Styvmamma-upproret

Har knappt fått nåt grattis faktiskt men det har gärna skickats önskelistor inför egna födelsedagar o andra högtider som jul. Det här beteende har gett konsekvenser för det riktas inte bara mot mig för hans barn har en tendens till att tro att de enda personer som man ska bemöda sig att anstränga sig för är mamma o pappa så det är väldigt ensamt på deras födelsedagskalas numera. Ingen bemödar sig komma längre o varför skulle dem? Hans barn har t o m kunnat beklaga sig över gåvor denne har fått från släkt så det är väl bara slöseri med dyrbar tid att lägga den på en sån som inte lärt sig uppskatta det lilla?

Jag tror man får umgås med sin egen familj o släkt. Det är alltid trevligt när mannen önskar vara med men nu så får han enbart göra det utan sina barn. De har gjort bort sig för mycket i min familj, det är hans fel o han har blivit kritiserad av min familj för det men han är mitt barns pappa så därför försöker folk anstränga sig lite.

Jag tror också att man får skilja lite på familjerna faktiskt. Tycker att min man var på väldigt mycket förr om att ta in sina äldre barn in i min familj. Nu hade det varit fantastiskt om det hade funkat, min familj tog emot hans barn med öppna örnar o så hade det kunnat förbli men det sabbade de själva om jag säger så. Nu kör jag en en enkel hobbypsykologianalys här men det blev nog lite för jobbigt för hans barn att för en gångs skull kunna acceptera att jag var i fokus o samma med vår lilla. De återgäldade det genom att vara otrevlig mot min mamma o skapa onödiga konflikter som slutade med att min familj plockade min man på vad det var frågan om egentligen?

Det här är väldigt tråkigt för tänk vad kul det hade kunnat vara om det hade funkat? Nu spelar det ingen roll längre o jag tror att alla styvmammor gör bäst i att inte anstränga sig för mycket. Koncentrera dig på de dina istället.

Tappar ni inte respekten för pappan? Personligen tycker jag det inte finns något mer avtändande än en pappa som behandlar sina halvvuxna barn som bebisar.

Saker som händer o sker där o då som jul o födelsedagar är svåra att komma ifrån men det här med att följa med till min familj när vi åker iväg under lov är inte längre aktuellt. Det deppar han över för det händer mycket kul i stan där min släkt bor men så går det när man inte har pli på sina barn.

Att ha drömmar om en enad familj är sunt och det har många av oss haft o där det funkar är det fantastiskt. Ofta gör det inte det o då får man helt enkelt konstatera att det inte funkar.

Snart är tråden uppe i 1000 svar!

Vad härligt att du mår bra i din relation och med din bonus! Ledsen att du blivit så tråkigt bemött här.

Jag lever inte längre med föräldern till min bonus, men jag och barnet (nu ungdomen) har fortfarande kontakt. Hen kommer regelbundet hem till oss och ibland gör vi egna saker bara hen och jag. Både mitt ex och den andra föräldern är positiva till vår relation. Om mina barn blir lika härliga ungdomar som hen är så kommer jag att bli glad.

Har bara läst början av tråden så är inte riktigt uppdaterad. Att många styvmammor drabbas av förlossningsdepression förvånar mig inte o jag tycker att de kanske borde klassas som en riskgrupp. Sen att vissa ska in här nu o peta på att hans ?äldre barn är viktigast? o ?hon får skylla sig själv? är helt irrelevant faktiskt. Om mamman till hans yngsta barn stukar under på köpet på ett eller annat sätt så drabbar det alla inblandade på ett negativt sätt. För då får han ta hand om den minsta helt o hållet så då blir det inte lika mycket över för de äldre barnen. Det gynnar liksom INGEN! Förlossningsdepressioner kan man inte ta lätt på.

