Inlägg från: Anonym (Inga) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Inga)

    Styvmamma-upproret

    Ess skrev 2020-03-10 08:04:59 följande:

    De har ju aldrig bott ihop direkt, stor åldersskillnad och träffas inte så ofta, så de har samma relation som med andra släktingar man träffar ibland. När de var mindre så var de roliga vuxna gäster man kunde leka med.

    När våra tre pratar om sina syskon så syftar de på de som är riktiga syskon, alltså våra gemensamma. 

    Jag antar att särkullarna gör likadant.

    Vi gör likadant, frågar någon efter syskon till ett av de gemensamma så brukar vi bara nämna de gemensamma tre. Någon gång vid läkarbesök har det varit relevant att nämna särkullarna också, men oftast inte.


    Ok. Jag förstår att de inte blir så nära pga åldersskillnad och umgänge. Jag vill dock att halvsyskonen i min familj ska få en fin relation.
  • Anonym (Inga)
    Anonym (styvförälder) skrev 2020-03-09 19:21:01 följande:

    Jag måste säga att där försvann min respekt för dig totalt.

    Man kallar inte folk för idiot, jag har inte på något sätt varit otrevlig mot dig utan ifrågasätter den studien.

    Jag är som sagt uppvuxen i en styvfamilj och lever själv i en  jag och jobbar med barn och familjer som har olika npf diagnoser och det finns många olika undersökningar och vem som har rätt inte alltid självklart.

    Eftersom nästan 100 % av familjer med ADHD behöver hjälp genom habilitering och bup och jag har kontakt med dom just genom familjer som har barn med ADHD och andra npf diagnoser tycker jag att det är en väldigt konstig jämförelse, som sagt de flesta styvfamiljer behöver inte hjälp i från bup.

    Många styvfamiljer lever under stress men många lever utan större problem dvs jämför det med att så gott som att alla familjer med barn med npf diagnoser och hur många styvfamiljer som behöver olika vårdinsatser just pga av att dom är just styvfamilj.

    Jämför ca 100% av familjer där barn har npf diagnos med hur många procent av styvfamiljer. Verkar det vettigt?

    Jag kan tänka mig att VISSA  dvs en viss procentsats av styvfamiljer upplever samma stress men det är långt ifrån alla styvfamiljer.

    NPF diagnoser (ADHD, autism mm) anses vara den funktionsnedsättning där föräldrar upplever mest stress av alla föräldrar med funktionsnedsättning just för att man aldrig kan förutse vad som ska komma.

    Skulle de flesta styvföräldrar känna likadant skulle alltså de flesta styvföräldrar precis som många föräldrar till barn med npf diagnoser vara sjukskrivna.

    Många föräldrar till just barn med npf diagnoser är någon gång sjukskrivna för stress pga av barnets funktionsnedsättning.

    Finns säker vissa styvföräldrar som har samma stress men att så stor andel av dom behöver sjukskriva sig för stress just för att dom är styvföräldrar, nej det tror inte jag som jobbar med dessa barn.

    Tror inte att du är så insatt i npf diagnoser.

    Jag diskuterar gärna på forum men bara för att någon ifrågasätter vad du skriver och inte tycker som du kallar man inte den personen för Idiot,


    det kunde jag har förstått om jag hade varit otrevlig men jag ifrågasatte bara en undersökning, men du var otrevlig.!

    Vad du upplever i din familj är vad du upplever och visst du kanske tillhör dom som har det lika stressigt som familjer med npf diagnoser.

    Min familj och dom i min släkt som lever i styvfamiljer plus dom av mina vänner som gör lever inte med samma stress.

    Men alla familjer har det olika och man upplever situationer olika.
    Inga problem, jag har ingen respekt för dig heller. Håll dig till en tråd där du faktiskt har kunskap om problemen. Du vet ingenting om hur det är att som barnlös skaffa barn med en man som redan har barn. Skäms på dig som yttrar dig så aningslöst och ?inte tror? på forskning om styvmammor. Respektera att tråden är till för oss styvmammor som upplever problem i våra familjer. Du ?tror? säkert inte heller på att styvmammor som får sitt första barn i sådana här konstellationer oftare får förlossningsdepression än kvinnor i samma situation i kärnfamiljer?
  • Anonym (Inga)
    Anonym (J.M) skrev 2020-03-10 09:41:06 följande:

    Märkligt. Du borde ha varit aktiv i din relation och som vuxen hela tiden när det finns barn med i bilden. Förutom att det är meningen att man ska vara aktiv i sin relation, inte vara passiv och klaga och hata i hemlighet.

    Men du borde fortfarande skilja dig då alla barn i erat hem förtjänar att enbart leva med vuxna som älskar dom.

