Anonym (Ensam)

Sun 8 Nov 2020 14:18

9 svar

Fler som genomgått sen abort pga missbildning?

Jag genomgick en sen abort pga fostermissbildning i somras. Hela sommaren har varit otroligt traumatisk för mig och jag har hemska flashbacks från allt som hänt. Gick tillbaka till jobbet efter sjukskrivning för 3 veckor sedan, men känner att jag mår fortfarande mår jättedåligt men är rädd jag ska få avslag för sjukpenning...

Det var inte vårt första barn och jag är heller inte så gammal. Inte sambon heller. Så varför det blev såhär illa vet såklart ingen. Det tog 7 månader med Letrozol att bli gravid den gången och är nu helt förstörd över ett negativt graviditetstest då vi försöker få till en ny bebis. Detta var vårt tredje försök med Letrozol och då negativt. Stressen knäcker mig...

Fler som gått igenom liknande?

Hur mår ni?

Har ni varit sjukskrivna?

Tog det lång tid att bli gravid?

Hur lång tid tog det att bli gravid med nästa barn?

Hur gamla är ni?

Anonym (Ensam) Trådstartaren

Mon 9 Nov 2020 14:36

#1

Inga fler än jag som råkat ut för detta hemska? Är det så ovanligt alltså?

Anonym (Nästan)

Mon 9 Nov 2020 14:47

#2

Jag kan bara delvis relatera. Gick igenom två nipt-tester och ett fvp i somras. Det var jobbigt psykiskt men slutade som tur är väl.

Jag hann dock gå igenom hela tankeprocessen på abort i v18 och var tvungen att ställa in mig på det. Jobbade sen en månad innan jag brakade ihop och blev sjukskriven i två veckor för att få bearbeta tankarna.

Jag tycker du ska gå och prata med någon. Det är säkert väldigt vanligt att känna som du gör och jag tror det inte är något man bara kan vifta bort och tro att det går över av sig själv.

På resten av din fråga har jag inget svar, då jag inte upplevt det.

Anonym (Ensam) Trådstartaren

Tue 10 Nov 2020 15:24

#3

Anonym (Nästan) skrev 2020-11-09 14:47:49 följande:

Jag kan bara delvis relatera. Gick igenom två nipt-tester och ett fvp i somras. Det var jobbigt psykiskt men slutade som tur är väl.

Jag hann dock gå igenom hela tankeprocessen på abort i v18 och var tvungen att ställa in mig på det. Jobbade sen en månad innan jag brakade ihop och blev sjukskriven i två veckor för att få bearbeta tankarna.

Jag tycker du ska gå och prata med någon. Det är säkert väldigt vanligt att känna som du gör och jag tror det inte är något man bara kan vifta bort och tro att det går över av sig själv.

På resten av din fråga har jag inget svar, då jag inte upplevt det.

Okej, det kan jag väl inte direkt tycka är samma sak. Du slapp ju ändå få ett bekräftat fel på barnet och ta ställning till om du ska göra abort de sista dagarna som är godkänt för abort eller fortgå graviditeten, föda barnet och se det lida...

Hela händelsen har varit otroligt traumatisk för mig och har fortfarande panikångest över allt. Läkarna jag träffat tycker mest jag är löjlig och har egentligen inte velat sjukskriva mig efteråt. Det gör mig också arg och ännu mer ledsen. Det gör att jag får kämpa för en sjukskrivning och sedan vet jag inte heller hur länge försäkringskassan godkänner sjukpenning...och pga detta mår jag sämre.

viseversa

Tue 10 Nov 2020 19:12

#4

Anonym (Nästan) skrev 2020-11-09 14:47:49 följande:

Jag kan bara delvis relatera. Gick igenom två nipt-tester och ett fvp i somras. Det var jobbigt psykiskt men slutade som tur är väl.
Jag hann dock gå igenom hela tankeprocessen på abort i v18 och var tvungen att ställa in mig på det. Jobbade sen en månad innan jag brakade ihop och blev sjukskriven i två veckor för att få bearbeta tankarna.

Jag tycker du ska gå och prata med någon. Det är säkert väldigt vanligt att känna som du gör och jag tror det inte är något man bara kan vifta bort och tro att det går över av sig själv.

På resten av din fråga har jag inget svar, då jag inte upplevt det.

förlåt men detta inlägg är väl ändå väldigt okänsligt. Du har ju ingen aning om vad ts gått igenom bara för att du "nästan" ställt in dig på det men ditt barn var ju friskt ändå. Vad hade du att tillföra?

Ts en nära vän till mig fick göra en sen abort då det efter rul visade sig att barnet saknade storhjärna och skulle dö under gravidteten eller tätt efter födseln. Tog ett bra tag innan hon var sig själv igen. Dock blev dom gravida sen igen och den gången gick det bra men hon kommer aldrig glömma sitt första barn som itne fick leva.

