• Anonym (sorgsen)

    Min mamma dog för fem månader sen och sorgen är inte lättare :((

    Jag är 35 år och i sorg.  Nu har det gått fem månader sen min mamma hastigt gick bort och sorgen känns värre än precis när hon dog. Jag kan inte förstå att vi aldrig mer ska ses och nu kom sommaren och vi kan inte resa som vi gjorde tillsammans varje sommar. Hon var min stöttepelare, min bästa vän, hon gav mig så mycket kärlek och hon gjorde mig lycklig. 

    Hur ska jag klara detta? Jag drömmer varje natt om min mamma och vaknar och kan knappt tro att det är sant att hon är borta. Jag gråter så fort jag är ensam, jag kan inte lyssna på lugn musik, då bryter jag ihop. 

    Jag har försökt tänka att hon fick ett bra liv, att vi har levt fint tillsammans och hon fick många bra år. Jag har läst att jag ska acceptera att hon är död. Men det hjälper inte. Det känns bara ännu mer sorgligt. 

    Jag läser ofta om vad som händer vid dödsögonblicket och jag försöker förstå var hon befinner sig nu. Finns det något tillstånd som hon kan befinna sig i? Bortom det vi känner till? Är hon med mig? Hur kändes det när hon dog? Förstod hon att jag var där? 

    Jag har tänkt att jag borde börja dejta och hitta en ny man, jag har ingen nära vuxen att dela vardagen med och därför är det nog ännu svårare för mig än för min syster som är gift (tror jag iallfall) men så som jag är orkar jag knappt prata med de vänner jag har... Ingen kommer ju bli intresserad av en deppig kvinna som inte orkar engagera sig i en ny relation... det känns som jag sitter fast i en bubbla nu som jag inte kommer ur. Jag behöver någon i mitt liv som bryr sig om mig, men jag orkar inte ta tag i det. Å jag har ingen lust att gå med i någon dejtingapp och träffa främlingar som det sen inte blir något med.

    Jag är så rädd att jag aldrig kommer känna samma glädje igen. Livet känns inte som förr. Kommer det någonsin att göra det igen? Är det någon som har erfarenhet av det här? Det känns så ensamt, och ingen kan ta hennes plats. :( 

  • Svar på tråden Min mamma dog för fem månader sen och sorgen är inte lättare :((
  • Anonym (Samma här)

    Vad dog din mamma av?

  • Anonym (sorgsen)
    Anonym (Samma här) skrev 2020-06-18 23:47:11 följande:
    Men då kan du skriva här iaf. Jag förstår dig och din sorg som går igenom det själv, Det blir bättre med tiden tror jag, det gäller bara att hålla ut.
    Ja de jag känner som har en mamma som gått bort säger att det blir det. Men jag är rädd för jag umgicks med min mamma nästan dagligen. Hon var en sån stor del av mitt liv. Mina vänner träffade inte sin mamma lika ofta som jag. De har egna familjer och deras mamma stod de nära, men de blev inte ensamma på samma sätt när de dog. 
  • Anonym (sorgsen)
    Anonym (Samma här) skrev 2020-06-19 00:19:07 följande:

    Vad dog din mamma av?


    Hon fick ALS :( 
  • Anonym (sorgsen)
    lostandfound skrev 2020-06-19 00:02:46 följande:
    Tårarna rinner när jag läser dina inlägg. Jag har inga konkreta tips, men jag vill i alla fall ge dig en bamsekram med massa kärlek och styrka från andra sidan skärmen. Och jag är övertygad om att din mamma finns med dig. Det måste finnas något mer än endast detta jordeliv. ??
    Tack <3 Jag hoppas hon finns med :(( Jag har svårt att förstå att en person bara ska försvinna, men det känns så konstigt :((
  • Anonym (sorgsen)
    Anonym (Samma här) skrev 2020-06-18 23:52:39 följande:
    Jag minns också barndomen med vemod. Allt det där är förbi nu och allt man har kvar är den krassa verkligheten om alltings förgänglighet. Livet tar liksom slut. Jag känner likadant att man inte kan få tillbaka någonting av det som var. Själv är jag orolig hur jag kommer att klara mig utan mamma i livet som var min stöttepelare i alla lägen...
    Ja precis så är det. Att livet kunde ta slut. Det var inget vi föräntade oss, inte på ett sådant sätt heller. Man kastades in in en verklighet man inte trodde fanns. Även nu i soliga dagar, när vattnet glittrar och fåglarna kvittrar, så kan jag knappt tro på att döden finns. Det passar liksom inte in. Och det passade inte in i vårt liv. Vi hade det så bra. All energi i världen fanns. 

