inflyttad till honom- hans hus
Hej familjeliv!
Jag är nybliven sambo sedan lite drygt fem månader tillbaka. Jag sålde min lägenhet och flyttade ihop med en helt underbar man och vi har det toppen ihop. Han äger ett hus, en mindre gård för att vara exakt. När vi blev tillsammans hade han nyligen "skilt sig". Eg var dom väl inte gifta mer än på pappret men. Han gifte sig med henne för att hon skulle känna att gården och deras hem var "lika mkt hennes" för att göra henne delaktig. Lite drygt 2 månader senare stack hon.
Hur som, det känns sådär överlag att flytta in i någon annans hem igen. Jag har gjort det en gång tidigare och är väl bara glad att jag inte lade ner mer tid och pengar på det stället än jag gjorde.För jag blev totalt bränd av den mannen och det var bara utnyttjning på hög nivå från hans sida.
Men nu bor jag iaf med min nya sedan vi levt som särbo i lite drygt ett år. Han pratar om allt som att det är "vårat" medan jag är lite mer att det är "ditt och mitt". Jag menar jag tycker inte riktigt han kan säga att det är "vårat hus" för på pappret är det inte vårat hus. Det är hans. Tar det slut är det jag som står utan hem och har ingen laglig rätt till någonting. Medan han säger att "så länge du stannar med mig och inte drar så är allt mitt "vårat". Han blir upprörd å arg när jag säger "ditt och mitt". Min hund, hans hund etc.
Vi håller på och renoverar huset och jag är involverad. Det är dock han som betalar allt och det kan kännas lite sådär för min del eftersom saker kostar. Och det är dessutom lite sådär känslomässigt att lägga ner så mkt tid och energi på något som inte är mitt överhuvudtaget. Inte en bräda, inte en spik. Ingenting. Jag vill ju liksom inte stå där om 5 år och återigen lagt ner massor av energi och tid på något som inte gett mig någonting i slutänden. Visst, jag tänker värsta tänkbara scenario. Enklast hade ju varit att sälja och köpa någonting tillsammans- men pga läget och närheten till en verksamhet han jobbar med och behöver kunna vara där på någon minut dygnet runt så är det desto svårare. Han är heller inte så pigg på att jag ska köpa in mig, eller lägga ner massa pengar där för att han inte ska behöva köpa ut mig för en massa pengar om det skulle skita sig- men det utgår han såklart också för att det inte kommer göra utan vi är "ämnade för varandra". Men att om grannfastigheten som är hans högsta dröm att förvärva blir till salu så ska vi då köpa den tillsammans. Men om det inte blir så då? Då ska jag stå där utan "bostad" och ägna hela mitt liv åt någon annans hem. Det känns sådär. Jag behöver inte betala överdrivt mkt hemma. Jag står får halva räntan och hälften av alla löpande kostnader. Vi har ett gemensamt konto där vi sätter in samma belopp varje månad vardera där gemensamma räkningar och mat betalas ifrån. Han tycker även att vi ska låta djurens försäkringar dras därifrån (det är till hans nackdel eftersom min hunds försäkring är dyrare än hans). Därefter har han sagt att han "sparar" pengar i sina fastigheter och att jag å min sida kan sätta in pengar på mitt eget sparkonto för att vi i framtiden ska kunna köpa en fastighet om det dyker upp något. Sunt tänk.
Men om den där grannfastigheten aldrig blir till salu. Ska jag leva såhär i hela våra liv då? Lägga ner massor av tid på hans fastighet och inte känna att jag har någon trygghet och att allt vi gör och all tid vi lägger ner är till hans fördel? Visst, han har sagt att det jag evt kommer lägga ner komer jag få tillbaka om vi går isär. Men det är så tråkigt att känna att vi inte är där på samma villkor... :/ Det hade varit så mkt enklare om vi köpt något eget ihop som var "vårat" och inte hans...