Inlägg från: Anonym (Linda) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Linda)

    Nygift och otrogen

    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-01-05 11:43:05 följande:

    Men det handlar ju inte bara om honom utan om mig också, hur jag kan må bättre och gå vidare. Vi har gått i terapi och det är ju snart ett år sedan otroheten. Vi hade pratat om ett till barn och flytt redan innan och kanske är det vad JAG behöver för att kunna gå vidare, inte han?


    Varför ska han komma undan ansvaret för vad han gjort?
  • Anonym (Linda)
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-01-05 16:59:32 följande:

    Såklart jag inte lagt det bakom mig det är ju ett trauma, men vi försöker ju reparera det och återigen finns det INGEN som tror att det kan funka??


    Jo det går, men då måste man stanna kvar av rätt anledning och han måste kämpa av rätt anledning.

    Av alla dina inlägg så får jag känslan av att du blundar för verkligheten och snabbt vill komma vidare med nytt barn och ert liv så fort som möjligt - inte för att du förlåter utan för att du desperat försöker låtsas som att det aldrig har hänt. Kanske också nånstans i bakhuvudet gör allt du kan för att han inte ska kunna ångra sig och välja henne. Ganska klassiskt då att vilja ha ett nytt barn som extra klister så han inte kan lämna er.

    Det är just det som är livsfarligt och inte kommer att lyckas.

    Om småbarnsåren och trist vardag fick honom att tappa känslor och vara otrogen kommer givetvis inte ett nytt barn och ännu mera slit göra saker bättre. Det förstår du väl?

    Fokusera istället på att hitta tillbaka till er som ett vuxet par med vuxentid och prioritera er som kärlekspar och äkta makar. Ta reda på om känslorna finns kvar och om de är äkta och om de är starka nog att ta er igenom detta.

    Han behöver förstå hur illa han gjort dig och hur ont det gör. Han kommer behöva vara en nedgraderad toffel ett par år framåt innan han ens gör rätt för titeln äkta man. Han måste jobba arslet av sig innan han ens får peta på dig. Hans konsekvenser av sin otrohet är att göra sig förtjänt av att få stanna kvar hos dig. Det är hans jobb att bevisa att han förtjänar det. Du ska inte göra det jobbet åt honom genom att släta över det hela och komma med bortförklaringar.
  • Anonym (Linda)
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-01-09 12:20:53 följande:

    Så kanske det är... jag har inte kunnat bli arg, bara ledsen. mannen jag älskar mest av allt gjorde något jag inte ens i min vildaste fantasti kunde tro han skulle göra och jag kan helt enkelt inte hantera det men jag vill heller inte ge upp det liv vi skapat, jag älskar ju det och jag älskar ju honom. 


    Men han hade inga problem att riskera att ge upp allt för sin älskarinna....
  • Anonym (Linda)
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-01-09 12:21:43 följande:

    Så du tror inte att det kommer vara jag och min man om 2 år? även om han inte är otrogen igen? det har ju trots allt gått flera månader sedan otroheten och än är jag kvar


    Skaffa inte barn med honom. Det är största risken att han faktiskt söker någon annan igen när du inte längre är tillgänglig. När vardagen åter blir trist och du är upptagen med barn och kanske motar undan honom.

    Det var ju trots allt just därför han var otrogen från början..
  • Anonym (Linda)
    Anonym (Hauzze) skrev 2020-01-09 21:38:19 följande:

    Det här är uppåt väggarna dumt. Du skuldbelägger TS för att hennes man var otrogen! Varför ska hon vara ?100% perfekt??


    Fjärilen har faktiskt en god poäng. Man ska aldrig räkna ut den otrognes känslor och uppfattning om det inträffade. Det är trots allt två personer som måste vilja samma sak av rätt anledning om man vill satsa på att laga förhållandet.

    Jag var också otrogen och av en del skäl men när jag väl tog steget till otrohet så hade min man redan sårat mig genom att visa att vårt förhållande uppenbarligen inte alls var så viktigt för honom som för mig. Mitt hjärta var redan krossat. Jag var besviken, arg och kämpade förgäves för att han skulle vakna upp och se vad som höll på att hända. Jag vände mig i förtroende till någon annan som lyssnade och det gick som det gick. Jag var otrogen.

    När min man så småningom kom på oss steppade han upp och skärpte sig och gjorde allt för att reparera skadan. Men det var försent. Jag var så besviken. Jag blev faktiskt äcklad av hans försök. Det kändes som ett skämt och en charad.

    Jag älskade vår familj och det som var "vi", hela Familj AB var jag stolt över. Men som äkta makar och vuxna sexuella personer var det inte mycket som fungerade. Klart jag ville ha vår familj. Jag ville stanna i familjen. Men när min man inte förstår vad jag behöver som vuxen kvinna så blev hans försök bara jobbiga. Han kunde aldrig förstå vad som drev mig till otrohet.