Själv hade jag nog klarat mig om det inte vore för min sambo, hans ex o barn. Jag levde liksom i ett inferno. Var varannan vecka innan men samma dag jag kom hem från BB så flyttade hans barn i äldre tonåren in på heltid hos oss, blev inte informerad om detta men hans ex hade sagt åt honom det att syskon ska leva på heltid med varann. Under de 10 pappadagarna såg jag knappt röken av honom för den tiden la han på de stora medans jag låg i sängen o kämpade med att få igång amningen. När dagarna var slut så började han jobba heltid igen plus att han då reste mycket i sitt jobb. Hemma var jag med bebis o deras tonåringar medans han jobbade. När han kom hem så var han alltid ångestfylld av dåligt samvete mot mig men innan han ens hann komma in innanför dörren så var de på honom som en hök! När jag sen försökte mig på att våga mig ut lite med min bebis på barnvagnspromenader så ringde hans barn till sin mamma o snackade skit om att jag hade lämnat den ena helt själv hemma. Detta var tydligen fruktansvärt upprörande. Dagen efter pratade min sambo med mig om att barnens mamma tyckte att jag misskötte anknytningen till alla syskonen dåligt så att det måste jag jobba på. Han hade dessutom lovat barnen att de alltid skulle få vara med om vi gjorde nåt. Och så var det, vi tog en barnvagnspromenad ensamma det första halvåret tror jag o det slutade med gråt o skrik från hans barn. Så här såg det ut, de betedde sig heeeeelt sjukt, likaså exet och vad gör karln? Han vågar inte gränsa deras sjuka beteenden så istället kastade han mig framför bussen.

Sakta men säkert bröts jag ner o blev extremt skotträdd eller hur man ska säga. Jag fick ångestattacker av all stress o av det ständigt skrikandet PAPPA PAPPA PAPPA PAPPA PAPPA PAPPA. Än idag får jag dejavun o börjar skaka när barn o t o m mitt eget säger det uttrycket högt. Första halvåret var vidrigt! Sen började jag komma tillbaks till mig själv igen o vad hände då? Jo jag blev förbannad o då ändrades ett o annat kan jag tala om.

Som sagt så är jag vuxen o visste att jag träffade en man med barn. Men jag valde faktiskt självmant en man med stora tonåringar just för att jag trodde att såna var mer självgående o jag ville inte ha en man med små barn, men med facit i hand hade det inte spelat nån roll. Så jag tycker inte att jag förtjänade det där överhuvudtaget faktiskt. Och tiden kan jag aldrig dra tillbaks men jag önskar att ingen annan ska få gå igenom det där.

Jag håller med om detta, det är inte lätt att komma ut i verkligheten när allt tidigare varit tillrättalagt. Det med ett speciellt beteende känner jag igen helt och hållet.

Min släkt bjuder aldrig in särkullarna för det finns ingen anledning för dem att göra det, de har inget gemensamt.

Den av särkullarna som hade lättast att "smälta in" och ett trevligare sätt, har också fått fler kompisar som hen fortfarande umgås med. 

Den andra träffade en sambo som också är knepig, så de två passar bra ihop. Men andra människor är inte så pigga på att umgås med dem. Jag och maken umgås inte heller direkt med dem, de är svåra. Sambon är hemsk hen är uppe och trampar en på halsen, ingen av dem har liksom känsla för hur man tar andra människor.

Ja det är fruktansvärt faktiskt o klart det är PTSD. Jag kom hem från BB rakt in i lejongropen med ett skock speedade lejon på tjack. Ingen hade klarat av det.

Glömmer gör man aldrig men man får gå vidare.

Det tuffaste är väl att plocka bort den duktiga flickan inom sig som har varit så rädd för att ses som en styvhäxa. Idag börjar jag strunta i det mer o mer, min uppgift i livet är att ge plats till mitt barn. Den prioriteten har jag numera o enbart den.

Jag tror inte att det är någon här som tycker att styvmamman ska ta mer ansvar än mamman för de tidigare barnen. Om pappan går med på att ha de äldre barnen på heltid måste han självklart se till att det funkar.

Om man får generalisera så verkar män ofta tro att deras liv kan fortsätta som tidigare när ett barn kommer. När de får sitt första barn tror de att de kan fortsätta att jobba, träna, träffa kompisar, spela dator etc lika mycket som tidigare.

Många får sen ingen naturlig föräldrarelation eftersom de är borta så mycket. Sen blir det skilsmässa och när de sen har sina barn på deltid så överkompenserar de och curlar/spelar roliga partypappan vilket de sen fortsätter med när de får ett nytt barn vilket leder till den situation som ni styvmammor i tråden har.

Sedan tror jag inte att exen krånglar och strular för att de är bittra och svartsjuka som ni alltid säger, utan för att de är rädda för att de äldre barnen ska bli utkonkurrerade av bebisen och förlora i viktighet hos pappan.

Eftersom styvmammor som beklagar sig över den orättvisa arbetsbördan till svar ofta får kommentaren att de borde ha vetat vad de gav sig in på så verkar det onekligen som att vissa tycker att de ska finna sig i situationen utan att klaga.

