Inatt när jag gick och la mig så slog det bara mig att jag inte orkar studera

Ett vänligt råd... Om du inte ens orkar med Komvux så kommer du tyvärr inte orka med högskolan. Det är bättre att du satsar på någon slags YH-utbildning i så fall.

Hör med soc om de har några stödtjänster för vuxna.

Jag känner inte dig och vet inte hur dina förutsättningar är, men om du känner att du inte orkar Komvux med grundskolekärnämnen blir jag lite bekymrad av att du är så inriktad på högskolestudier. Jag kan så klart inte veta, men funderar över om det inte är att ta dig vatten över huvudet. Högskolestudier är periodvis tuffa, så var rädd om dig så att du inte sliter ut dig. Boka en tid hos studievägledaren så kan hen hjälpa dig att göra en bedömning av vad som är rimligt.

Jag vill också råda dig att ta reda på vilka yrken som är möjliga efter genomgånget socionomprogram och ta reda på exakt vad de gör på dagarna. Jag jobbar själv med helt andra saker men men min erfarenhet är att de flesta jobb som kräver högskoleutbildning innefattar mycket skrivbordsarbete, rapporter, skriftlig dokumentation, läsa in sig på material, tolka förordningar och lagtexter mm. Är det i så fall vad du vill göra? Om inte, hör dig för om det finns andra yrken där man gör mer av det du vill, och mår bra av, att göra.

Hur det funkar att använda folkhögskolebetygen vet jag inte, men när jag själv gick särskilda kurser på folkhögskola var mina vänner på allmän kurs generellt väldigt nöjda med sin utbildning.

Att bo på ett folkhögskoleinternat är ockdå ofta ett fint sätt att lära känna nya människor och få nya perspektiv. De flesta fhsk har någon särskild inriktning och ofta finns möjlighet för de som går allmän kurs att delta i de kurserna på ett hörn. Du kan mao få möjlighet att på fritiden få umgås med folk som har samma intressen som du, tex friluftsliv, musik, journalistik eller vad det kan tänkas vara.

Det kan ha hänt att jag har varit otydlig och jag hinner inte läsa hela eran inlägg. Jag läser tråden sen. Men jag känner att jag vill vara förtydliga mig innan fler missförstår.

Det är inte själva studierna i sig som får mig känna mig utmattad. Utan det är själva sitsen. Där det är meningen att man skall gå på en högstadie och gymnasieskola för att sedan in till högskolan. I mitt fall har jag gått i skolan sedan jag var ett barn och skall fortsätta gå i skolan ochdärefter in till högskolan. Det hade inte varit såhär.

Så det är inte studierna i sig. Utan själva sitsen + studielånen som bara stiger och stiger. Jag blir orolig över alla pengar som jag lånar.

Säg till om ni inte förstod så skall jag förtydliga mig när jag har mer tid :)

Innan jag börjar: Jag är född början av 90-talet. Jag tror det var även där som särskoleklass var något nytt för Sverige. Jag hade det väldigt stökigt i familjen och en orolig uppväxt. På grund av att man (Som jag misstänker!) inte kände till ADHD eller allmänt koncentrationssvårigheter som kan dyka upp vid orolig familjemiljö så gjorde jag man en snabbtest på mig och placerade mig direkt i en special klass. En enorm misstag.

Jag börjande tvivla på min diagnos redan vid femman, men tänkte som barn att om jag kämpar så kommer jag ha det bra. I högstadiet ville jag gå i en vanlig klass. Något som jag inte fick det bekräftat av mina lärare att särskolan är en frivillig skolgång. Istället för att skicka mig till rektorn så sade lärarna att jag inte skall gå i en vanlig klass. Mina misstankar om lärare förr i tiden inte hade någon utbildning för att gå i en särskola. För att det är en ''enkel'' match att lära ut elever i den klassen.

Slutet av högstadiet växte min oro för framtiden. I gymnasiet sa jag fler tal gånger att jag vantrivs och det gjorde jag hela tre år för att sedan hoppa av. Jag var ingen stökig elev men en ifrågasättande sådan. Något som var tillräckligt provocerade mot lärarna som gjorde att de inte brydde sig om mig. Vilket får mig att tänka tillbaka hur litet betydelse jag hade för alla lärare.

När jag befann mig i gymnasiet så förstod jag hur lite betydelse särskolans betyg skulle ha för mig i framtiden. Jag hamnade i en rejäl nedstämdhet och vid trean hoppade jag av. Min äldre bror hade blivit en missbrukare en mor som hade blivit allt värre med att vara självcentrerad bla.

Jag hamnade i en depression från 19 till 23. Jag sökte hjälp oss socialen när jag var 24 år (Som jag tidigare gjort vid 16 och 18års åldern. Vid 18 års åldern hamnade jag i en rättegångsförhandling som målägande där min bror var tilltalad för misshandel på mig men jag fick inget hjälp att komma bort ifrån familjen. Trots att han blev dömd och det vart klart för Tingsrätten att det inte står rätt till i min familj).

Jag sökte hjälp för tredje gången som tjugofyra år och fick komma bort ifrån familjen med ett skyddade identitet. Totalt ensam. Ingen släkt eller familj. Jag sökte direkt in på Komvux för att bygga upp betyg som jag aldrig fick chansen att få. Jag har en enorm ambition av att jobba inom det sociala arbetet (Socionom).

Nu till saken: Jag studerar matte grund. Det kommer ta mig hela ett år tills jag blir klar med matte två, som är krav för att komma in på socionomprogrammet bland annat. Men jag har också kärnämnen. Det kommer ta mig omkring två år tills jag blir klar med allt. Helt plötsligt slog det bara mig igår natt att jag inte orkar stå ut egentligen. Det blir massa studielån och jag hade förmodligen kanske inte behövt kämpa såhär på Komvux. Antingen bara småämnen i kort period eller inga ämnen alls för att söka mig in på socionomprogrammet. Jag är tjugosju år och mår dåligt.

Jag önska att jag kunde ha en familj (En normal) som jag kunde besöka för att studera, prata och få livs råd.

Jag skriver av mig och hoppas på att någon typ av stöttning. För jag vill verkligen kämpa på med Komvux och jag vill komma in på socionomprogrammet.

Jag snackade med en studievägledare i korridoren. Folkhögskola kändes som en rolig skola att gå på. Men jag är osäker. Man kan inte välja yrkeshögskola med Folkhögskolans omdöme. Inte heller väger deras omdöme liga tungt som Komvux betyg. Jag har hitta fina vänner på Komvux. Men är det värt att hoppa av och börja på en folkhögskkola? Är det längre studietid?

Jag vet ingenting. Jag vill bara befinna mig på socionomprogrammet. Lite som att jag egentligen studerar bara för att befinna mig i en sådan program. Jag vet inte hur mycket jag kommer bära med mig ifrån Komvux till socionom. SÅ det hade varit skönt om man bara skippade allt det ''onödiga'', kanske?!

Ett vänligt råd... Om du inte ens orkar med Komvux så kommer du tyvärr inte orka med högskolan. Det är bättre att du satsar på någon slags YH-utbildning i så fall.

Hör med soc om de har några stödtjänster för vuxna.