Tycker du ska byta läkare. Träffa en annan och fortsätt tills du träffar en som förstår. Beklagar att du träffat så extremt okänsliga läkare och jag skulle fundera på en anmälan på det bemötandet. Du ska såklart tas på allvar och dom ska inte vifta bort din sorg som dom gör nu.

Larwald

Tue 10 Nov 2020 19:53

#5

Jag var med om liknande i somra, i juni födde jag mitt änglabarn efter att vi avbrutit vår graviditet i v. 21 då han helt saknade frontallob. Detta upptäcktes på rul.

Blev inlagd på gynakuten ca en vecka efter rul och fick tabletter för att sätta igång en förlossning.

Jag var sjukskriven i hela juni, juli och tog semester hela augusti. Jag har varit nere på bottnen. Inte riktigt kommit upp än men kan ändå utföra mitt arbete igen. Försöker hålla mig borta från allt som handlar om gravida och barn osv då jag märkt att det triggar en oehörd sorg i mig.

Jag fick ett plus på stickan igen i slutet av augusti. (Andra ägglossningen efter förlossning) Tyvärr slutade det i MA som upptäcktes i v. 12, fostret hade slutat leva i v. 8, några dagar efter att vi sett ett tickande hjärta på ul. De veckorna jag fick lov att vara gravid var jag det mesta rädd (helt förklarligt). Jag väntade på dåliga nyheter. Jag visste att det inte skulle gå bra på något konstigt sätt.

Fick bli inlagd igen och genomgå en medicinsk abort.

Blödde som en vanlig mens i ca 5 dagar. Sen kom det mer färgade flytningar resterande två veckor. Tredje veckan fick jag positivt ÄL test. Väntar just nu på första mensen efter missfall (eller ett plus).

Det blir lite skevt i huvudet på en när man bara upplevt tragedi med sina graviditeter. Måste ständigt påminna mig själv om att inte tänka att ett plus på stickan innebär förlust, blod och hopplöshet. Man kan faktiskt (förhoppningsvis) få lov att gå hela vägen.

Jag är född 91, min sambo 89. Vi har inga barn sedan tidigare.

Anonym (Nästan)

Tue 10 Nov 2020 21:15

#6

viseversa skrev 2020-11-10 19:12:27 följande:

förlåt men detta inlägg är väl ändå väldigt okänsligt. Du har ju ingen aning om vad ts gått igenom bara för att du "nästan" ställt in dig på det men ditt barn var ju friskt ändå. Vad hade du att tillföra?

Ts en nära vän till mig fick göra en sen abort då det efter rul visade sig att barnet saknade storhjärna och skulle dö under gravidteten eller tätt efter födseln. Tog ett bra tag innan hon var sig själv igen. Dock blev dom gravida sen igen och den gången gick det bra men hon kommer aldrig glömma sitt första barn som itne fick leva.

Tycker du ska byta läkare. Träffa en annan och fortsätt tills du träffar en som förstår. Beklagar att du träffat så extremt okänsliga läkare och jag skulle fundera på en anmälan på det bemötandet. Du ska såklart tas på allvar och dom ska inte vifta bort din sorg som dom gör nu.

Då får du och Ensam tycka så, det står er fritt. Jag kan tänka mig att det måste ha varit ett psykiskt helvete för TS eftersom jag tyckte det lilla jag fick uppleva var nog så jobbigt. Därför skrev jag att TS ska ta upp kampen med läkare/FK eller vem det nu måste vara för att få hjälp. TS verkade uppgiven över det hon uppfattade som att hon var lämnad till sitt öde av sjukvården, och tyvärr är det så i land, att man måste kämpa för att få vården man har rätt på. Jag skrev mitt inlägg för att TS skulle får bekräftelse på att det finns fler som tycker att detta inte är något man ska ta lätt på.

Jag vet inte och vill inte veta hur ledsen man blir av att gå igenom något som TS gått igenom, det var tillräckligt obehagligt att uppleva det jag gjorde. Trodde jag var tydlig på att det inte alls var samma sak, men en liten snudd av det bara.

Anonym (C)

Tue 10 Nov 2020 22:42

#7

viseversa skrev 2020-11-10 19:12:27 följande:

förlåt men detta inlägg är väl ändå väldigt okänsligt. Du har ju ingen aning om vad ts gått igenom bara för att du "nästan" ställt in dig på det men ditt barn var ju friskt ändå. Vad hade du att tillföra?

Ts en nära vän till mig fick göra en sen abort då det efter rul visade sig att barnet saknade storhjärna och skulle dö under gravidteten eller tätt efter födseln. Tog ett bra tag innan hon var sig själv igen. Dock blev dom gravida sen igen och den gången gick det bra men hon kommer aldrig glömma sitt första barn som itne fick leva.

Tycker du ska byta läkare. Träffa en annan och fortsätt tills du träffar en som förstår. Beklagar att du träffat så extremt okänsliga läkare och jag skulle fundera på en anmälan på det bemötandet. Du ska såklart tas på allvar och dom ska inte vifta bort din sorg som dom gör nu.

