Inatt när jag gick och la mig så slog det bara mig att jag inte orkar studera
Måste du bli just socionom då? Att bara få till ett ordnat liv kan vara värt mycket i din sits.
Jag kommer från en lite liknande bakgrund. Det var kaos hemma, men inte pga droger utan pga två karriärföräldrar som hade nog med sitt och pressade mig mycket. Detta var också på 90-talet/tidigt 2000-tal och ingen verkade fatta att barn kan ha ångest utan "uppenbara" anledningar. Jag led av svår ångest från...tja, födseln eftersom att jag inte har någon som helst anknytning till mina föräldrar och kände det som att jag var tvungen att ta hand om mig själv och det klarade jag givetvis inte. Jag kände det som att ingen fångar mig om jag faller och därför var jag så fruktansvärt rädd för att falla. Jag var ett vrak, men vi var en fin och städad familj så jag fick ingen hjälp. Det är jag så förbannad för idag. Jag hade höga betyg, men skolkade mig igenom hela grundskolan och då brydde sig inte skolan. Jag störde ingen annan och var inte utåtagerande så whatever, tänkte väl de... Så i ettan på gymnasiet gick det inte längre. Man kunde inte skolka så lätt, det var en stor skola och massa eget ansvar. Det gick inte och jag hoppade av. Två år spenderade jag hemma med föräldrar som skällde och skämdes över mig. Sedan fick de skämmas ännu mer då jag blev gravid som 18-åring. Jag flyttade då hem till maken och mitt liv vände lite grann. Maken är trygg. Den första trygga och varma människan i mitt liv. Jag var en bra mamma, men kände inte att jag klarade av att göra något utanför hemmet. Så jag var hemmafru i tio år. Efter tio år hade jag blivit trygg nog att våga mig ut, men jag kände att jag inte skulle klara av att läsa in gymnasiet. Då skulle jag ge upp. Så historikerdrömmen fick vara. Trots att mina föräldrar pressade mig att inte välja en "simpel lärlingsutbildning" så gjorde jag det. Om det var något jag kunde efter åren som hemmafru så var det att baka och laga mat så jag blev konditor. Ett och ett halvt års utbildning utan studieskulder och så var jag färdig. Jobb fick jag på min gamla praktikplats och bra betalt fick jag också. Självförtroendet har växt något enormt sedan dess. Man måste inte satsa på den ultimata drömmen om den kostar för mycket. Bra nog kan vara bra nog och sedan bli det bästa.
De socionomer jag känner har blivit utbrända. De har jobbat med människor med problem och har inte kunnat släppa jobbet när de gått hem: de har oroat sig över de människor de jobbat med under dagen. Arbetsmiljön har också varit dålig: "lite hot och personangrepp får man tåla, det är inget att gnälla över". Jag känner ingen socionom som inte blivit besviken över sitt arbetsliv...
De har jobbat så hårt för sitt yrke och så får de det så tufft när de är klara, jag tycker synd om mina socionomkompisar. Men såklart förstår jag att mina kompisar bara kanske har haft extrem otur eller gjort dåliga val inom sitt yrke. Säkert kan det vara ett bra yrke också. Jag känner bara inte till de fallen.
Men det finns så många bra jobb, som kräver mindre ansträngning. Man lever bara en gång.