    Jag känner samma oro. För ingen kan ta hennes plats. Ingen kommer heller någonsin att bry sig om mig på samma sätt hon som hon gjorde. Jag tror inte att det finns något starkare band än barn och förälder. 
  • Anonym (Samma här)
    Anonym (sorgsen) skrev 2020-06-19 00:20:48 följande:
    Ja de jag känner som har en mamma som gått bort säger att det blir det. Men jag är rädd för jag umgicks med min mamma nästan dagligen. Hon var en sån stor del av mitt liv. Mina vänner träffade inte sin mamma lika ofta som jag. De har egna familjer och deras mamma stod de nära, men de blev inte ensamma på samma sätt när de dog. 
    Det kanske bara betyder att du kommer att sörja lite längre än de andra.
  • Anonym (Samma här)
    Anonym (sorgsen) skrev 2020-06-19 00:21:06 följande:
    Hon fick ALS :( 
    Vad är det?
  • Anonym (Samma här)
    Anonym (sorgsen) skrev 2020-06-19 00:25:36 följande:
    Ja precis så är det. Att livet kunde ta slut. Det var inget vi föräntade oss, inte på ett sådant sätt heller. Man kastades in in en verklighet man inte trodde fanns. Även nu i soliga dagar, när vattnet glittrar och fåglarna kvittrar, så kan jag knappt tro på att döden finns. Det passar liksom inte in. Och det passade inte in i vårt liv. Vi hade det så bra. All energi i världen fanns. 

    Jag känner samma oro. För ingen kan ta hennes plats. Ingen kommer heller någonsin att bry sig om mig på samma sätt hon som hon gjorde. Jag tror inte att det finns något starkare band än barn och förälder. 
    Jag tror jag förstår dig. Gör du?
  • Anonym (sorgsen)
    Anonym (Samma här) skrev 2020-06-19 00:27:13 följande:
    Vad är det?
    En sjukdom som förlamar kroppen och det finns inget botemedel.
    Vad dog din mamma av? 
  • Anonym (sorgsen)
    Anonym (Samma här) skrev 2020-06-19 00:26:53 följande:
    Det kanske bara betyder att du kommer att sörja lite längre än de andra.
    Ja kanske...
  • elin1989

    Efter att min mamma dog kunde jag känna mig nästan paralyserad då och då i typ 5 år. Sen blev det bättre. Saknar henne förstås fortfarande och önskar att hon var här men inte sorg på det sättet.

  • Anonym (sorgsen)
    elin1989 skrev 2020-06-19 00:38:23 följande:

    Efter att min mamma dog kunde jag känna mig nästan paralyserad då och då i typ 5 år. Sen blev det bättre. Saknar henne förstås fortfarande och önskar att hon var här men inte sorg på det sättet.


    Ja jag känner mig helt tom framförallt på kvällarna...
  • Ganglie

    Jag beklagar verkligen din sorg. Att förlora sin mamma, särskilt om man stod henne nära, är fruktansvärt.

    Min mamma dog helt plötsligt utan förvarning när jag var 38, det var 3 år sen. Det är det absolut värsta som hänt mig i livet. Det kändes som en levande mardröm. Jag kände mig som den absolut mest ensamma människan i hela världen. Liksom bortskuren från allt vad trygghet och stabilitet är. Min mamma var min stomme. Hon fanns alltid där, bara att höra hennes röst kunde göra mig lugn i tider när jag hade det svårt. Att jag aldrig någonsin mer skulle få prata med henne liksom förstörde mig. Jag gråter när jag skriver det här. Jag var ett vrak av sorg och förvirring i över ett år.

    Jag känner fortfarande så, men olika starkt olika dagar, det är inte en konstant plåga längre. Vissa dagar är jag där igen och gråter och gråter och saknaden är som en avgrund. Många dagar är allt vanligt och jag kan känna glädje och framtidstro och uppleva att min mamma, fast hon är död, ändå är nära mig på något sätt och att allt är okej.

    Jag tror att det alltid kommer att vara så, att man kommer tillbaka till den akuta sorgen, tyvärr eller vad jag ska säga. Det går aldrig över helt. Men livet kan ändå bli bra och man kan fortsätta framåt. Det blir sakta mer uthärdligt.

    Så låt det ta så lång tid det tar. Det är helt ok. Fem månader är ingenting, det är ju alldeles nyss. Det kommer att kännas bättre.

    Kram

  • Anonym (Sorg)
    Anonym (sorgsen) skrev 2020-06-19 00:40:40 följande:

    Ja jag känner mig helt tom framförallt på kvällarna...


