Ascendere skrev 2018-11-16 16:50:46 följande:
Jag tror det är där problemet ligger. Hon vill inte vara ärlig mot sig själv för sanningen gör för ont.
Och vad känner jag?
Jo, pirret från nyförälskelsen är ju borta. Jag har även börjat se en del negativa sidor jag bortsett från innan.
Sen är jag själv en lite knepig person också, men jag blir bättre och böttre på att hantera mina mindre smickrande sidor.
Sexlusten är inte borta. Jag blir fortfarande kåt av min fru, och jag älskar henne fortfarande, fast jag inte borde eftersom jag mår dåligt av situationen. Enkelt uttryckt är jag olyckligt kär.
Nånstans vet jag ju att det ör otänkbart att leva utan kärlek/sex i en relation i längden. Min fru tycker dock att det spelar ingen roll för vi klickar så bra på andra sätt.
Anledningen till att jag fortsätter är att jag lurar mig själv att ?snart lossnar det?, ?snart kommer vi ha fantastiskt sex igen? fast jag innerst inne nog vet att det inte kommer hända.
Samtidigt, om jag visste att om 3 år kommer det lossna, då skulle jag utan tvekan vänta på henne för att ha resten av livet ihop, och om jag visste att det kommer inte att hända då skulle jag bryta upp, men som det är nu känns det som en stor risk att kasta bort fler år utan bra sex på något som är dött...
Sedan vet jag att du själv tappade attraktionen till dina barns far, du sade det någon gång, så du vet ju att det är inte alltid det vänder upp igen efter småbarnsåren, man ser varandra på ett nytt sätt då, och det innefattar inte alltid attraktion.
Ja, det är mycket möjligt att hon inte varit helt ärlig, av rädsla för att såra, av rädsla för konsekvenser för er relation, för era barn, men kanske inte så oärlig som du vill få det till heller. Det är ofta så att man bestämmer sig vad som är rätt och därför inte accepterar andra svar än de man väntar sig. Om. Du ska kunna möta henne måste du visa att du bekräftar hennes känslor. Det är A och O för lösning av problem. Innan man går vidare måste man bekräftat varandras känslor på ett mentalt plan. (Du behöver inte säga det som en terapeut) Det kan vara en oerhörd dörröppnare för fortsatt samtal. Då måste man dock släppa sina egna tankar, vad man själv tror, vad man själv ska säga nästa sekund, en liten stund, och lyssna på den andre och liksom acceptera hur hon(han) känner.
Jag tvivlar på att ni haft riktiga samtal med öppna frågor och där ni lyssnar, och nej, jag tror inte bara att det är din frus fel. Det är bådas, eller ingens, och jag tror att er realtionen skulle må bra av att hon inte fick bära all sexuell skuld hela tiden. Så länge du ser din kvinna och den kvinnliga sexualiteten som fiende kommer du inte kunna ta till dig något alls.
Du skriver att du hoppas att ni ska få fantastiskt sex "igen", men där tror jag du gör ett stort misstag. Ni har aldrig haft något fantastiskt sexliv. Aldrig någonsin, eftersom hon aldrig fått orgasm. Du tycker att HON inte är ärlig, men eftersom du stoppar huvudet i sanden och låtsats, i inlägg efter inlägg, att ni ska "hitta tillbaka", så är det inte riktigt sant för ni måste i så fall börja om helt från början och DET är svårt efter många år.
Ang min relation så saknades det kärlek från båda håll. Vi gjorde allt mindre tillsammans, pratade mindre hade mindre närhet mm. Däremot var småbarnsåren riktigt bra för oss. Det var bästa tiden. Vi slutade med annan närhet innan vi minskade att ha sex. Våra problem var helt annorlunda jämfört med era, för jag blev också avvisad av honom. Det var inte någon av oss som ville ha mer sex.
Jag tycker det är rätt uppenbart att ni ska skiljas. Dina ord om din fru vittnar inte så trovärdigt om kärlek även om du önskade att allt vore annorlunda. Du älskar en annan version av henne, men det är inte riktigt verklighetsförankrat.