Rädslan för att styvbarnen ska bli utkonkurrerade tycks ha fått extrema proportioner om man läser berättelserna i tråden. Att curla sönder de större barnen och lyda deras minsta vink som vissa föräldrar gör är inte på något vis sunt.

Varför sa du inte stopp direkt när du kom hem och de skulle flytta in på heltid?

Jag har alltid varit tydlig med att flyttade de in så flyttade jag ut. Skulle de tvunget flytta in så hade de fått vänta tills jag hittat ett nytt boende, aldrig i helvetet jag skulle bo med dem.

Hoppar in här jag med, hade en egen tråd också...

Nu har jag fått veta att barnens farmor frågar ut dem, typ ?hur känns det nu när NN och hennes barn har flyttat in?

?Hur trivs ni hemma nu när NN och hennes barn bor med er? osv.....

Jag förstod väldigt tidigt att hon frågade ut dem om hur dom har det hos mamman och jag tycker det är fel...åtminstone när man gör det under förhörsliknande former...

Tack! Jo jag vet att hon gillar mig och hon är superbra på de flesta sätt, bästa svärmor jag haft då hon är väldigt noga med att visa att hon respekterar mig och att det är mitt/vårat hem osv. Dock så har hon tagit på sig mammarollen för barnen då hon inte tycker att deras biologiska mamma duger till något. Vilket stämmer till visso då mamman träffat en 15 år yngre kille och flyttat 20 mil bort. Det blir liksom lite too much...mannen planerat allt med sin mamma. Ska han på jobbresa får jag reda på det genom henne eftersom de bestämt att hon ska ha barnen då. Träningar, klädinköp, tandläkarbesök...allt styr han upp med hjälp av sin mamma.

Jag kanske bara är väldigt självständig men jag har fått klara allt själv med mina barn. Mina föräldrar har hjälpt till med hämtning/lämning ibland när jag behövt det bara.

Det mesta med denna familj är för skumt för mig....fick ett missfall för ett tag sedan trots att jag hade spiral så blev jag gravid. Sjukt att säga det men på ett sätt är jag glad att vi inte har gemensamma barn då jag är påväg bort...

Man får inte säga något till hans barn för då blir de rädda för mig, han håller dem under sina vingar hela tiden och man får inte ens be dem plocka upp efter sig eller tillrättavisa dem. För då är det direkt SYND om barnen.

Båda våra minsta barn är 6 år gamla och leker gärna. Dock får jag springa och passa hela tiden då makens son är som en tvååring, slåss,sparkas och tar saker från min son när de leker. Jag säger ifrån och då springer han till pappa och gråter varpå pappa tröstar/tycker synd om och sedan får jag mig en ?skopa? av maken vid lämpligt tillfälle.

Jag letar boende och försöker hålla huvudet kallt under tiden.

Skällde hon ut dig? Har hon varit hemma hos er sedan dess?

Så himla sårande att få en bajsmacka upptryckt i fejset som nybliven mamma. Kan inte din egen mamma ta din karl i örat o läsa lusen av honom o säga nåt om hur illa han behandlat dig eller särbehandlat barnen?

Men fy vilken hemsk människa....

Här har inte svärmor sagt något direkt till mig utan jag har förstått att mycket pratas med maken bakom ryggen på mig.

Har blivit konflikter ganska många ggr med maken nu där han anklagar mig för att inte tycka om hans barn, dom är rädda för mig osv, vilket bara gör att jag drar mig undan mer.

Tack snälla, jag hoppas verkligen. nu är jag nästan i upplösningstillstånd. Varit hemma hela veckan och tål inte att se ungarna

Skönt att man har sina mammor faktiskt! Man behöver sina egna försvarsadvokater ibland. Min mamma har inte gjort allt rätt här i världen men om det är nåt hon har varit grymt bra på så är det att på ett konstruktivt sätt sagt åt min man när det har behövts. Han har nog inte alla gånger haft den självinsikten att se själv hur hård han har varit i tonen mot mig eller hur pinsamma de är inför omgivningen. Men har det hjälpt? Nej verkligen inte! Han tror fortfarande att omgivningen tycker att det är sött när hans stora barn beter sig illa.

Vi är ju barn till våra mammor o det kanske våra män borde tänka på en extra gång, det är inte bara de som har sina barn på en piedestal utan det finns fler föräldrar som ser till sina närma bästa. Nu är vi vuxna men du fattar?