Inatt när jag gick och la mig så slog det bara mig att jag inte orkar studera

Låter som väldigt fel approach på matten då, har man väl kommit till gymnasienivå spelar inte siffrorna och själva räknandet inte någon större roll. Hör själv till de som pga adhd koncentrationssvårigheter konstant gör sifferfel (3+2 kan plötsligt ha blivit 7 osv) och pga dåligt arbetsminne inte kan räkna i huvudet alls - det är (eller ska i alla fall) vara så liten del av det hela och oftast kompenseras med miniräknare - och har aldrig haft några som helst problem att få bra betyg i matematik en bit up till på universitetsnivå  från runt mitten på högstadiet eller så när lärarna fattade att jag bara blandade ihop siffrorna då det ju aldrig var något som helst problem med förståelsen, bara aritmetiken som inte är särskilt signifikant. 

Det är synd att så många fastnar i det. Det beror ju helt på vad man läser. Komvux var i alla ämnen så lätt för mig att det inte var några som helst problem att läsa i dubbel takt med mestadels MVG trots att jag har ungefär noll koncentrationsförmåga till läxor o dyl - sitta på lektionerna och ibland inte ens det var tillräckligt för att klara proven utan problem. På högskolan har jag stött på vissa kurser inom ungefär samma ämnen jag med nöd och näppe lyckats förstå trots ordentlig arbetsinsats. 

Sedan om man har ADHD tendenser som jag så har man det ytterligare problemet jämfört med grundskole och gymnasienivå att man behöver ta ett en helt annan nivå av ansvar att lägga upp en hel del av arbetet själv. 

Ta sig hade jag kunnat på vad som helst förutom de läkarutbildningar som redan då lottade mellan de som hade 2.0 då jag generellt inte har tur med slumpen. 

Du måste dels läst något väldigt lätt på högskolan och haft en väldigt väldigt konstig högstadieupplevelse. Men absolut det är ju inte så att alla A-kurser är svåra eller så, men har definitivt inte stött på någon som krävde mindre än något ämne på högstadiet. 

Kolla med CSN, de kan ha regler om att avskriva vissa delar av komvuxstudielånen om du sen har vidare studier. Brukade vara så iallafall.

Det har fallit mig att Komvuxstudierna handlar mer om att jag måste ha dessa för att komma in i programmet men ingenting jag kommer ha med i själva programmet. T.ex matten kommer man inte syssla med alls i programmet. Så som andra beskriver det så är nog Universitetet mycket roligare. Jag läste någonting i tråden (Vet inte om jag läste fel) att man kan fokusera på de ämnena som man tycker är roliga. Då kommer nog Universitetet vara extra roligt för min del tror jag.Åhh..Viket surt äpple :(

Känner liten påfrestning att jag skall behöva låna så mycket! Det handlar inte om att det är kämpigt i skolan rent akademiskt. Utan mer kämpigt av att jag bara vill komma in på det programmet nu med en gång och framförallt inte ha så hög studielån. Jag ser på CSN-Login hur mycket pengar jag har lånat. Jag mår dåligt. Det är det som fått mig att jag inte ''orkar''.

Det är klart att du blir mstt när du tittar flera år framåt i almanackan och funderar på dina drömyrken.

Själv blir jag nästan matt över att titta på närmaste halvåret.

Att "ge upp" litegrann då och då är sunt när man håller på och kämpar med utbildning oavsett nivå.

Att inte ha en ordentlig grund-utbildning gör faktiskt att man inte riktigt tas på allvar på arbetsmarknaden, så det är ju kanon att du jobbar på att utvecklas.

När man är trött och lite uppgiven kan det vara frestande att hitta en annan väg... Men ibland är det smartast att fokusera på det man pysslar med snarare än att försöka hitta ett enklare sätt att ta sig till målet. Ibland är det effektivaste att fortsätta med det man påbörjat!

Måste du bli just socionom då? Att bara få till ett ordnat liv kan vara värt mycket i din sits. 

Jag kommer från en lite liknande bakgrund. Det var kaos hemma, men inte pga droger utan pga två karriärföräldrar som hade nog med sitt och pressade mig mycket. Detta var också på 90-talet/tidigt 2000-tal och ingen verkade fatta att barn kan ha ångest utan "uppenbara" anledningar. Jag led av svår ångest från...tja, födseln eftersom att jag inte har någon som helst anknytning till mina föräldrar och kände det som att jag var tvungen att ta hand om mig själv och det klarade jag givetvis inte. Jag kände det som att ingen fångar mig om jag faller och därför var jag så fruktansvärt rädd för att falla. Jag var ett vrak, men vi var en fin och städad familj så jag fick ingen hjälp. Det är jag så förbannad för idag. Jag hade höga betyg, men skolkade mig igenom hela grundskolan och då brydde sig inte skolan. Jag störde ingen annan och var inte utåtagerande så whatever, tänkte väl de... Så i ettan på gymnasiet gick det inte längre. Man kunde inte skolka så lätt, det var en stor skola och massa eget ansvar. Det gick inte och jag hoppade av. Två år spenderade jag hemma med föräldrar som skällde och skämdes över mig. Sedan fick de skämmas ännu mer då jag blev gravid som 18-åring. Jag flyttade då hem till maken och mitt liv vände lite grann. Maken är trygg. Den första trygga och varma människan i mitt liv. Jag var en bra mamma, men kände inte att jag klarade av att göra något utanför hemmet. Så jag var hemmafru i tio år. Efter tio år hade jag blivit trygg nog att våga mig ut, men jag kände att jag inte skulle klara av att läsa in gymnasiet. Då skulle jag ge upp. Så historikerdrömmen fick vara. Trots att mina föräldrar pressade mig att inte välja en  "simpel lärlingsutbildning" så gjorde jag det. Om det var något jag kunde efter åren som hemmafru så var det att baka och laga mat så jag blev konditor. Ett och ett halvt års utbildning utan studieskulder och så var jag färdig. Jobb fick jag på min gamla praktikplats och bra betalt fick jag också. Självförtroendet har växt något enormt sedan dess. Man måste inte satsa på den ultimata drömmen om den kostar för mycket. Bra nog kan vara bra nog och sedan bli det bästa.