Min mamma dog för fem månader sen och sorgen är inte lättare :((

Jag beklagar också din sorg.

Känner du okcså att det inte blir bättre? 

Ger en kram

Jag beklagar :(( 

Jag pratar med henne i mitt huvud men blir efter ett tag så ledsen. Skriva brev kanske är bättre att göra för att få ner orden :(( 

Graven känns overklig, jag bryter ihop när jag är där. Å det känns inte som att hon är där...

Tack för att du delade med dig. 

Sorg måste få ta tid, den är fruktansvärd första året.

Det är så mycket man ville göra, så mycket man inte pratade om. Var inte rädd för att prata vid graven och var inte rädd för att prata om saker som får dig att skratta. Det är lätt att säga men man får göra något konstruktivt nu när man sörjer.

Skriv dagbok till din mamma, börja baka, måla eller skulptera.

Många mår bra om de kan skapa något så att de inte fastnar i sorgen och får svårare att komma ur den. Plantera blommor om du gillar det, skriv en bok som handlar om din sorg.

Kram

Tack för dina tips. Jag har målat lite och faktiskt har det kännts bra att fokucera på något annat. Ja jag är rädd att jag fastnar i sorgen, jag känner att den är värre nu än för fem månader sen och blir orolig att jag hamnar i en depression. Jag har haft svårt att prata högt men det kanske är något som hjälper.

Det händer att jag hör hennes kommentarer i mitt huvud, som när något händer eller jag ser något och då vet jag vad hon skulle säga. Då kan jag nästan känna att vi är tillsammans. 
Jag brukar försöka fantisera att hon faktiskt lever. Att hon är i trädgården medan jag lagar mat eller något. Som att hon faktiskt är i närheten. 

Jag såg tecken i början, tänkte på henne och tänkte ge mig ett tecken eller så och då kunde det komma en vindpust t.ex. Och jag tolkade det som att det var hon. Jag blev lite glad då. Det var mer så i början, det hjälpte. Men ju längre tiden går desto mindre tänker jag så, och desto mer avlägset känns allt. 

Jag har så svårt att förstå att vi inte ska ses igen och leva tillsammans som förr.

Nej det är verkligen inte lätt. 
Det är också svårt för det känns som att alla i min närhet tror att man gått vidare. Min syster och övriga släkt verkar inte må dåligt, jag stod dessutom mamma närmast, vi levde i stort sett ihop. 

Vänner tror att man mår bra nu, träffar inte vänner så ofta så när jag gör det så är jag ju glad med dem. Även på jobbet är jag ju aktiv och deltar som förr. Så ingen vet hur illa jag mår egentligen. 

Det är verkligen jättetufft. 

Ja jag saknar också min barndom. Jag sitter och tittar på alla bilder och filmer vi har tillsammans och jag saknar tiden när jag var barn. Jag tittade på en bild och tänkte att här hade mamma 30 år kvar att leva osv. Allting hamnar i det perspektivet. Jag såg en bild på vårt gamla hus, och tänkte direkt att när den här bilden togs, ja då levde mamma och kanske satt hon på baksidan och drack kaffe eller pratade med en granne. 

Jag tänker att tiden när jag var barn är förbi. Tiden när vi firat jul är nu förbi. Allt är förbi. 

Jag kan inte se att mitt liv kommer att bli lika bra någonsin igen. Jag är på riktigt orolig över att inte få tillbaka livsglädjen som fanns. 

Ja de jag känner som har en mamma som gått bort säger att det blir det. Men jag är rädd för jag umgicks med min mamma nästan dagligen. Hon var en sån stor del av mitt liv. Mina vänner träffade inte sin mamma lika ofta som jag. De har egna familjer och deras mamma stod de nära, men de blev inte ensamma på samma sätt när de dog. 

Hon fick ALS :( 

Ja precis så är det. Att livet kunde ta slut. Det var inget vi föräntade oss, inte på ett sådant sätt heller. Man kastades in in en verklighet man inte trodde fanns. Även nu i soliga dagar, när vattnet glittrar och fåglarna kvittrar, så kan jag knappt tro på att döden finns. Det passar liksom inte in. Och det passade inte in i vårt liv. Vi hade det så bra. All energi i världen fanns. 

Jag känner samma oro. För ingen kan ta hennes plats. Ingen kommer heller någonsin att bry sig om mig på samma sätt hon som hon gjorde. Jag tror inte att det finns något starkare band än barn och förälder.