Dottern ska komma och gå

1) Alla barn ska alltid få KÄNNA sig välkomna i båda hemmen - respekteras där osv. Denna känsla kräver verkligen itne nödvändigtvis att barnen får dyka upp när som helst de vill.

2) föräldrarna ska också respekteras, och om dessa är människor som trivs bäst med förutsägbarhet, så ska väl detta respekteras? Det kan gälla många praktiska frågor: Vad ska finnas i kylskåpet? Finns det skäl till att komma hem tidigt och inte ta en öl medkollegorna? Om jag vill ta med en kompis hem för fotboll och öl, kommer det finnas utrymme för det? Kommer det vara rörigt hemma ikväll, eller kan jag se fram emot att "chilla"? Kommer exet bli sur för att hon lagat barnets favoriträtt och denne inte dök upp för att hen valde andra hemmet men glömde meddela henne?

3) Svängdörr kan eventuellt fungera för föräldrar som inte är av den planerande typen, och som har samma veckorutin för matinköp osv alla veckor. 

4) Även i det fall att man är bekväm med att snubbla över ett barn hemma som man inte förväntade sig att se just den dagen, öppnar det upp för popularitetstävlingar med exet. Barnen kommer att vara mest hos vem? Där den har mest leksaker? Får minst tjat om läxor? Får godare mat? Får vara uppe längre på kvällen? Ush för att behöva tävlaom barnets gunst.

Så jag röstar för TS. Att få barn att känna sig älskade och respekterade är en sak. Ett fungerande vardagsliv för alla parter är en helt annan. 

Det kanske är du som utgår ifrån att alla som ser praktiska problem har problem med grundinställning? Vilket i sig innebär att det är du som har fel grundinställning.

Som sagt, jag anser inte det är ett behov som står över möjliga nackdelar.
Skulle behovet uppstå som står starkare, kan man ta ställning till det då.Det är definitivt en del av grundfrågan då det är en bonusförälder som startat tråden med sina frågor i ämnet.Det handlar inte om att barnen inte är eller ska vara välkomna utan om var de huvudsakligen ska vistas och bo. Undantag kan alltid göras om behov uppstår, men jag ser inte skäl till att undantag för det delade umgänget ska göras till regel, helt på barnens villkor. De vuxna (föräldrar med partner/bonusföräldrar) har också ett liv och även deras möjligheter och friheter måste få ha en viss prioritet.Ditt exempel är inte jämförbart. I TS fall saknar inte barnet eget hem att alltid vara välkommen i.

Ska du ha ett jämförbart exempel så vore det i så fall ett vuxet par med varsin bostad, där man gör upp att man bor med sina barn i den egna bostaden varannan vecka och tillsammans utan barn i ena bostaden varannan vecka.Det är knappast att inte ständigt ha två hem att växla mellan som de själva vill som skulle göra barn rotlösa.
Jag är själv uppväxt som skilsmässobarn med endast ett hem och det gav snarare motsatt effekt.

Jag tänker lite så här också:

Vad får barnet att vilja komma hit en dag under en vecka då barnet normalt sett skulle bo hos sin andra förälder?

Är det av skäl jag vill ska kunna användas för att inte vara hos och umgås med den andra föräldern?

Veckopendlar du är det implicerat att du har en bostad på den andra orten. Så jo jämförbart.

Att det kräver vissa praktiska hänsynstaganden till andra i familjen är också ett naturligt grundkrav. Men det är ju inte annorlunda än för de vuxna, bestämmer jag mig för att gå ut och äta efter jobbet så informerar jag och okejar detta, samma gäller för barn. Kan de inte ta det ansvaret så är de inte mogna nog för den självkontrollen

Och anledningen att det inte är en del av grundfrågan(längre) huruvida partnern ska t ingas ta ansvar för barnet på annan tid är för att alla i tråden oavsett sida redan mer eller mindre enhetligt instämt I det. Därför inte mycket till sakfråga

"Bara för ungjävlarna att ställa sig på gatan med sina lusiga mössor i händerna". Ja, det gäller att vara målande. Kanske en aning överdrivet?

Bara läst TS.

Nej jag tycker inte du är dum i huvudet..

Båda alternativen kan funka, dvs vv eller "öppna dörrar", MEN då måste det funka för alla inblandade. Även när man öppnar mer och låter barnen komma o gå utanför överenskommelsen anser jag att det bör checkas av med BÅDA familjerna först.

Dels kan man ha ngt inplanerat, dels vet jag av erfarenhet att det lätt kan utnyttjas som "jag har bråkat med mamma så nu ska jag sticka till pappa", eller ännu värre, att det äldre barnet säger att "jag sover hos mamma" till pappa o tvärtom till mamman och inte dyker upp hos ngn av dem..

Tror att det kan vara så enkelt som att ett barn kan sakna den andre föräldern oavsett ålder.
Mao det behöver inte vara pest och pina hos den andre föräldern som gör att barnet/ungdomen vill över till den andre föräldern ett tag.

För mig är det overkligt att hinna sakna en förälder så mycket på bara några dagar som man annars har lika mycket umgänge med som med den andra.

Om man saknar den andra föräldern, räcker det inte at ringa då? Det handlar ju inte om ett litet barn som kan uppleva en vecka som jättelång.