Jo, ts gnäller. Har man barn så har man. Oavsett om det är ens biologiska eller inte. Tro det eller ej, men jag behövde ta hand om mina även när jag var i slutet av graviditet med yngre syskon. Deras behov pausades inte. Jag ger dig en minut att hämta dig från den chocken...
En tioåring är väl inget problem, då är de ju självgående största delen av tiden. Han borde kunna fixa sin frukost själv, gå till kompisar, värma färdiga matlådor eller färdigmat från frysen osv. Ts har gott om tid att ligga på soffan om hon behöver det. Trodde att man pratade om sånt här innan man skaffar barn med någon som redan har barn.
Nu har vi fyra bioloska barn, men har inte haft de på förskola eller fritids mer än nödvändigt, de har varit lediga hela sommarloven och i tioårsåldern har de klarat sig väldigt bra på egen hand.
Oj oj oj, snacka om att inte tänka längre än näsan räcker :D Hur många barn tog du hand om när du fick ditt första barn då? Berätta, jag är nyfiken
Du vet, jag tog också hand om mitt första barn när jag väntade mitt andra, det var verkligen inga problem bara gulligt och fint. Men att ha mannens barn hos mig när jag var nybliven mamma var en plåga. DET är något helt annat.
Fundera på det och kom tillbaka när du har tänkt färdigt. Dra aldrig upp att du har tagit hand om DINA EGNA barn igen, är du snäll.
Du menar kvinnan som valt att skaffa barn med en man som har barn innan som tycker att hon inte behöver ta något ansvar alls? Jag tycker absolut att bioföräldrarna ska ta det yttersta ansvaret men hur i helvete kan man gå in i ett förhållande med någon som har barn innan och inte ta ansvar alls och få så mycket medhåll. Jag tycker synd om barnet
Samt männen som prompt måste flytta ihop med en kvinna OCH göra henne gravid trots att hon inte vill ha med hans barn att göra. Rediga syltryggar om du frågar mig. Om barnen trivs och mår bra i den konstellationen är sekundärt.
Skönt att FL finns så man kan gnälla sönder internet när den förväntade lyckan och drömtillvaron uteblir.
Normen i en kärnfamilj är att båda dom vuxna i familjen älskar de gemensamma barnen och vill dom allt gott, ungefär lika mycket både pappa och mamma. Dom är jämställda som vårdnadshavare på så sätt och har lika mycket att säga till om juridiskt och kulturellt. När problem uppstår i en kärnfamilj så är alltså dynamiken hyfsat jämlik - båda föräldrarna älskar barnen och vill barnen väl lika mycket, båda föräldrarna bestämmer. Enligt normen vill säga. Dessutom så finns det ingen tredje vårdnadshavare som lurkar i bakgrunden och vill ha sin åsikt. Dynamiken i en bonusfamilj skiljer sig på så sätt att båda dom vuxna INTE är föräldrar till barnen och båda dom vuxna älskar inte barnen lika mycket eller vill dom allt gott lika mycket. Den ene vuxne kanske är förälder och älskar barnet över allt annat och har känt barnet i åtta år sedan barnet var bebis medan den andre bara har känt barnet i två år och tycker att barnet är gulligt och snällt men borde lära sig bordsskick, typ. När beslut ska fattas så har föräldern bestämmanderätt både juridiskt och kulturellt, till att t.ex. sätta sitt barn på fritids. Den andre vuxne har inga rättigheter juridiskt och kulturellt sett så brukar dom styvmödrar som bestämmer över styvbarnet placeras i Elaka styvmodern-facket. Bonusbarnets behov kan komma att krocka med styvförälderns behov på ett sätt som inte sker i kärnfamiljer. Det som är bra för bonusbarnet kan krocka med vad som är bra för parrelationen i familjen. Sånt kan naturligtvis uppstå även i kärnfamiljer men återigen - i en bonusfamilj har den ene vuxne bestämmanderätt och är förälder medan den andre vuxne bara är styvförälder. Så varje problem som uppstår måste man verkligen lyssna in varandra och kompromissa. Dessutom så finns det en tredje part att ta hänsyn till gällande alla beslut i bonusfamiljen - förälderns ex. Eftersom det är föräldern som känner exet och har varit ihop med exet så är det ofta föräldern som kommunicerar med exet gällande det gemensamma barnet. Även här skiljer sig dynamiken åt mellan en kärnfamilj och en bonusfamilj, i en bonusfamilj finns alltid en tredje part utanför kretsen som ska säga sitt. Det finns alltså en heeelt annan och mycket mer komplex dynamik i bonusfamiljen, är du mer intresserad så kolla in sociologen Patricia L Papernows föreläsningar på youtube, superintressanta.
Tack! Lycka till med din bebis! Tycker att du låter som en jättebra (blivande) mamma och bonusmamma.
Men hur mycket "passning" behöver en normal tioåring?
Jag förstår inte varför man bildar en bonusfamilj om man inte kan se sina bonusbarn som sina egna. Jag bildar en bonusfamilj nu och självklart ska jag ta hand om min sambos son på samma sätt som mina egna barn. Det är inte bonus sonens fel att vi valt att flytta ihop. Så alla barn ska få samma behandling oavsett vem som är förälder.
Jo så fungerar det hos empatiska människor. De med mindre utvecklad empati måste också ha en frizon där man kan få en klapp på axeln och det är här. Jag tycker inte det är mer än rätt.
