Jag hatar barnvecka

Hjälp. Är detta rimligt? Han har bjudit in 3 barn till på övernattning om några veckor utan att tillfråga mig. Totalt kommer det vara 7 barn i huset. Jag blev irriterad över att inte bli tillfrågad ens, att ingen hänsyn tas till mig eller min dotter. Jag sa att det är tröttande med den ljudvolymen, att rutiner blir störda etc. Helt naturligt? Men han får det till att jag är konstig, att barn är barn och att några till fler inte borde påverka mig. Han får det till att jag har problem med hans barn och barn i allmänhet, och att bjuda in barn borde man kunna göra helt utan att fråga resten av familjen.

Jo jag överväger det nu. Men förmodligen kommer han inte vilja fortsätta vara tillsammans då.

Hade du verkligen inte pratat med din partner innan du bjudit in flera barn för övernattning?

Vi pratar alltid med varann innan så att inget annat är planerat. Dessutom hjälps vi åt med att ta hand om gästerna så det finns inte att inte prata med varann.

Vi är en väldigt lycklig bonusfamilj. Jag har börjat förstå att vi kanske är smått unika.

Har bott ihop i drygt 4 år nu. 5 barn i olika åldrar dock inga småbarn, vilket så klart underlättar, inga gemensamma kommer det bli heller. 

Respekt, lyhördhet, omsorg om varann och om alla barnen, vi gör ingen skillnad på barnen osv. Vi trivs ihop och allt flyter på vad gäller hem, sysslor, kärleksliv. Ja, det finns inget jag skulle vilja ändra och jag vet att min man tycker likadant, eftersom vi ofta pratar om hur vi har det. 

Mer klagomål från hans håll. Vet ärligt talat inte vad han tycker om med mig. Idag är jag "oengerad" allmänt. Jag har rensat hans garderober m.m., planerat flytt och möblering, städat, tvättat, tagit hand om barn etc innan jag ens flyttat in. Igår låg jag vid poolen, umgicks med hans barn, gick på eftermiddagen iväg till stranden med min dotter bara, för min och hennes skull, för att jag inte hade nån lust med annat. Jag ville ha en ren semesterdag. Idag har jag varit sjuk och mest legat i sängen, men såklart umgåtts med alla barn när de kommit, engagerat mig i det de berättat. Så får jag upp på allt annat (jag pratar inte tillräckligt, jag säger inte vad jag tänker/tycker/vill, jag säger jag vet inte för ofta, jag är för trött, för sjuk, tar för lite initiativ i sängen etc) att jag är oengagerad. Jag vet inte vad han vill ha av mig. Han säger att han vill att jag ska vara mig själv, göra det jag vill, känna mig hemma, vara med och bestämma, men oavsett blir det alltid fel. Jag vet inte ens vad han tycker om med mig förutom mitt utseende eftersom han aldrig säger något annat positivt. Han säger att han inte är sån. Men hur ska man då veta om man gör rätt? Jag vet inte hur han vill ha mig! Och ärligt hur kan man inte ta de saker som han sagt som något negativt?

"

Jag började gråta. Han var iskall och anklagade mig för att inte kunna diskutera.

Har man samma syn är det ju bara bra. Men det verkar inte som om ts och den ev sambon ser det så.

Nä jag är inte speciellt förtjust i barn, och maken behöver framförhållning när det blir en förändring från det han räknar med.

Här tror jag det är skillnad om man har flera barn med alla deras kompisar mot om man har ett barn.

Har man ett barn kan en kompis lätt övernatta och få mat. Men tre barn med tre kompisar är en annan sak och framför allt en annan ljudnivå. TS verkar vara ljudkänslig.

Vore TS sambo omtänksam skulle han förstås ha frågat henne eftersom hon nyss flyttat dit och behövde packa upp och för att han vet att hon är ljudkänslig. Men han vill snarare skrämma bort henne eftersom han fått kalla fötter.

Det verkar som han väntar på att hon ska göra slut och hon väntar på att han ska göra slut.