Måste hans ex vara med på precis ALLA högtider???

Är det ett kyrkobröllop så kan ni inte neka, eftersom "alla" är välkomna till kyrkan.

Ni behöver däremot inte ha med henne på festen/middagen.

Gör det klart för blivande maken att där får han välja en som ska vara med, nya frun eller gamla.

Är det ett kyrkobröllop så kan ni inte neka, eftersom "alla" är välkomna till kyrkan.

Ni behöver däremot inte ha med henne på festen/middagen.

Gör det klart för blivande maken att där får han välja en som ska vara med, nya frun eller gamla.

Nu är det ju så att det är inte orättvist om er yngsta får följa med. Hon är minst och behöver sina föräldrar mest. De stora är snart vuxna, kan klara sig mer själv och behöver inte sitta i knät på er. De har dessutom en mamma som de kan vara på. Så vill du att er yngsta ska få följa med så ta med henne. Ni får reda ut det där i terapin för det är helt logiskt att ett litet barn behöver vara med sina föräldrar.

Ähh, för det hade ni själva inte tänkt på... Idioter som tror att de måste vara sina barns största beskyddare. Jag tror det var något sådant som låg bakom att jag inte fick de dagar jag blivit lovade heller. Det var sagt att deras barn skulle vara hos henne de första två veckorna, hälsa på hos oss, men sova och bo hos mamma. Jag bad så snällt långt i förväg, alla var överens, men allt ändrades på en kvart genom ett surt sms. Själv kunde hon boka en tvåveckors resa utan att komma överens med oss men jag kunde inte ens få två veckor att landa som mamma trots att jag bett om det och fått okej av båda två. Makt, makt, makt.

Din mans ex verkar ju helt gränslös. Vilken stil. Det är ju så solklart att man inte kan ha med en sån festförstörare. 

Jag kan på ett sätt förstå att deras barn skulle kunna vara lite korkade och inte förstå det där med att de som gifter sig vill planera själva, de är själviska som barn är och försöker vara med och planera bara för att de tror att de kan. Min sambos barn planerade allt möjligt när jag väntade barn. Sjukt jobbigt. Jag väntade ju liksom inte barn med hans barn. Men det var ett barn i äldre skolåldern, inte en äldre tonåring. Det bästa för att man själv ska må bra är att säga ifrån, det är jag helt övertygad om. Jag var för mesig och rädd för att framstå som den elaka styvmodern men det ångrar jag idag. Jag sa till ibland men inte så mycket som jag borde.

Jag vet inte om jag skulle kalla min man mesig. Han har blivit bättre på att säga ifrån. Men han beklagar sig ofta över att han befinner sig mitt emellan alla. Jag tycker att han ska beklaga sig över att hans ex är så jävla dum i huvudet i stället. Jag har fått vika mig för henne under de viktigaste tillfällena i mitt liv och hon fortsätter ändå att planera in sina saker som hon "måste" göra och som vi måste ställa upp på henne för. Vi går på knäna och försöker överleva men hon bara måste självförverkliga sig själv.

Det där är så dumt och egoistiskt av föräldrarna att göra så för i längden tjänar man på att ge den nyförlösta lite space iallafall i några sekunder. Jag blev sittandes hemma själv med en ledsen bebis och deras två unga tonåringar medans min sambo jobbade och hans ex låg hemma och njöt av lugnet. Hört fler som har haft det så och det är inte schysst alls, varken mot den nyblivna mamman eller mot de svartsjuka barnen som är övertända.

Det är inte okej att sambon kallar henne för fula tillmälen men jag hade önskat att min gobbe hade hade sagt någonting och förvarnat om hur hon var. Hon var så snäll, glad och lättsam och det var inga bekymmer. Sen hör man från andra och upptäcker själv att människan tjafsar med allt och alla och är helt gränslös.

Det är iallafall bra att din karl har blivit bättre på att säga ifrån. Min har lång väg kvar och får se om det blir en förändring, återstår att se.

Chilla, jag försökte bara ge dig lite hanteringsriktning. Om ni inte gifter er i kyrkan så är det väl bara att säga nej då.

Nej jag skulle inte dyka upp oinbjuden till något bröllop, men jag förstår inte hur det ens är relevant i saken??

Baserat på ditt första inlägg och ditt obalanserade svar kan jag bara ge dig rådet att ta detta till familjeterapi, ta med både make och alla barnen och ös ur dig frustrationen där.

Ja, var är det där för maktgrej? Jag kan berätta att mitt agg till deras barn har växt med hennes nycker. Det hade hon nog inte räknat med. Hon trodde väl att bara för att det är ett barn så måste man skilja på hennes handlingar och på barnet, att barnet är oskyldigt och aldrig kan råka illa ut vad hon än gör. Känslomässig gisslan kallas det. Det börjar med att de placerar sina stora barn hos en nybliven mamma och tror att det aldrig kommer att påverka deras egna barn. Den nyblivna mamman och hennes barn skiter hon i hur det blir för dom. Som en gökhona. Har du sett hur det ser ut när en gökhona lagt ägg i en annan fågels bo? En fågels överlevnadsstrategi kan jag förstå, hur grymt det än är, men en tänkande människa med oändligt mycket fler val, hur tänker man då?

Jag skulle kunna fylla flera sidor med hennes idiotier men av respekt för min familj berättar jag inga detaljer.