Samma fast det saknades lillhjärna. Blev också gravid nära inpå. Var då 28. Har inte varit svårt för mig att bli gravid...

Anonym (julen 2011)

Wed 11 Nov 2020 00:31

#8

Anonym (Ensam) skrev 2020-11-08 14:18:00 följande:

Jag genomgick en sen abort pga fostermissbildning i somras. Hela sommaren har varit otroligt traumatisk för mig och jag har hemska flashbacks från allt som hänt. Gick tillbaka till jobbet efter sjukskrivning för 3 veckor sedan, men känner att jag mår fortfarande mår jättedåligt men är rädd jag ska få avslag för sjukpenning...

Det var inte vårt första barn och jag är heller inte så gammal. Inte sambon heller. Så varför det blev såhär illa vet såklart ingen. Det tog 7 månader med Letrozol att bli gravid den gången och är nu helt förstörd över ett negativt graviditetstest då vi försöker få till en ny bebis. Detta var vårt tredje försök med Letrozol och då negativt. Stressen knäcker mig...

Fler som gått igenom liknande?

Hur mår ni?

Har ni varit sjukskrivna?

Tog det lång tid att bli gravid?

Hur lång tid tog det att bli gravid med nästa barn?

Hur gamla är ni?

Julen 2011 är en jul jag helst vill glömma.
Bara några dagar tidigare hade jag fått så dåliga besked på mitt rutinultraljud att jag kände mig tvungen att avsluta min graviditet genom en sen abort. Så ja, jag vet vad du går igenom.

Det var mitt första barn, och jag var inte precis purung (bara några år från 40) så jag var rädd att jag aldrig mer skulle bli gravid. Aldrig få bli mamma till något annan än mitt änglabarn.
Men bara några månader senare fick vi plus på stickan. Det var förstås fantastiskt, men jag vågade i princip inte känna någon glädje under hela graviditeten. Det var som att gå omkring med ett ägg i handen och hela tiden vara rädd för att tappa det.

Men idag har jag en snart åttaåring som jag älskar mer än allt i hela världen!

- Jag var sjukskriven i två månader efter mitt avbrytande. Min sambo (nu äkta man) var hemma i två veckor, mest för att jag inte klarade att vara ensam.

I dag mår jag ganska bra. Jag tänker på barnet som aldrig kom ibland. Han ligger i en minneslund och vi är där då och då. Vi pratar med lillebror ibland om storebror som inte finns här på jorden. Men vi har ännu inte berättat för honom att han själv inte skulle ha funnits, om storebror hade varit frisk.

Det är nog det som har varit jobbigast för mig att hantera. Jag har ibland känt mig nästan skyldig för att jag älskar mitt "nya" barn så mycket. Förutsättningen för hans tillkomst var ju hans storebrors död.

- Ja, man kan drabbas av många känslor när man har gått igenom något så här traumatiskt. Jag tycker det är hemskt att du inte känner dig lyssnad på. Jag hoppas du kan byta läkare till en mer empatisk.
Och jag hoppas innerligt att du snart blir gravid igen, och att det går hela vägen denna gång. Det "nya" barnet kan aldrig ersätta det "gamla", men är en unik liten individ helt i sin egen rätt.

Medan kärleken till barnet som inte fick komma idag mest känns som en stilla sorg, som ibland blåser upp och överrumplar mig, är kärleken till barnet som finns, som en ständig orkan. Han andas, han lever och finns. Och han behöver mig. Här och nu. Jag hoppas att du snart får uppleva samma sak.

Anonym (?)

Wed 11 Nov 2020 01:58

#9

Anonym (Nästan) skrev 2020-11-10 21:15:05 följande:

Då får du och Ensam tycka så, det står er fritt. Jag kan tänka mig att det måste ha varit ett psykiskt helvete för TS eftersom jag tyckte det lilla jag fick uppleva var nog så jobbigt. Därför skrev jag att TS ska ta upp kampen med läkare/FK eller vem det nu måste vara för att få hjälp. TS verkade uppgiven över det hon uppfattade som att hon var lämnad till sitt öde av sjukvården, och tyvärr är det så i land, att man måste kämpa för att få vården man har rätt på. Jag skrev mitt inlägg för att TS skulle får bekräftelse på att det finns fler som tycker att detta inte är något man ska ta lätt på.

Jag vet inte och vill inte veta hur ledsen man blir av att gå igenom något som TS gått igenom, det var tillräckligt obehagligt att uppleva det jag gjorde. Trodde jag var tydlig på att det inte alls var samma sak, men en liten snudd av det bara.

Hur är det min din empatiska förmåga?

När mitt barn dött råkade jag ut för en sådan som dig som skulle trösta på samma sätt som dig med att referera till sina nästan-upplevelser. Hennes barn hade gomspalt. Nästan-upplevelse.

Tips från coachen: empati går att träna upp. Ägna dig åt det istället för att komma på en massa motargument som bara gör din brist på empatiska inlevelse än mindre.

Fler som genomgått sen abort pga missbildning?

INNEHÅLL