Fjäril kär skrev 2020-02-14 00:38:25 följande:
Att terapeuten säger att det går betyder inte att det är absolut sanning och att det alltid går. Och det betyder inte att det är just ER sanning. Ni kan inte veta helt enkelt om det går att rädda. Det finns inga genvägar och ingen quickfix. Det finns inga färdiga svar. Det finns ingen manual och inget facit.
Han stoppade inte av precis den anledningen jag skrev. För att han helt enkelt ville ha henne och rättfärdigade det med att ge dig skulden, tillåta sig vara det berömda undantaget, intala sig själv att det du inte vet lider du inte av och att han när som helst kan avsluta det om han vill.. (fast det ville han ju inte)
Rädsla för att förlora dig handlar inte om kärlek alls utan om att bli avslöjad och att han just faktiskt förvandlas till det svin han intalat sig att han inte är. Han ertappades bokstavligen med brallorna nerdragna och vill inte ta det ansvaret nånstans överhuvudtaget. Han vet vad han förlorar och inte bara en familj utan även ryktet, anseende, vänner, social status, förmåner och privilegier, släkt.. I slutändan även kanske också kör ekonomin i botten, får sparken från jobbet och riskerar att på nåder sova i nån kompis soffa i desperat jakt efter boende...
Hur skulle du själv reagera med kniven mot strupen i ett sånt läge? Klart som fan man i desperation kastar sig över det som är motpartens svaga punkt - kärlek. Allt för att rikta uppmärksamheten bort från det man gjort och hitta en syndabock någon annan stans. Lämpligen i den andra kvinnan... Man vill givetvis få sympatier och medömkan. Självklart kan ens ångest vara äkta, men på vilket sätt ångrar man sig egentligen? I första hand givetvis att man faktiskt blev påkommen och inget annat. Man gjorde ju allt för att smussla, gömma sig, ljuga och ursäkta och kunna fortsätta med att vara otrogen.. . Det är ju det största beviset på att man inte ångrar sig av rätt anledning..
Hade han stoppat och ärligt erkänt självmant om hon inte blivit gravid? Garanterat inte.
Men det kan ju också betyda att det är vår sanning eller hur? Är det så otroligt att det faktiskt är sant och att han älskar mig? Här i tråden verkar det omöjligt men jag som lever med honom, känner honom, tror på honom...
Nej och jag avskyr att det inte finns någon manual. Jag vill bara kunna se in i framtiden och se om vi löser det, om det är värt det. Jag har accepterat att det här är verkligheten jag har att förhålla mig till men skiftar i vad jag känner som om jag vore schizofren.
Det du beskriver låter som ett extremfall. Jag har väldigt svårt att se att min man skulle bli arbetslös och sova på en väns soffa. Eller snarare jag ser det omöjligt. Det är just det som gör detta ännu mer komplext - min man är väldigt rationell, stabil, omhändertagande. Bilden som målas upp av honom här överrensstämmer inte med min bild av honom.
Jag tror han började känna ånger redan innan jag kom på honom men så klart är det som du skriver att helvetet brakade samman när jag fick reda på det och hans liv slogs i spillror (mitt också såklart och det var ju hans fel). Hade han inte blivit ertappad hade han säkert kommit ihåg det som fel men härligt. Åh jag bara vet ingenting. Ena dagen är jag säker på att jag förlåtit och vi kan gå vidare, andra dagen vill jag lämna honom och känner hat och som idag känner jag bara uppgivenhet. Det samtidigt som livet löper på och vi är tillbaka i en vardag som ingenting hänt...