Jag tycker det är skillnad på att se dem som sina egna och hur man behandlar dem. Jag ser mina bonusbarn som en del av familjen. Men absolut inte som mina egna. De ska inte särbehandlas jmf med mina biologiska barn. MEN min man har mer ansvar över dem hemma... deras läxor, all kontakt med skola osv. Jag tar den biten med mina barn. Om nåt problem uppstår kring skola osv tar jag det med mina barns pappa. Om det är nåt i familjelivet som 8nte funkar tar jag det med min nuvarande man så klart. Vi hjälps åt att få familjen att funka. Mina egna barn har jag dock en sån enorm villkorslös kärlek till.... de är mitt kött och blod liksom. Jag har fött dem, fostrat dem. Bonusbarnen har jag känt i ca 4 år och de berikar mitt liv..men jag känner inte samma kärlek till dem. Jag tycker om dem..men kan inte säga att jag älskar dem. Jag är glad de finns i mitt liv. Se hur olika känslor kan vara? och ändå behandlar man bonusar med respekt så klart! Men min man skulle ju inte helt sonika räkna med att jag tar hand om hans barn om han jobbar. Han skulle fråga... och kanske ordna så de får vara med sin mamma om han ska jobba mycket.
Jag förstår faktiskt inte de som älskar bonusarna lika mkt som sina egna... men alla är vi olika. Känslor är ingen lätt sak.
Jag har levt i princip hela min uppväxt i en bonusfamilj. Jag vet att det finns barnlösa som mer än gärna engagerar 100% sig i sin partners barn. Jag vet också att det går att skapa i stort samma kärlek mellan bonusföräldern och bonusbarnen som biologiska föräldrar precis som adoptivbarn.
I syskonskaran finns också biologiska barn, jag är dock den som spenderar överlägset mest tid med min bonusförälder då vi har samma hobby och intressen.
Oavsett vad, det finns bonusföräldrar som lyckas. Du får lära av dom.
Skava kommer det såklart att göra. Men det beror ju alltid på dom vuxna inblandade. Inte kommer jag lägga det på bonus sonen. Och som någon skrev om känslor. Det handlar inte ens om det. Det handlar om att om man väljer att bilda en bonusfamilj och då tar man ansvar över alla barn på samma sätt och gör ingen skillnad på dem. Det är ni egoistiska omogna vuxna som får mest skav när ni bara ser om ert eget hus fast ni egentligen delar huset med barnen. Och vilka får lida av det mest tror ni? Jo barnen såklart.
Du lyckas förmodligen bättre just för att du känner av var dina gränser går. Det är bara humbug att man måste bete sig som en mamma till barnet för att det ska bli en bra konstellation. Det viktiga är att ni trivs.
Det som kan bli klurigt i fortsättningen är att din man börjar tycka att du ska vara som en mamma till hans barn också men det vore att förstöra den fina relation du och hans barn redan har. Jag hoppas att han även i fortsättningen ser att den relationen är bra nog och inte behöver se ut enligt en mall för att vara bra.
Förresten, det var värst vilken debatt det blev här. Det är många som har åsikter. Många som inte har egen erfarenhet och som inte lever i styvkonstellationer, men de vill ändå in och pilla i de här sakerna. Visst är det fascinerande? Jag tycker du verkar stark, du verkar kunna se förbi det.
Det låter tyvärr som om du bara hänger i tråden för att skamma Ts och andra som skriver. Och jag undrar fascinerat: varför då? Vad är ditt motiv till att vilja insinuera att Ts är en dålig bonusmamma, har en sopa till karl och är olycklig i sin relation? Det är så märkligt. Vad är det hon triggar inom dig egentligen? Var du inte så lycklig som halvsyskon i den där bonusfamiljen du växte upp i? Bär du på rädslan över att din styvpappa alltid älskat dig mindre än sina biologiska barn eller att dina halvsyskon förfördelats på något sätt?
Strukturen och dynamiken går ihop. Den speciella strukturen påverkar dynamiken. Vad är det som är svårt att förstå? Tänk dig ett hierarkiskt företag: där har vi två chefer eller språkrör om du så vill som samarbetar jämlikt (mamma och pappa) och två anställda (barnen). Inga samarbetspartners som har insyn i företaget eller påverkar företaget. Sedan tar vi ett hierarkiskt företag med en chef (föräldern), en mellanchef (styvföräldern) och två anställda (barnen). Mellanchefen kan i vissa fall vara chef (förälder) till det ena barnet men inte till det andra. Det finns en samarbetspartner (exet) som har insyn och inflytande över företaget. Självklart påverkar de olika strukturerna dynamiken i dessa två företag.
Förlåt, men har din man något begåvningshandikapp som gör att han inte kan ta in vad du säger och respektera dig, eller är han bara ett ignorant as?
Ok, då tolkar vi Ts olika. Jag är själv styvmamma och har själv erfarenhet av att det tar flera år att hitta sina roller i en bonusfamilj. Uppemot 7-10 år är det vanliga. Man kan under den tiden ha ett väldigt bra parförhållande, men fortfarande missa varandra i kommunikationen kring styvfamiljen. Man kan under den tiden även ha en välmående bonusfamilj, men vara ganska så förvirrad inombords som styvförälder. Det tar tid att förstå varandra och att förstå bonusfamiljen förutsättningar. Saker utvecklas över tid och ändras, något som fungerade i början i bonusfamiljen fungerar plötsligt inte längre. Så enligt MIG gör Ts helt rätt i sitt sökande och trevande och hon KOMMER att hitta rätt. Men jag respekterar att du tycker annorlunda. Är du själv barnlös styvmamma?