Anonym (M)

Fri 31 Jul 2020 15:12

248 svar

Jag hatar barnvecka

Jag och min dotter är halvt inflyttade till min pojkvän och hans tre barn vv. Vi är här nästan jämt och tanken är att vi bor här på heltid om några veckor. Jag vill verkligen flytta och min dotter trivs bra här också, och med honom och hans barn. Jag är lite orolig bara eftersom jag redan nu hatar barnveckan och tycker att den sniglar sig fram. Jag har absolut ingenting emot barnen. De är fina och snälla, tar hand om min dotter på ett bra sätt etc. Men ljudvolymen ibland är hemsk, de vaknar tidigt på morgonen, och det blir så fruktansvärt stökigt. När det bara är min dotter behövs det städas en gång i veckan, när alla är här städar och plockar och diskar jag hela tiden känns det som. Har inte tid till något annat nästan.

dessutom ställs alla rutiner på ända till förmån för deras rutiner, och deras matvanor. Det är jag och min dotter som får anpassa oss eftersom vi flyttar in till dem och de är flera. Det funkar inte riktigt alltid. Gällande kvällsrutinerna så har jag och min dotter vanligtvis en bra rutin, som gör att hon kan varva ner innan sovdags och vet vad som komma skall. Middag-ev leka lite-städa undan-titta på tv och efter det tandborstning etc. Och fast läggningstid. Här har de inga såna rutiner, utan kan leka med hög ljudvolym ända till nattning. Det funkar inte för min dotter. Hon blir upptrissad och tar tid på sig att varva ner, dessutom blir tandborstning etc skrikigt och gapigt och jag behöver skälla på henne vilket jag inte tycker om och inte behöver göra annars. Barnveckan brukar hon somna vid 22 och då måste jag ligga hos henne för att inte hon ska springa in till någon och ingen annan in till henne. I vanliga fall så kan jag lämna henne vid 20. Så jag förlorar mycket kväll och egentid, vilket jag behöver extra av den veckan pga stressen. Städat blir det inte heller, eftersom inga såna rutiner finns här, så oftast ligger det kläder, skor, leksaker etc överallt att snubbla på, min dotter förlorar också den rutinen vi fått in kring det.

Gällande matrutiner så är det oftast hans barns vilja som får gälla, korv, köttbullar, pizza och pannkakor hela veckan. Min mage klarar inte riktigt av det så uppe på det andra är jag ofta illamående hela den veckan. Min pojkvän tycker inte om att jag lagar något separat till mig om det inte funkar för mig. Han tycker att alla ska äta samma. De äter också lunch som huvudmål, och hoppar ibland över middag. Det är inte jag och min dotter vana vid, utan vi brukar göra motsatsen. Samma här så klarar inte min mage riktigt av det, dvs tung mat till lunch, och både jag och min dotter blir hungriga på kvällen utan riktig middag.

Jag skulle önska att vi skulle diskutera de här sakerna innan. Men ofta är det så att han bestämmer något som passar utifrån hans barn, och jag kommer sen med min åsikt. Han hävdar då att jag inte kan anpassa mig och att barnens vilja ska gälla, förmodligen då hans barn eftersom han aldrig frågar vad som passar mitt barn.

Uppe på detta så är han oftare sur och stressad och ger mindre närhet och ömhet under barnveckan. Vi har kyssts ordentligt en gång den här veckan och det är viktigt för mig. Ytterligare ett minus alltså.

Det som är plus är att min dotter tycker att det är roligt att leka med hans barn, de tar fin hand om henne, jag blir glad av att se dem tillsammans, och som sagt tycker jag om hans barn och att umgås med dem. De är inte problemet, han är.

Vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag pratar med honom men allt blir liksom två timmars diskussion. Att jag t.ex tyckte det inte passade så bra med grillat till lunch och ingen middag, utan att det skulle vara bättre med lätt lunch och tidig grillmiddag. Jag försökte underlätta genom att säga att jag sparar grillmat till mig och min dotter till senare, men då var jag krånglig och oanpassningsbar. Enklaste vore ju bara att suck it up känner jag och köra deras rutiner, mat etc. Så slipper man sura miner och diskussioner. Men det känns ju inte så kul för mig och min dotter att behöva ha det så varannan vecka när vi sedan innan har bra rutiner etc som förebygger onödig stress och illamående.

molly50

Sun 2 Aug 2020 13:23

#121

Anonym (M) skrev 2020-08-01 20:50:13 följande:

Ja jag tror faktiskt att han inte älskar mig. Om han gjorde det skulle han vilja göra det bra för mig och inte skuldbelägga mig så fort jag säger min åsikt. Han har till och med frågat mig om jag har autism, efter att jag berättat för honom vad jag behöver.