    Det är sorgligt.Men hon finns med dig i dina tankar och hjärtat.Att hon var så fin mamma,kan ge dig lyckliga minnen och du känner styrkan i hennes minne?Det är hemskt att tänka på den dagen mina föräldrar inte finns kvar.Känner tomhet och ensamhet med tanke på detta.Vem ska stötta mig då.Kram.
  • Anonym (Brita)

    Vi e många som vet hur du känner det. Min mamma dog för 1,5år sedan i cancer (2 veckor o 5dgr efter hon fick diagnosen), tänker på o saknar henne varje dag, o allt vad hon inte fick uppleva. Ex ett år senare skulle hon blivit gammelmormor. Ändå vet jag hon ville dö, hade suttit i rullstol mååånga år. Det var fint på nåt vis när hon dog, o vi var där. Sorgen o saknaden är väl lika tung att bära, men på nåt vis mjukare o gör inte lika ont. Begravde min pappa bara tio månader tidigare, ibland känns det som om huvudet inte hunnit med att ta in allt. Kram

  • Anonym (Y)
    Anonym (sorgsen) skrev 2020-06-19 00:21:06 följande:

    Hon fick ALS :( 


    Vad ledsamt. Min svärfar dog också i ALS. Riktigt hemsk sjukdom.
  • cerise81

    Jag vet hur du känner, TS. Min mamma givk också hastigt bort, i december. Jag är enda barnet och min pappa gick bort när jag var liten aå allt det praktiska föll på mig. Nu när det är avklarat så börjar det känslomässiga komma ikapp mig. Mamma är det första jag tänker på när jag vaknar och det sista innan jag somnar. Hennes närvaro då är väldigt påtaglig. Ingen kände mig så bra som hon. Och det är nog det jag saknar mest. Just den villkorslösa kärleken och känslan av att vad jag än tänkte, sa eller gjorde så skulle hon alltid förstå och finnas där. Jag känner mig så vilsen utan mamma. Fundamentet i tillvaron. Skulle hon inte alltid vara här...? Vart ska jag ta vägen? Hur ska jag klara mig...?

  • Anonym (Vet)
    cerise81 skrev 2020-06-19 17:59:21 följande:

    Jag vet hur du känner, TS. Min mamma givk också hastigt bort, i december. Jag är enda barnet och min pappa gick bort när jag var liten aå allt det praktiska föll på mig. Nu när det är avklarat så börjar det känslomässiga komma ikapp mig. Mamma är det första jag tänker på när jag vaknar och det sista innan jag somnar. Hennes närvaro då är väldigt påtaglig. Ingen kände mig så bra som hon. Och det är nog det jag saknar mest. Just den villkorslösa kärleken och känslan av att vad jag än tänkte, sa eller gjorde så skulle hon alltid förstå och finnas där. Jag känner mig så vilsen utan mamma. Fundamentet i tillvaron. Skulle hon inte alltid vara här...? Vart ska jag ta vägen? Hur ska jag klara mig...?


    Vet vad du menar, man känner sig jätte vilsen.

    Man känner sig liten igen och man vill ha råd när det gäller saker.

    Förlorade min pappa för tio år sedan och jag vill än i dag ringa och fråga hur man lagar olika maträtter. Önskar att man kunde ringa och prata med dem som gått bort.

    Kram
  • trollhona
    Anonym (sorgsen) skrev 2020-06-18 23:11:56 följande:

    Jag är 35 år och i sorg.  Nu har det gått fem månader sen min mamma hastigt gick bort och sorgen känns värre än precis när hon dog. Jag kan inte förstå att vi aldrig mer ska ses och nu kom sommaren och vi kan inte resa som vi gjorde tillsammans varje sommar. Hon var min stöttepelare, min bästa vän, hon gav mig så mycket kärlek och hon gjorde mig lycklig. 

    Hur ska jag klara detta? Jag drömmer varje natt om min mamma och vaknar och kan knappt tro att det är sant att hon är borta. Jag gråter så fort jag är ensam, jag kan inte lyssna på lugn musik, då bryter jag ihop. 

    Jag har försökt tänka att hon fick ett bra liv, att vi har levt fint tillsammans och hon fick många bra år. Jag har läst att jag ska acceptera att hon är död. Men det hjälper inte. Det känns bara ännu mer sorgligt. 

    Jag läser ofta om vad som händer vid dödsögonblicket och jag försöker förstå var hon befinner sig nu. Finns det något tillstånd som hon kan befinna sig i? Bortom det vi känner till? Är hon med mig? Hur kändes det när hon dog? Förstod hon att jag var där? 

    Jag har tänkt att jag borde börja dejta och hitta en ny man, jag har ingen nära vuxen att dela vardagen med och därför är det nog ännu svårare för mig än för min syster som är gift (tror jag iallfall) men så som jag är orkar jag knappt prata med de vänner jag har... Ingen kommer ju bli intresserad av en deppig kvinna som inte orkar engagera sig i en ny relation... det känns som jag sitter fast i en bubbla nu som jag inte kommer ur. Jag behöver någon i mitt liv som bryr sig om mig, men jag orkar inte ta tag i det. Å jag har ingen lust att gå med i någon dejtingapp och träffa främlingar som det sen inte blir något med.

    Jag är så rädd att jag aldrig kommer känna samma glädje igen. Livet känns inte som förr. Kommer det någonsin att göra det igen? Är det någon som har erfarenhet av det här? Det känns så ensamt, och ingen kan ta hennes plats. :( 


    Vet hur det känns. Dra iväg ett pm om du vill prata.
Svar på tråden Min mamma dog för fem månader sen och sorgen är inte lättare :((