• S23

    Pappa som inte gillar sitt barn.

    Vår dotter är 9 månader.
    Min man har aldrig varit särskilt förtjust i små barn generellt, men har alltid velat ha egna barn. För att ge perspektiv på situationen så har han tidigare utryckt att om vi får tre barn av samma kön så vill han nog ha ett fjärde. Idag är det på gränsen att han kan tänka sig ens ett till sedan.

    Under graviditeten var nog ingen av oss helt känslomässigt med på att en bebis skulle komma. Han har dessutom någon form av fobi för gravidmagar, jag fick en mage som knappt syntes, men han hade ändå svårt för den (något som jag helt enkelt bara accepterade och inte lagt särskilt stor vikt vid). Men som kanske ändå påverkar hans känslor för vår dotter idag?

    Vi var båda övertygade om att det är som alla säger... Att man alltid älskar sitt eget barn. RIktigt så blev det nog inte för någon av oss från början. Själv har jag vuxit in i det, men min man har fortfarande inga känslor för vår dotter och saknar henne inte om vi åker bort utan honom i några dagar.

    Han pratar inte med henne. Det faller sig inte naturligt för honom och är en ansträgning att göra det.

    Han tycker att snor och dreggel är äckligt.

    Han tycker inte att hon är söt

    Han tycker inte att hon är rolig

    Han är ljudkänslig och får panik när hon skriker

    Han ger henne ingen form av närhet och bär på henne som att hon vore en hösäck (troligtvis för att han inte hyser någon form av ömhetskänsla för henne).

    Han kan sitta med henne och se helt borta ut. Ger henne alltså då inte bekräftelse genom ögonkontakt eller dylikt.

    Jag kan inte lämna dem ensamma mer än möjligtvis en timme (då när hon sover). Han vågar inte vara själv med henne ifall hon blir gnällig. 
    Hans "kvot" blir liksom fylld och när den är det spär allt umgänge med henne på den dåliga relation de redan har, vilket gör att jag inte vill utsätta honom för att hamna i situationen att han är själv med henne och det blir för jobbigt.

    Han gör sitt bästa! Och oj vad vi har pratat om hur vi ska lösa detta. Det har blivit bättre. Tidigare hade han henne aldrig själv ens när jag var hemma.

    För honom är allt som har med dottern att göra ett lidande. Han får plåga sig själv till att prata med henne men vissa dagar när han är på "fel" humör så går det bara inte.

    Så han försöker. Han gör sitt bästa och är själv besviken över att det inte är som alla sagt. Att man alltid tycker om sitt eget barn. Besviken över att han inte kan hantera detta bättre.

    Känner någon igen sig? Tips på vad vi kan göra? Att söka hjälp hos psykolog tror inte någon av oss på då vi är oroliga att han kommer se psykologen som ännu en "jobbig" grej med dottern vilket isf skulle kunna komma att försämra relationen ännu mer.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-01-12 21:04
    Uppdaterar nu 2 månader senare ifall någon i liknande situation snubblar in här.

    Situationen har absolut förbättrats och barnets pappa har mer och mer börjat kommunicera med dottern. I takt med att hon blivit mer "människa" har han också börjat tycka att hon är roligare.
    Problemet är troligtvis att han själv behöver få ut något av dottern för att tycka att hon är rolig/få känslor för henne. Nu när hon börjat säga sina första ord och få en mer tyslig personlighet så får han ut något av henne (bekräftelse av honom själv kanske) och har således lättare för henne.

    Det som framförallt underlättat situationen är att vi nu bestämt att jag tar ALLT ansvar för henne i tio veckor. Detta gör att han inte känner press och förväntningar på sig. I kombination med att hon följer med honom ut och matar fåren varje dag, för att man inte skall hamna i en situation där han ofrivilligt fatsnar i någon form av bekvämlighet. Detta funkar toppen för oss båda, blir lättare för mig när jag inte behöver bli frustrerad över hans oförmåga.

    Att dottern är mer nöjd gör också sitt till. Nu kan hon leka "själv" på golvet. Tidigare har det knappt gått att sätta ner henne och hon har blivit gnällig väldigt snabbt. I dessa situationer reagerar pappan för sent och vet inte vad han skall göra, vilket resulterar i missnöjd bebis. Dessa situationer uppstår sällan nu då dottern som sagt är mer nöjd.

