Är det inte dags att lägga ner denna myndighet nu så att inte ännu fler barn behöver lida över socialsekreterares inkompetens? Inför legitimation så att minst 90% får sparken omgående åtminstone!
sverigesradio.se/sida/artikel.aspx&artikel=7065936
Det finns ju forskning på att 60% (om jag minns rätt) av alla utredningar är rättsosäkra och innehpller fel och brister. DET borde gås till botten med. Det är i dessa studier bevisat att socionomer har för lite utbildning för sitt uppdrag: för lite kunskaper i psykologi, pedagogik och inga eller få kunskaper i vetenskaplig utredningsmetodik. Socionomer borde också
få egen terapi under utbildningen för att lära känna sig själv och sina egna issues som kan påverka sitt confirmation bias.
Sen sitter fritidspolitiker och beslutar på detta underlag. Det är ju jättebra i de fall barn får
hjälp, men varje barn som skiljs från sina föräldrar felaktigt är en för mkt. Ännu värre om det är 6 barn av 10 som inte får sitt bästa tillgodosett pga undermåliga och felaktiga utredningar.
">
På www.barnetsbasta.org finns mer material.
Forskaren jag pratar om är Bo Edvardsson - det är bara att googla så hittar ni bekräftar det jag pratar om.
Slutsats: När socialsekreterare sitter på forum och skyller allt på sårade föräldrar eller sekretess blir läskigt. Eller att man inte får försvara sig förrän deras ?utredning? är gjord - detta är inte korrekt enligt lag. Jag hoppas Sveriges politiker tar tag i detta.
Jag har egen mycket positiv erfarenhet av soc.
Mitt ex har orosanmält barnen gång på gång för att göra mitt liv jävligt.
Detta har de olika medarbetarna på soc sett igenom under åren.
De har varit 100% proffsiga med barnens bästa i fokus.
Han kan älta på, vi får hjälp och anmälningar läggs ner.
Delar åsikten att soc är inkompetenta. Har nämligen egen erfarenhet av det. Har ett barn på 15 år med en man, som kvalar in på alla varningssignaler för narcissistisk personlighetsstörning. Han har plågat mig under många år och när jag äntligen lämnade blev soc inblandade pga hur han tog hand om (eller snarare inte tog hand om) barnen när han hade dem. Han har bråkat, vägrat umgänge, avsagt sig vårdnaden på möten med soc, erkänt för polisen att han brukat fysiskt våld och den sista tiden sonen var hos honom haglade orosanmälningarna in från diverse instanser så som polis, sjukvård, skola etc. Aldrig kring annat än oro för situationen hos pappan. Hon på soc backade även undan och bad pappan avlägsna sig då han brusade upp under ett möte så hon har själv upplevt hur aggressivt och hotfullt han kan uppföra sig när han känner sig trängd.
Trots allt detta propsar människan på att sonen ska träffa sin pappa och ha regelbundet umgänge. Trodde inte mina öron när jag fick höra att hon besökt sonen i skolan och försökt få till en träff dem emellan. Ringde och skällde ut henne efter noter och krävde att hon aldrig någonsin mer skulle närma sig min son med hans pappas namn i sin mun. Sonen har för tusan blivit MISSHANDLAD av sin pappa, inte bara en utan flera gånger, och vägrar ha något med människan att göra. Och det är hans rättighet att vägra träffa någon som brukat fysiskt våld mot honom.
Sonen kom hem från skolan och var förtvivlad och frågade om hon kan tvinga honom att träffa pappa? Jag svarade nej, inte hon och ingen annan kan tvinga dig. Du är 15 år och har lagen på din sida. Efter att jag ringde henne har hon lyckligtvis hållit sig på avstånd. Ingen ska komma och påstå att ett barn som blivit utsatt för både det ena och det andra förväntas "diskutera saken och gå vidare."