    Vi levde i kaos i två år innan det totalt brakade sönder och vi skilde oss under bedrövliga former.
  • Anonym (Linda)
    Anonym (Anonym@) skrev 2020-01-10 12:56:24 följande:

    Håller helt med.

    Lustigt att man kan övertyga sig själv att det är motpartens fel att man knullar någon annan.


    Jag har aldrig påstått att det är motpartens fel att jag var otrogen men valet grundade sig i att jag var less och besviken på min partner. Mina försök till att jobba på äktenskapet pissades på och jag blev så arg och ledsen att jag i princip gav igen. Det blev en hämd.

    I mitt fall hjälpte det inte att maken sen ville gottgöra det och göra det bra igen (där TS är idag). Hans försök fick motsatt effekt då jag redan var krossad och visste att det var kört. Det var försent.

    Jag ville bara säga att TS måste väga in sin mans känslor i det hela också om de vill jobba på sitt äktenskap.
  • Anonym (Linda)
    Anonym (jaha) skrev 2020-01-10 13:27:58 följande:

    Det gör du väl inte alls.... tillåt mig citera dig.Läs det understrukna....  hur har du tänkt dig att din man ska förstå att han drev dig till otrohet när det var du själv som VALDE att vara otrogen? Det var ju DITT val inte hans, men ändå tycker du att han ska ska ta ansvar för DINA val?


    Suck.. Det är nog inte du som förstår. Jag tar hela ansvaret för mitt val. Men han började undra varför jag inte "gjorde något åt saken" innan jag tog valet. Att han pissade på mina försök att skapa dialog fattade han inte. Han ville inte gå på rådgivning och tog inget till sig oavsett vad jag sa och gjorde och det gjorde mig förkrossad och förtvivlad. Han svek mig när vår familj höll på att gå sönder och jag fylldes av en känsla jag aldrig nånsin känt. Och där i stridens hetta tog jag det galna beslutet att vara otrogen. Något jag aldrig trodde om mig själv och självklart skäms jag över det primitiva valet. Jag ville att han skulle lida och känna samma maktlöshet och sorg som jag gjorde. Jag ville inte skiljas jag ville bara skrika ut min förtvivlan. Och jag gjorde det på fel sätt. Det vet jag verkligen. Men att då först i efterhand börja jobba med äktenskapet kändes som ett hån, och visst, det hånet förtjänade jag väl.

    Summa summarum, två fel gör inte ett rätt.
  • Anonym (Linda)
    Anonym (Anonym@) skrev 2020-01-10 16:59:12 följande:

    Dina svar ger faktiskt fler frågor än svar och skall man få en riktig bild av vad som egentligen hände, skulle man behöva vara en terapeut som också fick exets upplevelse av ert förhållande.

    Men det lyser ändå igenom att det förmodligen handlade om en långvarig otrohet, förmodligen med en tröstande kollega, där det redan börjat pirra i magen.

    Hämnd, och driven in i osv, känns som efterkonstruktioner för att mildra otroheten för dig själv. 


    Nix ingen kollega och ingen långvarig historia heller. Däremot en vän som funnits länge i bekantskapskretsen och visste hur det var mellan oss just då. Han var också gift.
  • Anonym (Linda)
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-01-13 20:20:44 följande:

    Det har du ju faktiskt rätt i, jag har inte tänkt på det. Sen kanske han förstår den här gången.. tidigare hade han ju inte fått känna på att förlora oss, tagit oss för givna. Det kommer han nog inte göra längre hoppas jag.


    Problemet som jag ser det är att du gamblar med ett barn.

    Du har ingen aning om hur en graviditet påverkar ert äktenskap för det första. Hormoner kan ställa till med enorma fallgropar och problem.

    För det andra har du ingen aning om hur förlossningen och hormonomställning och ev komplikationer påverkar ert förhållande.

    Samt att du inte kan veta vilken sorts barn ni får.

    Du har gigantiska fallgropar staplade på hög och du har ingen aning om vad som väntar er.

    Tycker du verkligen att det är schysst att gambla med två barn?
  • Anonym (Linda)
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-01-14 14:22:27 följande:

    Men kan det inte vara tvärt om? Kan det inte vara så att vår kärlek är så stark att vi överlever det här? Kan det inte vara så??

    Men du har rätt, just nu kan jag inte lita på honom. Men jag tror inte att det betyder att han inte älskar mig. Han svek mig men jag har svårt att ta in det ni skriver om att han inte älskar mig. Jag förstår inte varför han skulle kämpa för att återvinna mitt förtroende få? Vi har ju ett liv ihop som han varit med och byggt upp, vi är ju ett team...


    Varför kämpade han inte för att INTE vara otrogen då? Vart fanns hans kärlek då?

    Klart som fan att han fjäskar nu eftersom han inte vill ta några som helst konsekvenser av sin otrohet.
Svar på tråden Nygift och otrogen