    Mannen har av andra skäl träffat en person för samtal vid två tillfällen (mer än så anses inte behövas, rörde egentligen ett annat problem men samtalskontakten ansåg inte att mer hjälp behövdes gällande dottern). Det ända denna person egentligen tllfört gällande dottern är att vi tänker helt rätt i hur vi valt att lösa problemet. Först med att han bara skulle ha dottern när det kändes bra, och nu med ännu tydligare avgränsning att jag tar allt ansvar. Detta innebär naturligtvis inte att dottern inte är i kontakt med sin pappa när han är hemma. Han är bara avsagd allt oficiellt ansvar, vilket bidrar till en mindre stressig situation.

    Med detta skrivet vill jag säga att det går att komma till rätta med problem av denna typ utan professionell hjälp, även om jag tror att det är något som i de allra flesta fall behövs.

  • Svar på tråden Pappa som inte gillar sitt barn.
  • Anonym (-)
    viseversa skrev 2019-11-04 16:15:09 följande:

    Tycker du ska läsa på lite. Innan du uttalar dig om detta. 


    En annan:

    Det finns två internationella diagnosklassifikationer som används vid diagnostisering inom autismspektrumet. DSM-5 (Diagnostic and Statistical Manual of mental Disorders), som ges ut av amerikanska psykiatrisällskapet och ICD-10 (International Classification of Diseases) som ges ut av Världshälsoorganisationen. Manualerna har fastslagna kriterier för olika diagnoser så att diagnoserna kan ställas på samma grunder världen över. Diagnoskoder enligt ICD används i svensk hälso- och sjukvård.

    Diagnoskriterierna för Aspergers syndrom i ICD-10

    Kod: F84.5

    Innefattar:

    Autistisk psykopati

    Schizoid störning i barndomen.

    www.autism.se/diagnoskriterier%5E2
  • Tappadstekspade
    Anonym (M) skrev 2019-11-04 13:25:26 följande:

    Låter illa att kalla personer med aspergers och autism för psykiskt sjuka! Och de personerna är inte känslokalla oduglingar! Tänk om lite!


    Vadå "låter illa"? Vad är de? Psykiskt friska? De har problem, därav alla insatser som samhället tvingas sätta in för att hjälpa dem.
  • LoveRain

    Tror att du måste göra en omvärdering av vad som kan anses vara att göra sitt bästa.

    Du skriver att han tycker att snor är äckligt och att han tycker det är jobbigt när hon skriker.

    Nästan alla föräldrar tycker att det är jobbigt när barnet skriker och gnäller. Många föräldrar tycker det är äckligt med slem, snor och bajs. När man är vuxen då får man helt enkelt stå ut med att det är äckligt och ta hand om barnet ändå. Om han verkligen hade gjort sitt bästa hade han torkar snoret och tröstat barnet trots att det var jobbigt för honom.

    Han kan ge barnet närhet och ögonkontakt även om han inte känner kärlek till barnet. Han får använda förnuftet och ge barnet det hon behöver, oavsett sina egna känslor.

    Om han inte kan bjuda till och prata, leka med och ha ögonkontakt med sitt eget barn skulle jag inte kalla det att göra sitt bästa.

    Uppenbarligen mår han dåligt på något sätt. Han är både vuxen och förälder och har alltid ett stort ansvar att göra något åt både sitt beteende och sitt mående.

    Han vägrar söka hjälp skriver du. Vad är hans plan för att lösa de problem han har? Förstår han verkligen hur stor påverkan hans beteende har på er dotter? Förstår han att du i praktiken är ensamstående då han inte kan ta hand om sitt eget barn?

    Man kan absolut må dåligt, det har inte hans fel att han mår dåligt men det är 100% hans ansvar att göra något åt det!

    Tror du måste vara hård och kräva att han söker hjälp.

    Hoppas att du vågar vara tydlig och ställa krav och att han får den hjälp han behöver!

