andra saker i livet förändras som att man exempelvis flyttar. Att då lägga lite extra tid och kraft på att kanske regelbundet åka och hälsa på. Man kan också faktiskt uttala och komma överens om att man har denna gemensamma målsättning utifrån att man har ett ensambarn. Så att alla iblandade är med på tåget sas.