    Är du rädd för att skilja dig för att du tror att dina biologiska barn kommer få en bonusmamma i din kaliber? Jag tror det är så.


    Alltså du är bara för rolig :)
  • Anonym (Inga)
    Anonym (Sean) skrev 2020-03-10 09:47:42 följande:

    Det funkar bra när de som är vuxna också är mogna nog att ta sitt ansvar och inte börjar skylla på barnen för sin partners handlingar.


    Jag håller med om att det är dom två, ja faktiskt tre eller till och med fyra vuxna som behöver samverka och samarbeta på ett bra sätt i ombildade familjer. Man får absolut inte skylla på barnen i en sån här konstellation. Eller projicera sin ilska på styvbarnen eller de gemensamma barnen.
  • Anonym (Inga)

    225 svar hittills, bra jobbat styvmammor! Nu kör vi 200 till. Tack till er som faktiskt har erfarenhet själva och bidrar till en konstruktiv diskussion. Till er övriga: Inget uppror utan motstånd! :)

  • Anonym (Inga)
    Anonym (Karin) skrev 2020-03-10 10:07:11 följande:

    Jag vill fortfarande höra vad andra har upplevt i kontakten med mvc och bvc. 


    Tack för att du tar upp detta viktiga. I och med att risken för förlossningsdepression ökar för förstagångsmammor i en ombildad familj så borde Mvc och BVC ha beredskap och fånga upp dessa mammor innan problemet är ett faktum. Jag fick ingen hjälp av BVC, de hänvisade mig bara vidare till vårdcentralen. Sa att de inte hade någon kunskap om bonusfamiljer. Jag drabbades av förlossningsdepression och min anknytning till min bebis påverkades negativt. Jag har svårt att förlåta både mig själv och min partner och även exet för turbulensen som rådde då mitt första barn föddes. Fler med dessa erfarenheter?
  • Anonym (Inga)
    Anonym (Karin) skrev 2020-03-10 10:18:53 följande:

    Jag, eller vi, hänvisades till Familjerådgivningen.

    Jag fick slita väldigt mycket på egen hand och fick aldrig någon som jag kunde prata med. Jag gick in i väggen senare. Mina barn fick en mamma som inte orkade lika mycket. Känns väldigt onödigt att bvc och mvc som ju borde vara måna om att mina barn har det bra, ändå väljer att inte informera sig om de stora problem som kan uppstå för förstföderskor med män som har barn sen tidigare. 

    Jag har hört att det finns särskild hjälp att få om man bor i Stockholm, är det någon som har erfarenhet av det? Är det någon som har blivit erbjuden särskild hjälp i någon annan del av landet? 


    Jag fick också slita mycket på egen hand och blev sjukskriven för utmattning. Var inte heller en mamma med ork till mina barn. Pga situationen i styvfamiljen och konflikt med ex osv. Vi har gått i parterapi av och till sedan dess men det är svårt att reparera.
  • Anonym (Inga)
    Anonym (Karin) skrev 2020-03-10 10:38:37 följande:

    Varför tror du att det är så då? Varför är det svårt att säga ifrån när det gäller bonusbarnen? 

    (Om vi nu ska strunta i det där med att flytta isär direkt när problemen dyker upp och om vi skulle försöka oss på att prata om problemen i stället.)


    Pga att man blir kallad för Elaka styvmodern direkt när man säger ifrån. Se bara på vissa av svaren i den här tråden!
  • Anonym (Inga)
    Anonym (styvförälder) skrev 2020-03-10 10:58:59 följande:

    Du har inte alls läst vad jag skrivit, jag vet absolut hur det är att leva i en styvfamilj, jag är både uppvuxen i en och lever i en och jag har hållit med dig i mycket av du har skrivit innan.

    Dock är det så att det finns många studier och du lyssnar till den som passar dig.

    Jag har erfarenhet av alla delar du skriver om så du kan inte säga till mig att jag inte vet vad jag pratar om.

    Familjer med barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar får alltså till nästan 100 % hjälp ifrån bup och habilitering och det jag ifrågasatte var att det inte är nästan 100 % av styvfamiljer som behöver samma hjälp.

    Men vissa kan säkert behöva och uppleva samma stress men absolut inte nästan 100 % av styvfamiljer.

    Jag jobbar som sagt med dessa frågor och har full insyn.

    Familjer med barn med olika npf familjer söker hjälp och får olika metoder att kunna klara vardagen så gott det går.

    Behöver styvfamiljer liknande hjälp för att klara vardagen ska dom förstås på samma sätt kunna söka hjälp och få det.

    Men till skillnad ifrån familjer där ett barn har en diagnos kan det aldrig bli helt normalt utan dom får dras med sina svårigheter men dom kan dämpas och göra att vardagen blir lättare.

