Pappa som inte gillar sitt barn.

Vår dotter är 9 månader.
Min man har aldrig varit särskilt förtjust i små barn generellt, men har alltid velat ha egna barn. För att ge perspektiv på situationen så har han tidigare utryckt att om vi får tre barn av samma kön så vill han nog ha ett fjärde. Idag är det på gränsen att han kan tänka sig ens ett till sedan.

Under graviditeten var nog ingen av oss helt känslomässigt med på att en bebis skulle komma. Han har dessutom någon form av fobi för gravidmagar, jag fick en mage som knappt syntes, men han hade ändå svårt för den (något som jag helt enkelt bara accepterade och inte lagt särskilt stor vikt vid). Men som kanske ändå påverkar hans känslor för vår dotter idag?

Vi var båda övertygade om att det är som alla säger... Att man alltid älskar sitt eget barn. RIktigt så blev det nog inte för någon av oss från början. Själv har jag vuxit in i det, men min man har fortfarande inga känslor för vår dotter och saknar henne inte om vi åker bort utan honom i några dagar.

Han pratar inte med henne. Det faller sig inte naturligt för honom och är en ansträgning att göra det.

Han tycker att snor och dreggel är äckligt.

Han tycker inte att hon är söt

Han tycker inte att hon är rolig

Han är ljudkänslig och får panik när hon skriker

Han ger henne ingen form av närhet och bär på henne som att hon vore en hösäck (troligtvis för att han inte hyser någon form av ömhetskänsla för henne).

Han kan sitta med henne och se helt borta ut. Ger henne alltså då inte bekräftelse genom ögonkontakt eller dylikt.

Jag kan inte lämna dem ensamma mer än möjligtvis en timme (då när hon sover). Han vågar inte vara själv med henne ifall hon blir gnällig. 
Hans "kvot" blir liksom fylld och när den är det spär allt umgänge med henne på den dåliga relation de redan har, vilket gör att jag inte vill utsätta honom för att hamna i situationen att han är själv med henne och det blir för jobbigt.

Han gör sitt bästa! Och oj vad vi har pratat om hur vi ska lösa detta. Det har blivit bättre. Tidigare hade han henne aldrig själv ens när jag var hemma.

För honom är allt som har med dottern att göra ett lidande. Han får plåga sig själv till att prata med henne men vissa dagar när han är på "fel" humör så går det bara inte.

Så han försöker. Han gör sitt bästa och är själv besviken över att det inte är som alla sagt. Att man alltid tycker om sitt eget barn. Besviken över att han inte kan hantera detta bättre.

Känner någon igen sig? Tips på vad vi kan göra? Att söka hjälp hos psykolog tror inte någon av oss på då vi är oroliga att han kommer se psykologen som ännu en "jobbig" grej med dottern vilket isf skulle kunna komma att försämra relationen ännu mer.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-01-12 21:04
Uppdaterar nu 2 månader senare ifall någon i liknande situation snubblar in här.

Situationen har absolut förbättrats och barnets pappa har mer och mer börjat kommunicera med dottern. I takt med att hon blivit mer "människa" har han också börjat tycka att hon är roligare.
Problemet är troligtvis att han själv behöver få ut något av dottern för att tycka att hon är rolig/få känslor för henne. Nu när hon börjat säga sina första ord och få en mer tyslig personlighet så får han ut något av henne (bekräftelse av honom själv kanske) och har således lättare för henne.

Det som framförallt underlättat situationen är att vi nu bestämt att jag tar ALLT ansvar för henne i tio veckor. Detta gör att han inte känner press och förväntningar på sig. I kombination med att hon följer med honom ut och matar fåren varje dag, för att man inte skall hamna i en situation där han ofrivilligt fatsnar i någon form av bekvämlighet. Detta funkar toppen för oss båda, blir lättare för mig när jag inte behöver bli frustrerad över hans oförmåga.

Att dottern är mer nöjd gör också sitt till. Nu kan hon leka "själv" på golvet. Tidigare har det knappt gått att sätta ner henne och hon har blivit gnällig väldigt snabbt. I dessa situationer reagerar pappan för sent och vet inte vad han skall göra, vilket resulterar i missnöjd bebis. Dessa situationer uppstår sällan nu då dottern som sagt är mer nöjd.

Mannen har av andra skäl träffat en person för samtal vid två tillfällen (mer än så anses inte behövas, rörde egentligen ett annat problem men samtalskontakten ansåg inte att mer hjälp behövdes gällande dottern). Det ända denna person egentligen tllfört gällande dottern är att vi tänker helt rätt i hur vi valt att lösa problemet. Först med att han bara skulle ha dottern när det kändes bra, och nu med ännu tydligare avgränsning att jag tar allt ansvar. Detta innebär naturligtvis inte att dottern inte är i kontakt med sin pappa när han är hemma. Han är bara avsagd allt oficiellt ansvar, vilket bidrar till en mindre stressig situation.

Med detta skrivet vill jag säga att det går att komma till rätta med problem av denna typ utan professionell hjälp, även om jag tror att det är något som i de allra flesta fall behövs.