Gett upp älskare

Hej

Jag går igenom exakt samma sak som du gör just nu. Bestämt att avsluta, han lever vidare med sin fru men jag har valt att lämna min man. Vi har inte lovat varandra något och tanken var aldrig att vi skulle falla för varandra men så blev det. Han har nog lyckats stänga ner ändå, jag intalar mig att jag har det men så ser jag honom och blir alldeles svag. Känner precis som du, att vi hör ihop men inser ju att han inte känner så. Han älskar sin fru och sitt liv där mer. Känner så med dig, vet precis hur du mår just nu. Jag försöker tänka att det finns någon där ute som en dag kan ge mig allt jag behöver. Vi är för bra för att vara någons andrahandsval!

Jag går också igenom det... tänk om vi kunde stötta varann genom detta.. jag har träffat denne man i 2 år och försökt bryta 3 ggr men gått tillbaka.. jag har andra anledningra också som.gör att jag knappt träffar någon människa som gör att det är extra svårt att släppa typ den enda människan som är en livs levande människa som man träffar... tragiskt..

Oj, två år! Vi har hållt på i några månader och har båda försökt bryta flera gånger men fallet alltid tillbaka. Helt sinnessjukt hur vi helt förlorat kontrollen i detta. Vi har hela tiden vetat det varit tidsbegränsat och nu är tanken att det ska vara över. Känner att vår senaste träff var så fin och perfekt att den förtjänar att vara den sista. Men, han lyckas alltid övertala mig att fortsätta ett tag till. Men att det är slut nu inom kort har båda bestämt oss för eftersom vi inte kommer jobba så nära och det blir lättare då. Vi har ställt till med en sån jäkla röra i båda våra familjer och allt som kunnat gå fel har gjort det. Verkligen inte gjord för sånt här och trodde aldrig jag skulle vara kapabel till att delta i ett sådant svek mot andra människor.

Hej!
Ledsen att höra att du genomlider samma plåga som jag. Och att vara andrahansval är ju inte ett alternativ. Jag längtar ju efter vardag, att kunna dela de där små sakerna med varandra. Bara en sådan enkel sak som att laga mat tillsammans
Hur länge sen är det ni bröt?

Fy va jobbigt att leva i en sådan verklighet i 2 år. Jag lider verkligen med dig! 

Vi gjorde ett halvhjärtat försök att bryta i oktober, men då var jag inte beredd. Var fortfarande övertygad om att han skulle välja mig då. Så den brytningen höll typ 1 dag.
Nu är jag galet envis så jag tänker inte ge efter. Allt eller inget! Han har kontaktat mig ett par gånger under förra veckan då ett av mina inlägg på fb gjorde honom orolig. Men i fredags skrev jag tydligt och klart att han gör mig illa genom att höra av sig. Så han har nu lovat att låta bli. Vi får se om han klarar av det...

Jag har gjort en plan... I januari efter alla högtider tänker jag regga mig på Tinder, inte för att jag vill träffa någon utan bara för att markera för mig själv. Att jag har tills dess på mig att sörja och hoppas. Sen måste jag släppa och gå vidare, hur ont det än gör.

Ja men precis. Kan fantisera om att få sova tillsammans med honom, ligga i sängen och prata och mysa. Så jävla patetisk.

Nja...vi har ju egentligen inte brutit än men tanken var att i dagarna göra det men jag känner att sist vi sågs borde få vara den sista gången.

Han har så tydligt visat att han inte kan ge mig något alls mer än det jag får när vi ses. Han har för sin egen skull distanserat sig och vi har i princip ingen kontakt mellan träffarna. Svävar på moln när vi träffats och mår så sjukt bra, känner mig så lycklig och kan under dagen känna hans doft på mig som också är något av det sjukaste jag varit med om. Aldrig känt någons doft så starkt och tilldragande i mitt liv...

För att sen dagen efter känna mig meningslös och sitta och gråta. Därför måste jag ta mig ur detta. Litar inte på att han kan hålla ut i längden även om vi bestämt ett slutdatum.

Ja jag får inge heller mer än de få träffat vi ses förutom att vi hörs mycket då. Jag själv har/hade ingen relation innan så jag är ju inte otrogen själv men han e ju det...

