Hur länge är det normalt att all kommunikation om ”barnen” förs mellan föräldrarna?

Min son blev 18 förra året och hans pappa och jag har inte så mkt kontakt. (Vi är vänner) Skulle säga att vi mest stämmer av semester och så för planering om vi ska åka någonstans så den andre vet. Så har det varit i några år men så är han där varannan helg så de flesta beslut har jag tagit.

Depression vet jag inte men tycker att det ordet nämns om det ställs nåt krav på X.

Hans ex messade min man om mig där hon skrev - säg åt din fru att sluta upp med att kräva att X ska hjälpa till hemma, X blir stressad och känner sig nere då.

Ja det kanske är en djup depression denne har. Vad vet jag?

Kan inte relatera alls till sånt här för jag förlorade en av mina föräldrar när jag precis skulle fylla 18.

Verkligen inte. Men det är ju å andra sidan inte föräldrarna heller. Undrar vad TS ser hos sin man...

Det är väl en sak. Håll lite koll på vår 18 åring när jag är iväg en vecka.

Skulle aldrig hända här, X ska alltid följa med på resor eller så ska det bytas veckor så att X är hos den förälder som är hemma.

Det här har min man vid nåt tillfälle ruttnat på o sa åt X att denne fick klara sig själv en helg när vi skulle till mina vänner.

Slutade med en utskällning från hans ex om att det inte är acceptabelt att göra så.

Gud vad sjukt allt är när jag läser vad jag själv skriver.

Romantiken är inte på topp om man säger så.

Har väl tidigare haft mycket diskussioner kring curlandet men senaste två åren speciellt har varit löjliga.

Du behöver prata med din man för att höra hur hans barn egentligen mår, om han inte vet så behöver han ta reda på det. Sen verkar det som att han och mamman behöver hjälp för att göra sitt barn mer självständigt. Jag skulle gissa på att det behövs professionell hjälp eftersom "barnet" är 20 och verkar ha stora problem med sin självständighet. Din man måste helt enkelt steppa upp sitt föräldraskap.

Jag har själv curlat min son en del enligt min man ;) och är medveten om det själv. Innan vi fick vårt första gemensamma barn blev sonen nästan 5 år. MEN jag har ändå varit noga med att han lärt sig laga mat, tvätta och sådana saker. Liksom de andra barnen såklart. Han är med på resor men kan även stanna hemma. Litar till 100% på honom och han sköter husdjuren då.

Det låter verkligen som curlandet gått överstyr...Svårt mönster att bryta verkar det som.

Min son kommer nog bo kvar hemma när han är 20 för att spara pengar och förhoppningsvis får han jobb nu efter studenten. Han kommer sköta sig själv och vilja det också. Min man och han brukar ha söndagarna till att laga mat inför veckan etc eller så passar han yngsta på 21 månader om jag och min man ska fixa något. Då växer han också.

Vi har varit i terapi och pratat och då har det fokuserats på hur han ska bli en bättre pappa för vårt gemensamma barn. Att han måste frigöra sig från sin äldsta som medvetet eller omedvetet har gjort allt för att blockera sin pappa från sitt yngre syskon.

Det är där vårat problem ligger.

Mina barn är 18 & 20. Dottern, som är 18, bor ca 1/3 av tiden hos sin pappa, och sonen nästan inte alls nu. Tidigare bodde de v.v.
Jag har nästan ingen kontakt alls med exet, bara om student, julklappar och kanske någon gång till/år.
Barnen sköter själva när de ska vara var, meddelar föräldern, osv. De sköter sig själva, även om jag försöker koordinera middagar osv när de är hemma. Jag kan åka iväg en helg om jag vill, de blir bara glada, och bjuder ev. hem någon kompis. Är jag inte hemma lagar/handlar de mat själva. Det är nästan som tre vuxna som bor i ett kollektiv.
Det enda jag gör rent praktiskt är att jag skjutsar till pappan ibland. Ska de någon annanstans åker de kollektivt, eller så lånar sonen bilen.

Det låter som om varken din sambo, hans ex eller dottern är riktigt normal, ärligt talat... Annars hade någon av dem brutit denna konstiga symbios. Jag hade aldrig gått med på att ha det så, ens när barnen var typ 12. Barnen hade absolut inte accepterat att vara och bli behandlade som lågstadiebarn.

Kommunikation mellan föräldrarna ska inte gå genom "barnet", alltså tex frågor om underhåll/ekonomi, konflikter, byte av dagar osv. Skriver det för att jag själv tyckte det var jobbigt under uppväxten att agera "brevduva".

Det verkar ju dock inte vara det det är frågan om i ert fall utan snarare vad "barnet" själv ska ta ansvar för. Kunna vara själv hemma en kväll eller packa väska inkl byxor är ju två sådana saker. Vem bryr sig om det blir tacos 2 veckor i rad?