  • Anonym (veteran)

    Han kanske önskade sig en son och har svårt att hantera sin besvikelse?

  • Anonym (Sara)

    Har ts försvunnit från tråden? Hade varit intressant med lite respons från henne.

  • Anonym (MMMMM)

    Sådär reagerade min mamma också när hon fick mig, och ungefär så när hon fick barnbarn också. Min mamma började tycka mer om mig när jag var tonåring. Det som är bra i din dotters situation är ju att hon har dig. Du får helt enkelt vara ensamförälder till din dotter och så får mannen gästspela när det är något intressant eller när hon blivit gammal nog att vara intressant för honom. Jag tror inte det går att "fixa" din man. Han borde kunna lära sig att spela kärleksfull, det kunde min mamma inför gäster t.ex. Men några äkta känslor kommer nog inte att växa fram på många år, om ens någonsin. Det märkliga med din man är väl att han inte försöker dölja det och att han pratar om det öppet med dig och säger sig vara "besviken". Besviken på vem? Han skulle haft min mamma som mamma, hon varnade alltid mig och sa att jag inte skulle älska mina barn när de kom: det var en myt trodde hon. Men jag älskade dem från första stund. Han borde nog låtsas älska barnet för barnet skull, man blir såklart inte helt lurad för ointresset skiner ju såklart igenom för det mesta, men man vill gärna tro att man är älskad, så barnet kan välja att tro på det. Men då måste han ju stå ut med att spela lite kärleksfull för fasen!

  • Wolfie13
    Anonym (MMMMM) skrev 2019-11-04 19:15:20 följande:

    Sådär reagerade min mamma också när hon fick mig, och ungefär så när hon fick barnbarn också. Min mamma började tycka mer om mig när jag var tonåring. Det som är bra i din dotters situation är ju att hon har dig. Du får helt enkelt vara ensamförälder till din dotter och så får mannen gästspela när det är något intressant eller när hon blivit gammal nog att vara intressant för honom. Jag tror inte det går att "fixa" din man. Han borde kunna lära sig att spela kärleksfull, det kunde min mamma inför gäster t.ex. Men några äkta känslor kommer nog inte att växa fram på många år, om ens någonsin. Det märkliga med din man är väl att han inte försöker dölja det och att han pratar om det öppet med dig och säger sig vara "besviken". Besviken på vem? Han skulle haft min mamma som mamma, hon varnade alltid mig och sa att jag inte skulle älska mina barn när de kom: det var en myt trodde hon. Men jag älskade dem från första stund. Han borde nog låtsas älska barnet för barnet skull, man blir såklart inte helt lurad för ointresset skiner ju såklart igenom för det mesta, men man vill gärna tro att man är älskad, så barnet kan välja att tro på det. Men då måste han ju stå ut med att spela lite kärleksfull för fasen!


    Men din mamma låter inte frisk öht! Att säga till sitt eget barn att du inte kommer älska dina egna barn, är inte en mening från en normalt tänkande individ.

    "Min mamma började tycka om mig mer när jag var tonåring"
    Alltså på riktigt, hör du hur sjukt det låter?

    Hon måste vara narcissist eller nåt åt det hållet.

  • Anonym (M)
    Tappadstekspade skrev 2019-11-04 18:23:52 följande:

    Vadå "låter illa"? Vad är de? Psykiskt friska? De har problem, därav alla insatser som samhället tvingas sätta in för att hjälpa dem.


    Vad har du själv för diagnos? Psykiskt sjuk också? Allt som inte är "normalt" är kanske psykisk sjukdom?

    Börja läs på lite om olika sjukdomar istället för att sätta samma diagnos på alla för att det är det enda du har hört.
  • Tappadstekspade
    Anonym (M) skrev 2019-11-04 21:54:47 följande:

    Vad har du själv för diagnos? Psykiskt sjuk också? Allt som inte är "normalt" är kanske psykisk sjukdom?

    Börja läs på lite om olika sjukdomar istället för att sätta samma diagnos på alla för att det är det enda du har hört.


    Men berätta då! Om Asperger och autism inte är psykiska sjukdomar, vad är de då?
Svar på tråden Pappa som inte gillar sitt barn.