Jag tycker absolut inte att du ska flytta dit.Om han inte vill att ni ska fortsätta vara ihop då så får det väl vara så. Det är han som förlorar på det. Inte du.
Men då är nog inte hans känslor särskilt starka. Då vill han nog bara ha en piga och barnvakt som hjälper honom med ekonomin och som tillfredsställer hans behov ibland.
Du ska inte behöva stå ut med att må dåligt för att han anser att alla ska äta samma sak t ex.
Jag förstår hans poäng,men om man mår dåligt av maten så måste man få äta annat. Inget snack om det.
Och din dotter ska inte behöva få sina rutiner förstörda för att han inte har någon pli på sina barn.
Så jag tycker att du allvarligt ska fundera på om ni ska fortsätta vara särbos eller göra slut.
Att han blir sur och sätter diagnoser på dig så fort du ifrågasätter honom verkar inte särskilt lovande,ärligt talat.
Det är inte bara du och din dotter ska ska anpassa er. Det måste även han och hans barn göra.
Man är två i ett förhållande.
Du kanske skulle visa honom denna tråden och se vad han tycker om andras åsikter om det han gör.

Ess

Sun 2 Aug 2020 13:26

#122

Pope Joan II skrev 2020-08-02 10:08:43 följande:

Nej, det hade jag inte och det har jag aldrig heller gjort. Du anar inte hur mycket barn det varit hos oss genom åren. Mängder!

Vi pratar alltid med varann innan så att inget annat är planerat. Dessutom hjälps vi åt med att ta hand om gästerna så det finns inte att inte prata med varann.

molly50

Sun 2 Aug 2020 13:30

#123

Ess skrev 2020-08-02 13:26:18 följande:

Vi pratar alltid med varann innan så att inget annat är planerat. Dessutom hjälps vi åt med att ta hand om gästerna så det finns inte att inte prata med varann.

Samma här. Vi pratar alltid med varandra innan vi planerar in saker.

korngryn

Sun 2 Aug 2020 13:37

#124

Xenia skrev 2020-08-02 13:03:40 följande:

Nu hade väl TS en del orsaker att flytta: hon trivdes (hittills) bra ihop med mannen, dottern också och de skulle få på landet som hon önskade. Men nu har hon tydligen upptäckt hans sämre sidor och hans krav på hon ska anpassa sig helt efter honom och hans rutiner.

Men rent generellt så undrar jag om dessa kvinnor som har så bråttom att flytta ihop styrs inte bara av förälskelse utan av en drömbild om det perfekta lyckliga kärnfamiljlivet. Hon ska få en man att luta sig emot, hennes barn ska få en (bättre) far. Men samtidigt får hon oregerliga styvbarn och en massa problem. Det blir aldrig den lyckliga kärnfamiljen. Den lyckliga bonusfamiljen är kanske inte så vanlig?

Nej, inte ens lyckliga kärnfamiljer är ju särskilt vanliga. Jag kommer aldrig förstå varför folk har så himla bråttom att flytta ihop, skaffa nya ungar etc. Det blir typ aldrig lyckat. Och som vuxen kan man liksom inte hålla på att luta sig emot någon, ingen gillar att bli lutad och klängd på. Det hör till barndomen att luta sig mot sina föräldrar, sen får det faktiskt vara färdiglutat.

Varför inte ta det lugnt, njuta av lugnet det medför att bo själv och _kanske_ börja dejta igen när barnen flyttat hemifrån?

Anonym (Henrietta)

Sun 2 Aug 2020 13:41

#125

Anonym (ooo) skrev 2020-08-02 13:17:10 följande:

Vi är en väldigt lycklig bonusfamilj. Jag har börjat förstå att vi kanske är smått unika.
Har bott ihop i drygt 4 år nu. 5 barn i olika åldrar dock inga småbarn, vilket så klart underlättar, inga gemensamma kommer det bli heller.

Respekt, lyhördhet, omsorg om varann och om alla barnen, vi gör ingen skillnad på barnen osv. Vi trivs ihop och allt flyter på vad gäller hem, sysslor, kärleksliv. Ja, det finns inget jag skulle vilja ändra och jag vet att min man tycker likadant, eftersom vi ofta pratar om hur vi har det.

Det här var riktigt trevligt att läsa. Så skönt med lite positiva tongångar.

Pope Joan II

Sun 2 Aug 2020 13:46

#126

Ess skrev 2020-08-02 13:26:18 följande:

Vi pratar alltid med varann innan så att inget annat är planerat. Dessutom hjälps vi åt med att ta hand om gästerna så det finns inte att inte prata med varann.

Ingen av oss har haft behov av att på förhand diskutera en sådan sak som att ungarna har kompisar på övernattning. Vi tycker och har alltid tyckt lika i den frågan. Men vi gillar ju ungar, jag och min man. Våra barn, andras barn, alla barn och vi har aldrig känt oss störda av att ha många barn omkring oss. Så är ju inte fallet med dig vad jag har förstått av alla dina inlägg genom åren.

