Har läst i en del trådar om separationer och flyttar hit och dit. Tvister osv. Nu funderar jag på, hur långt kan en boendeförälder flytta utan att det anses som att det stör umgänget? Alltså, nu handlar det inte om varannanvecka varianten utan mer kanske umgänge varannan helg eller typ en helg i månaden. I de fall där umgänget är ganska lågt.
Blev kanske rörigt nu.
Ska du lyssna på alla "bessewissar" så får man inte flytta alls, då är man en dålig förälder och anmäla sig till sociala direkt.
Personligen anser så är det en sak mellan föräldrarna och barnen att reda ut. Ingen annan än de inblandade kan tala om hur man känner och mår inför ett sånt dilemma.
Det har du helt rätt i tycker jag. Det kan ju skilja stort från person till person. Men jag tänker lite hur det ser ut rent juridiskt. Jag tänker att om jag tex separerar från barnets andra förälder och har barnet merparten av tiden, vardagar osv, så blir jag liksom låst till den aktuella kommunen såvida inte den andra föräldern godkänner flytt av barn, medan den föräldern som inte är boende förälder och kanske inte ens är intresserad av att vara det kan flytta vart som och hur som.
Men det finns kanske ingen mall för sånt här.
När det rör sig om att ena föräldern bara har "varannan helg" så är det i princip fritt fram för den föräldern barnen bor att flytta.
Men om barnen bor växelvist så behöver ju de båda hemmen ligga på relativt nära avstånd för att barnens vardag skall fungera.
Om ena föräldern i ett sånt läge får för sig att flytta långt bort så innebär det ju i praktiken att det växelvisa boendet kommer upphöra och barnen behöver bo hos bara ena föräldern, detta är det som utlöser problemen.
Som redan sagts finns ingen fast gräns men av vad jag sett och hört och läst så kan man mellan tummen och pekfingret säga max tio mil, om man bara ska ha umgänge och inte så mycket övernattning (alltså så barnet ändå kan gå i samma skola utan störningar). Inom kommunen får man alltid flytta som det verkar :)
När det rör sig om att ena föräldern bara har "varannan helg" så är det i princip fritt fram för den föräldern barnen bor att flytta.
Exakt så är det.
Det finns lagar och rättsfall som reglerar detta.
Underförstått i nedanstående är att man flyttar med barnen. Alltså, inte att du flyttar själv utan barn.
Är du inte boförälder har du all rätt i världen att flytta precis vart du vill oavsett om konsekvensen blir att du aldrig mer ser dina barn.
Det här handlar främst om ett barnperspektiv, att barnen har rätt till sina föräldrar. Det handlar alltså inte om föräldrarnas rätt att flytta.
För länge sedan var flytt ett sätt för att utmanövrera främst fäderna. Många som var pappor på 60,70 och 80 talet fick finna sig i att de blev av med sina barn när mammorna tog ungarna och flyttade till andra sidan Sverige.
Sedan slog pendeln över åt andra hållet, då kunde bo-föräldern inte ens byta bostad utan den andre förälderns tillstånd. Många var de som hamnade i en ekonomisk knipa då de satt fast med ett stort och dyrt boende.
Nu är det någonstans mittemellan. Som boförälder kan du flytta i närområdet, i praktiken inom kommunen utan tillstånd. Ska du flytta längre måste du alltid ha den andre förälderns tillstånd.
Blev visst att jag svarar dig men får så vara, du har så rätt i det du skriver och tankarna började direkt spinna vidare och dra allt till sin spets i min trötthet.
Nu drar jag detta som sagt till extrema hypotetiska scenarion med en stor portion humor, lite roligt ändå att fundera kring då jag tycker det är så löjligt rent ut sagt att å ena sidan säga sig se till barnen och deras rätt till båda föräldrarna men samtidigt enbart begränsa och ställa krav på en förälder.
För OM boendeföräldern flyttat långt bort med barnen räknas det som förhindrande av umgänge. Vad har då konsekvenserna kunnat vara?
I och med att barnkonventionen blev lag borde det väga ännu tyngre än innan gällande barnens rätt till båda föräldrarna. Inte sant?