Alltså det e ju mitt eget fel att jag levt i det i 2 år men jag har kroniska sjukdommar som gör att jag inte bara kommer ut och träffar andra. Sen är jag försig genuint och galet kär i denna man så jag är inte med honom bara för att han är den enda livs levnde människan jag träffar.

Om jag vore frisk hade jag nog släppt honom tidigare för att hitta någon annan.

Samtidigt hur många ggr hittar man sitt livs kärlek liksom.. ?aldrig träffat någon jag klickat lika bra som honom förutom en gång förut i hela mitt liv.

Du, det är inte patetiskt... Det är helt normalt tror jag i vår situation. Att älska någon betyder ju att man vill ha allt, inte bara smulor.

Och då förstår jag, du är i mellanlandet just nu. När man inte riktigt vet... Det är nästan värre. Och jag kände precis så, att sista gången vi sågs var så perfekt och fin. Så då bestämde jag då att nu fick det vara slut. Och pratade med honom direkt. Så när han åkte härifrån (vi var hemma hos mig) så var det för sista gången.

För mig är det lite annorlunda, han har ju tagit alla chanser att höra av sig till mig även emellan våra träffar. Tom messat när han varit på toaletten på helgerna för att han saknar mig. Vi har pratat om mycket vardagliga saker också, stöttat varandra i beslut i vardagen. Känns som om vi delat mer tillsammans under denna tid än vad han har delat med sin fru. Även om hon har haft mer tid med honom...

Och just den där bergodalbanan som du beskriver, att vara hög på kärlek för att sedan krascha totalt dagen efter av saknad... Jag har mig ibland känt mig helt störd just pga detta.

Förstår att det blir svårare för dig när du inte kan träffa någon annan människa. Då kan jag förstå att det dragit ut på tiden. För mig var det ett dödsfall i familjen som gav mig kraft att avsluta. Han kunde inte finnas för mig som jag behövde och så fick jag lite samma känsla som när jag avslutade med särbon. Och jag vill inte leva så.

Det som räddar mig är just att jag kan komma till jobbet och prata med folk, glömma bort mig själv ett tag och fokusera på annat.

Och håller med om det där med hur många gånger hittar man sin livs kärlek...? Jag är ju inte purung och har haft långa relationer tidigare. Men inget som detta... Han är min tvillingsjäl, allt hos honom bara stämmer. 

Ja för mig har det liksom varit välj att ha det såhär va superkär och lycklig men bara ibland eller va helt ensam jämt.. vad väljer man liksom.. snart kanske jag klarar vara helt ensam.. jag är ju så mycket ensam som de flesta människor inte förstår eller jag ens förstår hur jag klarar leva såhär men det är en annan historia (levde ett aktivt normalt socialt liv till jag blev svårt sjuk för 8 år sedan) men jag vill prata om det för att jag hade gjort ett helt annat val om jag hade haft ett liv och andra livs levande människor att träffa i livs levande verkligheten och inte bara på nätet. Trotts det tror jag att jag kanske är redo att släppa honom snart och va helt totalt ensam och isolerat från alla i denna värld. ( helt sjukt jag vet men snart är jag så starkt att jag kankse klarar det)

Sen som du säger som för dig finns andra skäl om man inte är purung eller att det faktiskt är ens tvillingsjäl.. så jäkla svårt då att medvetet walk away..

Ibland behövs det en stor omställning för att vakna till och våga göra andra omställningar, som dödsfallet du nämnde.

Varför jag också pratar så mkt om min sjukdom är för att jag förstått på så många plan att livet inte är görbart på ett normalt socialt accepterat sätt för många människor som vissa andra alltid tror. Tex så kan man få gliringar för att man lever sitt sätt på ett viss sätt av en människa som kanske klarar av att leva upp till den sociala normen som vissa andra inte klarar.. därför har jag lärt mig läxan att inte vara så dömmande när folk gör socialt oaccepterade handlingar.

Ibland händer livet bara och man blev kär även fastän man var sjuk, gammal eller gift..

Tyvärr är situationen aldrig hållbar, mannen stannar säkert 9/10 ggr kvar i familjen och det är vi som blir sårade tillslut...

För att återkoppla och sluta babbla så vill jag säga att du har visst rätt att sörja TS, dina känslor är äkta och själva relationen är mer än äkta även fastän den inte var officiel. Förstår verkligen hur du har det nu och hur svårt det är att stå på sig. Kram