Pope Joan II

Sun 2 Aug 2020 13:47

#127

Anonym (ooo) skrev 2020-08-02 13:17:10 följande:

Vi är en väldigt lycklig bonusfamilj. Jag har börjat förstå att vi kanske är smått unika.

Har bott ihop i drygt 4 år nu. 5 barn i olika åldrar dock inga småbarn, vilket så klart underlättar, inga gemensamma kommer det bli heller.

Respekt, lyhördhet, omsorg om varann och om alla barnen, vi gör ingen skillnad på barnen osv. Vi trivs ihop och allt flyter på vad gäller hem, sysslor, kärleksliv. Ja, det finns inget jag skulle vilja ändra och jag vet att min man tycker likadant, eftersom vi ofta pratar om hur vi har det.

Vi också, och vi är strax inne på femtonde året.

Xenia

Sun 2 Aug 2020 13:59

#128

korngryn skrev 2020-08-02 13:37:00 följande:

Nej, inte ens lyckliga kärnfamiljer är ju särskilt vanliga. Jag kommer aldrig förstå varför folk har så himla bråttom att flytta ihop, skaffa nya ungar etc. Det blir typ aldrig lyckat. Och som vuxen kan man liksom inte hålla på att luta sig emot någon, ingen gillar att bli lutad och klängd på. Det hör till barndomen att luta sig mot sina föräldrar, sen får det faktiskt vara färdiglutat.

Varför inte ta det lugnt, njuta av lugnet det medför att bo själv och _kanske_ börja dejta igen när barnen flyttat hemifrån?

Man kan ju stödja varandra. Men rent ekonomiskt brukar män ha högre lön. Två som bor ihop, bor billigare än om de bor var för sig. Så bara fördelar - men inte om bägge har barn.

Linnea.12

Sun 2 Aug 2020 14:19

#129

lostandfound skrev 2020-08-02 13:06:50 följande:

Du skriver att du trivs på landet men samtidigt har du skapat två olika trådar där du beklagar dig över situationen. Ta lite jävla ansvar för din unge och sluta agera egoistiskt. Ditt barns intressen blir åsidosatta. Som du skrev i den andra tråden kommer inte din dotter att få gå på dagis och lära sig att socialisera med andra barn då du inte har möjlighet att frakta henne dit, utan kommer att bli hemma med dig dag ut och dag in. Det är inte okej. Det är egoistisk. Och att hon inte ska kunna få sova i tid och äta nyttig mat för att du envisas med att bo med en vuxen manbebis är också bristande föräldraransvar. Hade du varit utan barn och om det "bara" hade varit du som hade behövt stå ut i en icke-fungerande vardagskonstellation så fine, men nu har du en dotter och då får du sätta din lust till att bo på landet åt sidan till förmån för hennes välmående. Förlåt om jag verkar hård, men du verkar vara väldigt naiv som verkar ignorera alla kloka råd du får.

Jag kan tänka att du ska hjälpa till med hans barn om du är hemma och han jobbar men han kan inte ta ditt barn till förskolan? Du ska anpassa dig och hjälpa till men han ska inte göra detsamma för dig. Han ska leva något särboliv men du ska leva samboliv. Blir bara irriterad på hur ni lägger upp det hela. Inse ni kan inte samarbeta. Ni skulle behöva gå parterapi och göra upp en gemensam plan för hur ni ska samarbeta. Och som många skriver här tror jag också att du blir gravid snart och då är du ännu mer körd men du tror säkert att det kommer ändra sig för då har ni ett gemensamt projekt. Ni borde se er relation och att lära er samarbeta utifrån den situation ni redan har idag som det gemensamma projektet.

Men tror inte han vill eller ser er relation på samma sätt som dig, som jag skrivit tidigare.

Linnea.12

Sun 2 Aug 2020 14:26

#130

lostandfound skrev 2020-08-02 13:06:50 följande:

Du skriver att du trivs på landet men samtidigt har du skapat två olika trådar där du beklagar dig över situationen. Ta lite jävla ansvar för din unge och sluta agera egoistiskt. Ditt barns intressen blir åsidosatta. Som du skrev i den andra tråden kommer inte din dotter att få gå på dagis och lära sig att socialisera med andra barn då du inte har möjlighet att frakta henne dit, utan kommer att bli hemma med dig dag ut och dag in. Det är inte okej. Det är egoistisk. Och att hon inte ska kunna få sova i tid och äta nyttig mat för att du envisas med att bo med en vuxen manbebis är också bristande föräldraransvar. Hade du varit utan barn och om det "bara" hade varit du som hade behövt stå ut i en icke-fungerande vardagskonstellation så fine, men nu har du en dotter och då får du sätta din lust till att bo på landet åt sidan till förmån för hennes välmående. Förlåt om jag verkar hård, men du verkar vara väldigt naiv som verkar ignorera alla kloka råd du får.

+1

Jag hatar barnvecka

INNEHÅLL