Om då ena vårdnadshavaren som inte är boendeförälder flyttar iväg till ett sådant avstånd att umgänge är omöjligt. Räknas inte det med som förhindrande av umgänge? Om man nu ska se till barnets rätt till föräldrarna och inte den vuxnes rätt att flytta?
Skulle det kunna vara grund till att förlora vårdnaden?
Finns det andra möjliga konsekvenser?
Om det däremot är en förälder som INTE har vårdnad och flyttar iväg så pass långt att umgänge inte längre är möjligt är det då lika illa? Kan det bli konsekvenser? Om inte, varför? Barnet har lika rätt till föräldrarna oavsett om dom har vårdnad eller ej.
Finns det en oro eller risk att reglerna framöver i praktiken skulle kunna urarta och ge barnen större makt juridiskt än föräldrarna? Och hur stora skillnader i beslut kan den mänskliga faktorn orsaka?
Godnatt
Du måste skilja på sakerna.
I det ena fallet handlar det om att en förälder frivilligt avsäger sig praktiken iom att denne flyttar långt.
I det andra fallet tar den ena föräldern beslutet från den andre föräldern.
Lagen säger alltså inget om det du gör av fri vilja men däremot det du tvingar andra till genom dina beslut.
tar du barnen och flyttar långt så riskerar du i praktiken vårdnaden. Det har hänt att mammor blivit av med den av just den anledningen. Det har skrivits en del om detta, kvinnor som flyttat och som blivit av med vårdnaden och sen gått under jorden för att de fullständigt struntar i domsluten. (Riktigt sorgligt eftersom det innebär att barnen isoleras från samhället, de kan tex inte gå i skolan).
Du har en poäng i det där. Framförallt det där med om föräldern som inte har vårdnaden flyttar så pass att umgänge inte är möjligt. Det är ju barnet som drabbas.
Det kan ju även vara en förälder med vårdnaden men ej är boendeförälder som flyttar så pass långt. För delad vårdnad kan en ju ha trots lite umgänge eller t.o.m obefintligt umgänge..
Men hur långt är för långt? Vad är det magiska miltalet då umgänge blir omöjligt om det nu handlar om umgänge enbart vissa helger? För rent krasst går det ju att lösa pendlingen med diverse transportmedel, men det kanske är orimligt om resan tar +8h te.x. men 2h? Är det för långt bort?
Jag tycker det är intressant att spekulera i sånt här.
Jag vet ett "fall" där föräldrarna har delat vårdnad men barnet bor hos mamman på heltid. Pappan har flyttat från hemkommunen men bor bara 45min bort men vad jag tror så jobbar han borta på annan ort några veckor och sen hemma och är ledig några veckor. Umgänget sker på pappans initiativ och ligger på runt 1gång i månaden och varierar från 45min till 2 timmar. Det är pappan som styr det. Mamman har kämpat för ökat umgänge för barnet skull men har nu gett upp. Barnet är bara 4år. Såhär har det nu varit i strax ett år.
Det känns ju inte direkt som att pappan i det här fallet känner barnet längre. Här skulle jag säga att ensam vårdnad för mamman kanske vore bättre och pappan fortsätter med umgänge bara.
Mamman här vill gärna flytta då det är bättre arbetsmöjligheter en bit bort. Det handlar om typ 1 timme från där hon bor nu. Det blir då närmare 2 timmar från pappan. Han vägrar. Det är för långt. Kommer störa umgänge osv. Då är det alltid hon som skjutsar och hämtar barnet för umgänge och tänker sig att det ska fortsätta så. De har familj och vänner dit hon vill flytta och barnet är väl bekant med området och även huset de vill flytta till då det tillhör släkten.
Hade det inte varit för att det är förenat med ett brott att flytta med barnet utan pappans medgivande hade jag peppat henne att flytta. Nu står jag handfallen och vet inte riktigt vad jag kan ge för tips och råd.
Är det för långt att flytta egentligen? Kanske? Så svårt sånt här. Och så tråkigt när en förälder som inte är mer engagerad än max 2 timmar i månaden ska sitta på taktpinnen och ha kontrollen.