Jag har fattat beslutet att sonen aldrig någonsin kommer besöka sin pappa igen. Om han inte själv uttryckligen säger att han vill åka dit. Vilket sannolikt aldrig kommer hända. Pappan har som sagt erkänt misshandel för polisen när en granne hade ringt dit dem så bevis finns. Efter första misshandeln tvingade soc mig att skicka dit sonen igen och det, att jag skickade dit honom då, får jag leva med resten av mitt liv. Att jag inte stod på mig, vägrade och beskyddade mitt barn. Känner mig värdelös som lyssnade på dem och trodde att jag var tvungen att göra som de sa, bara för att det var socialtjänsten. Idag vet jag bättre och kommer strida med näbbar och klor för mitt barns skull. Så ja, enligt mig är soc ett j.vla pack. På mig har de inget att klaga på och det har aldrig kommit någon anmälan om oro kring barmens situation hemma hos mig. Bad dem tom göra en utredning på mitt föräldraskap när jag lämnade pappan och han anklagade mig för än det ena än det andra. Hon ville inte starta en utredning då hon själv inte såg någon oro men jag stod på mig och sa att jag vill ha en utredning på papper om exet skulle göra verklighet av sina hot och "kontakta en advokat, ta barnen och efter det ser du dem aldrig mer." Han insåg dock att han var körd. Dessutom ville han inte ha barnen utan bara förstöra mitt liv. Soc gjorde i varje fall utredningen jag bad om och den resulterade i att de kunde konstatera att barnen var trygga, välmående och hade det bra hos mig. Pappan har sporadiskt umgänge idag med vårt andra barn men även h.n har börjat uttrycka en önskan om att inte behöva åka dit mer.
Nu är detta reportage några år gammalt.
Men mamman som pratar i reportaget har sedan dess fått ALLA sina barn omhändertagna.
Och detta på MYCKET goda grunder och något som borde skett flera år tidigare!
Tackolov att socialtjänsten finns och gör sitt jobb.
Stackars barn!
Nu är detta reportage några år gammalt.
Men mamman som pratar i reportaget har sedan dess fått ALLA sina barn omhändertagna.
Och detta på MYCKET goda grunder och något som borde skett flera år tidigare!
Tackolov att socialtjänsten finns och gör sitt jobb.
Stackars barn!
I alla fall borde man återinföra tjänstemannaansvaret. Socialsekreterare borde bli personligen ansvariga för sina beslut. Det är inte klokt att det är som idag, att ingen kan ställas till ansvars för fullständigt livsavgörande beslut - som till och med BOKSTAVLIGEN kan vara skillnaden mellan liv och död.
Idag är det nämligen inte så, utan de två socialsekreterarna som utrett ett ärende "rekommenderar" att barnen ska placeras i familjehem eller på HVB-hem - men sedan är det socialnämnden (bestående av politiker, som hela tiden byts ut), som klubbar igenom det. Det vill säga: om ett barn blir dödat i fosterhemmet, eller rymmer därifrån för att det inte står ut där - och då råkar ut för någonting, eller tar livet av sig, eller om det flera år senare kommer fram att fosterbarnen i detta hem utsatts för misshandel eller sexuella övergrepp. Så finns det ingen som kan ställas till svars, utan de inblandade socialsekreterna kan fortsätta arbeta som vanligt, och förstöra ännu fler liv. Samma gäller även vid medgivandeutredning för människor som vill adoptera barn, och en del andra ärenden där det helt enkelt inte får bli fel.
Och samma gäller naturligtvis när socialsekreterarna väljer att felaktigt lägga ner en utredning, eller inte inleda en utredning trots att det trillar in anmälningar.
Detta påverkar naturligtvis kvaliteten på arbetet. En läkare t.ex. VET att han kan förlora sin läkarlicens och därmed sina försörjningsmöjligheter, om han gör grova missar. Därför har han ett incitament att vara mycket noggrannare i sitt arbete än en socialsekreterare behöver vara.