    En styvfamilj som söker hjälp kan utfallet bli olika för, det kan bli bra eller i alla fall mycket bättre, eller det kanske inte hjälpte och förblir detsamma eller så går det inte alls och familjen mår sämre eller splittras.

    Men det finns chans att det blir bra eller bättre till skillnad mot en npf funktionsnedsättning.

    Om du jämför din familjs problem med en familj med barn med neuropsykiatrisk  funktionsnedsättning ska ni förstås på samma sätt som familjerna med barnen med npf diagnos söka hjälp.

    Dom familjerna söker hjälp, det kan ni också göra och jag hoppas att ni får det.

    Det finns många styvfamiljer som har det jobbigt men det finns också många som inte har stora problem det måste ju alla förstå.

    Men det finns nästan inga familjer med barn npf diagnoser som har det problemfritt.

    Som sagt du kanske lever i familj som du kan jämföra med en familj med barn med diagnos, jag har ingen aning om hur du har det mer än det du skriver.

    Jag har full förståelse över att många styvfamiljer har det dåligt,

    men de flesta jag känner både i min släkt, min familj och mina vänner som lever i styvfamiljer har inte så stora problem utan det funkar någorlunda, dock inte utan problem.

    Men alla familjer som jag någonsin jobbat med och som har barn med diagnos har stora problem och behöver som sagt hjälp för att få vardagen att funka.

    Jag har både studerat olika funktionshinder och samarbetar med habilitering och bup så jag har genom åren läst och hört om många studier och många säger olika saker.

    Att jämföra familjer med olika familjeproblem känns inte relevant.

    Varför jämföra stress hos familjer barn med funktionshinder med familjer utan det.

    Då kan man lika gärna jämföra det med en familj med sjukdom eller vad som helst.

    Som sagt jag diskuterar gärna olika frågor på fb men du uppträder otrevligt när du kallar någon idiot som faktiskt är insatt i dessa frågor och ifrågasätter en studie utan att på något sätt varit otrevligt mot dig.

    Jag tänker nu inte fortsätta denna diskussion eftersom du sänker dig till att använda nedsättande ord och lämnar denna tråd,

    Jag tappar respekten för folk som är otrevliga och kallar folk dom inte känner för idiot utan att någon varit otrevlig mot dom.

    Det gör man när man inte kommer på något annat.

    Men hoppas ändå att din familj får det bättre snart så att du och alla i familjen får må bättre.

    Min familj har också olika problem men jag har tur att ha en man som försöker ställa upp på alla sina barn men självklart blir det inte rättvist och ofta gnäller något barn över det, jag har också ett bra ex till min man, vi tycker verkligen inte alltid samma men vi kan diskutera och det är jag tacksam över och hon är en bra person.

    Jag försöker också alltid tänka på hur jag skulle vilja att mina barn blev bemötta av en "styvförälder" om vi skulle skilja oss och bemöter mina bonusar på samma sätt.

    Jag har också haft tur att ha fått uppleva min pappa som underbar bonuspappa till min bror, kanske har det påverkat hur jag själv är som bonusmamma.

    Min pappa tog till sig min bror och han är numer lika mycket farfar till min bonusbrors barn som min andra brors barn och morfar till mina barn.

    Alla barnbarn tycker mycket om sin farfar/morfar och det är ingen skillnad på dom men självklart är det inte så i alla familjer men vi har haft tur att det funkar hos oss.

    Så jag vet också hur det är att leva i bonusfamilj fast alla är ju olika.


    Herregud vilka långa svar du skriver.
  • Anonym (Inga)
    Anonym (Karin) skrev 2020-03-10 12:20:58 följande:

    Det är synd att det finns så många som vill tysta ned oss som har mått dåligt inom styvfamiljen. Jag tror att det är viktigt att nå ut till fler som mår dåligt. Undrar hur många kvinnor det finns nu som inte vågar sträcka ut en hand och be om hjälp för att de ser hur vissa tänker. 

    Hur lång tid efter förlossningen fick du depression? Fanns det någon du kunde prata med om styvfamiljen under den tid du var deprimerad? 

    Jag gjorde några tafatta försök att berätta men det fanns ingen som kunde nåt. Idag har jag till slut hittat någon som faktiskt är insatt i styvfamiljsproblematiken och vilken skillnad det är att prata med någon som faktiskt vet vad man pratar om! Jag fick mina barn för länge sen men det är något som jag behövde prata om hur många år sen det än hade gått. 


    Jag fick en förlossningsdepression när mitt första barn var nyfött. Det höll i sig i ett år ungefär. Jag fick hjälp via en kurator på vårdcentralen och av parterapi. Men vi har fortfarande problem i familjen.
Svar på tråden Styvmamma-upproret