Fick igår klart för mig att vi inte kan ses på fredag som planerat. Flera saker som ställer till det både för mig och honom. Så jag har gett honom uppskov till på måndag.
Funderade först på om jag ville att vi skulle ta detta per mess/telefon men insåg att oavsett val så vill jag se honom i ögonen och ha tid att prata igenom. Han kände samma sak så därav flyttade jag fram datumet.
Den sista veckan har jag dock fått en sån stark känsla för att det lutar åt att han kommer välja mig. Små saker som förändrats som känns betydelsefulla. Vi får väl se om jag har rätt...
Hur mår du ts? Mycket känslor nu tänker jag...
Själv mår jag skit. Jag MÅSTE ta mig ur den här situationen. Måste stålsätta mig. Mår inte alls bra av detta. Mer än den där stunden man ses....sen kryper sig ångesten på. Förstår inte hur jag av alla människor befinner mig i denna sitsen. Som jag alltid moraliserat...
Usch, fick en klump i magen av att läsa denna tråd. Jag sitter i samma sits som din älskares barn gör. Vi barn (är dock vuxna) fick reda på att vår far bedragit vår mamma. Det berör även om barn växer upp och blir vuxna kan jag säga. Hoppas frun till din älskare får reda på allt för hennes skull, vare sig ni går vidare eller ej. Det är hon värd.
Tänker också på det här med könssjukdomar. Är ni inte oroliga om de ligger med både er och fruarna ?
Och så har jag fått besked... Tyvärr inte alls det jag önskade...
Han sa att han kan inte välja... Att han vill ha mig, att han älskar mig så oerhört, men att han inte heller kan välja bort sin fru. 
Så mitt svar var att iom att han inte valde tvingade han mig att välja åt honom. Så nu har jag brutit. Sagt åt honom att han absolut INTE får höra av sig. Varken på telefon, mess eller mail.
Har även rensat mina konversationer, raderat foton och tagit bort allt annat här hemma som hänger ihop med honom.
Sagt att den enda möjligheten för att han hör av sig igen är om han väljer mig, och då ska det vara på riktigt. Alltså måste han ha talat om för sin fru.
Och vi bägge mådde så sjukt dåligt, grät så vi skakade bägge två. Han sa förlåt om och om igen...Tidigare har jag sagt att det inte är hans fel... Men nu kände jag att jo, att han gör mig illa igen, det är faktiskt hans fel.
Livet framåt ser plötsligt inte alls lika bra ut. Sjukt olycklig... igen...
Å vad jag känner med dig! Ändå någonstans säger ju förnuftet att kapa av honom. Han har haft sin chans. Rätt säker på att han kommer att välja bekvämligheten med frugan. Har gjort en sådan sväng själv där det sas att de bara var kompisar, delade tak. Hon hade ingen del i huset eller bidrog med något mer än dammsugare sällan och satte på en tvätt. Jo jag är säker på det eftersom vi har en genensam bekant mannen och jag.
Så efter 10 månader kom han på att han inte hade de rätta känslorna. Märk då att jag var mitt i brinnande cancerbehandling. Så när jag ev kunde bli lite mer rörlig och åka till honom fick han kalla fötter och dumpade mig. Rövhål!
Nåväl. Har du funderat på hur det skulle vara att ha en långvarig relation med den där mannen? Han var ju varit otrogen rätt länge. Vad är det som säger att han inte skulle göra samma i er relation. Skulle du klara det? Var inte så naiv att det inte kan hända. Det har han bergis tutat i sin fru också.
Förhoppningsvis har hon älskare också och att deras relation bara är socioekonomisk. Fast det tror jag inte.
Du måste vara rädd om dig. Förstå att du är värdefull och inte ska ha annat än det bästa för dig.
Önskar dig verkligen lycka till och uppdatera oss gärna. Skickar stor varm kram.
Passar på att skicka en kram till Pi också.
) så skulle klara av det även om han gjorde det mot mig.