Att bara ibland skriva ner sina känslor på sociala medier - Är det patetisk och omanligt om det kommer ifrån en man?

Ja vad är tjej och killfärg egentligen om barn själva får välja utan föräldrarnas egna fördomar med i bilden?

Väljer barnen själva tjej eller kill färg eller blandar de hejvilt eftersom de inte har föräldrarnas fördomar?

Om de själva inte väljer enligt mallen, kan man då påstå att de är kill eller tjej färg?

Ditt svar säger inte ett skit, kan du förtydliga? Varför får kvinnor gnälla men inte män?

Jag tycker sån diskussioner snarare är ganska uppfriskande eftersom de speglar verkligheten betydligt bättre än alla "titta vilket perfekt liv jag har" som annars dominerar facebook. Uppfriskande med en reallity check då och då.

Det finns väl till och med forskning som visar att folk blir jävligt deppiga av facebook eftersom alla enbart postar positiva saker om sitt liv men aldrig negativa saker och då får folk för sig att alla andra lever lyckliga liv och det är bara deras liv som suger till och från.

Varför kvinnor får gnälla men inte män är naturligtvis orättvist. Men då jag vet hur mycket det straffar sig att gnälla som man (Av kvinnor och andra män) och hur mycket man förlorar på att ha gnällt istället för att istället varit tyst så vill jag bestämt avråda alla män från att gnälla, tala ut, öppna sig osv.

Att visa sig svag, prata ut om sina problem osv osv. är en sån sak som inte behöver straffa sig direkt för en man, tvärtom kan det kännas befriande att öppna sig och berätta vad man känner. Andra kan tom berömma dig för det och uppmuntra dig att fortsätta göra det. Men det är en tillfällig vinst mot något som straffar sig rejält över tid.

Kan hålla med delvis. Men jag känner dottern: Hon är en sån som vill ha ett perfekt liv och visa det via sociala medier. Det är viktigt för henne.

Men ibland kan hon inte hålla sig och då blir det sådär. Vilket gör det ännu värre än någon som konstant skulle ge reality checks :/

Har inget med kön att göra och jag tycker inget högt om saken, men känslan det väcker hos mig är att personen inte har integritet. I verkliga livet är det, för de flesta, givet att vissa saker är för närmaste vännerna, annat är för inte fullt så nära vänner och vissa saker är för alla man hejat på. Om man delar privata saker med ytligt bekanta känns det gärna lite obekvämt. Det handlar ju inte bara om att en person vill ge förtroenden den andre ska ju också vilja ta emot det. I verkliga livet känner man ju av det där lite grann. Hur privat relationen ska vara.

På sociala medier kan folk bli lite tondöva.

Tycker jag.

Jag anser att det är helt förlegat att fundera på om det är manligt att visa känslor. Jag gillar mentalt starka män som inte bryr sig om vad andra tycker och alltså kan skriva om känslor utan problem.

Att göra det på facebook är lite dubbelt. Ibland är det ett uppenbart fiskande och andra gånger kan det vara värdefullt att dela erfarenheter som andra också har. Jag har sett många fina exempel på det. Man känner sig mindre ensam med sina känslor om någon annan har upplevt något liknande.

Om jag uppfattar inlägget som ärligt och uppriktigt så brukar jag skriva något stöttande. Om det känns fejk och fiskande brukar jag bara ignorera det.

Självklart beror det på hur det uttrycks och skrivs. Men att vara emotionell och ha nära till hjärtat är väl snarare insiktsfullt.

Män är också Människor och människor är kännande varelser. Vår empatiska och sympatiska förmåga är väl ngra av få saker som gör oss unika

Ja, det har jag oxå lagt märke till och det är därför jag oxå ställer frågan.

Mäns gnällande bemöts oftast betydligt mer negativt och inte så sällan av kvinnor vilket rimmar väldigt illa med jämställdhetsidealet vi säger oss vilja ha. Framför allt inte när man vet att självmordsfrekvensen hos män är betydligt högre än hos kvinnor... kan det finnas kopplingar till att man inte törs prata om vad man känner av risk för att bli hånad?

Jag gillar mentalt starka kvinnor, men varför ställs det inte samma krav på mental styrka på kvinnor som på män?

Tänker du på ensamma mammor som har två jobb för att försörja sina barn eftersom pappan drog eller kvinnan som måste fly med barnen från mannen som hotar att slå ihjäl henne till hemlig ort och börja om från scratch, eller kvinnor som överlever våldtäkter och skuldbeläggs för att de var för fulla/utmanande/sent ute, eller tonårstjejen som måste gå tillbaka till skolan efter att hennes ex har spridit nakenbilder av henne över hela nätet, eller kvinnor som måste leva med svåra förlossningsskador eftersom sjukvården anser att det är sådant man får ta, eller kvinnliga journalister, debattörer och politiker vars inbox fylls av hot om våldtäkt och förslag på vad som borde göras med deras fittor, eller alla kvinnor som måste leva med risken att bli överfallna på löprundan eller våldtagna på dejten eller väg hem från jobbet.

Är det vad du menar när du skriver att det inte ställs samma krav på mental styrka hos kvinnor?

Ditt svar är ett ickesvar, för varje sån ensamstående kvinnlig ensamstående förälder finns det även en manlig ensamstående förälder med exakt samma problematik. 

Ska jag tolka ditt svar som att du anser att kvinnliga ensamstående föräldrar är starka hjältar som kämpar för sina barn men manliga ensamstående föräldrar inte är det? Jag tycker det låter som att du värderar den enes insatser betydligt högre än den andras. Hur kommer det sig?

Och om du nu värderar de kvinnliga föräldrarnas insatser högre än de manliga betyder inte det att du då oxå ställe högre krav på männens styrka än på kvinnornas?

Point proven....

Dt finns småprylar som kallas kultur och kutym. Saker är på ett visst sätt. Alla vet vad som avses. Ändå envisas woke-runkare att leka naiva och inte aaaalls fatta. Det är patetiskt. Du får gärna redogöra för att du är av en annan åsikt än den som finns i det allmänna medvetandet(dvs att det är skillnad på kvinnor och män och deras roller), men låtsas inte som att du inte fattar.