Du menar att socialen ser likadant ut överallt? Tanken har inte slagit dig att det är dumt att dra alla över samma kam, och att rötägg finns överallt?
Jag har haft mycket med socialen att göra och dom har bara gjort sitt jobb enligt mig. Jag hade en tuff period i mitt liv där jag inledde ett förhållande med en man som misshandlade mig både psykiskt och fysiskt. Dom som blev drabbade värst var mina barn. Dom var totalt oskyldiga och utsattes för massa skit pga MIG. Socialen blev inblandade och det ställdes krav på mig vilket är en självklarhet. För nu handlade det inte bara om mig, och jag var tvungen att göra ett val. Lämna min kille eller förlora mina barn. Jag valde att ta hjälp av socialen och polisen, för det var min förbannade skyldighet att se till att barnen var trygga. Det var min förbannade skyldighet att skydda mina barn. För mig var det självklart, och jag hade inte blivit vare sig arg eller förvånad om soc beslutat sig för att ta mina barn om jag valde att stanna med min kille. Kan inte jag vara tillräckligt stark och beslutsam, och kan inte jag se mina barns behov och välja dom framför en karl som är aggressiv, då har jag förbrukat rätten att vara deras mamma.
Jag fick oerhört bra stöd från både socialen och polisen, och efter ca ett år var allting över med polisförhör och rättegång mm. Mina barn och jag fick samtalskontakt för att kunna bearbeta det vi varit med om. Jag valde även att lämna min hemstad för att börja om på nytt med barnen, och dom är som blommor som blommat ut och dom växer sig både starka och trygga, och dom vet att dom alltid får komma till mig och prata om det som hänt om dom känner att det behövs.
Poängen med mitt inlägg är att jag vet varför jag blev anmäld till soc, jag träffade på olika handläggare inom barngruppen, vissa bättre, andra sämre, jag vet varför soc ställde krav på mig, jag valde att samarbeta för mina barns skull, och det hade inte varit deras fel om jag förlorade barnen pga dumma val. För det är alla föräldrars skyldighet att se till att barnen är skyddade.
Och såklart gör dom fel också, men det här är min uppfattning och erfarenhet av dom, och jag blev behandlad med både värdighet och respekt, och jag är glad att dom finns och är barnens röster när ingen annan vill lyssna ....
Du menar att socialen ser likadant ut överallt? Tanken har inte slagit dig att det är dumt att dra alla över samma kam, och att rötägg finns överallt?
Jag har haft mycket med socialen att göra och dom har bara gjort sitt jobb enligt mig. Jag hade en tuff period i mitt liv där jag inledde ett förhållande med en man som misshandlade mig både psykiskt och fysiskt. Dom som blev drabbade värst var mina barn. Dom var totalt oskyldiga och utsattes för massa skit pga MIG. Socialen blev inblandade och det ställdes krav på mig vilket är en självklarhet. För nu handlade det inte bara om mig, och jag var tvungen att göra ett val. Lämna min kille eller förlora mina barn. Jag valde att ta hjälp av socialen och polisen, för det var min förbannade skyldighet att se till att barnen var trygga. Det var min förbannade skyldighet att skydda mina barn. För mig var det självklart, och jag hade inte blivit vare sig arg eller förvånad om soc beslutat sig för att ta mina barn om jag valde att stanna med min kille. Kan inte jag vara tillräckligt stark och beslutsam, och kan inte jag se mina barns behov och välja dom framför en karl som är aggressiv, då har jag förbrukat rätten att vara deras mamma.
Jag fick oerhört bra stöd från både socialen och polisen, och efter ca ett år var allting över med polisförhör och rättegång mm. Mina barn och jag fick samtalskontakt för att kunna bearbeta det vi varit med om. Jag valde även att lämna min hemstad för att börja om på nytt med barnen, och dom är som blommor som blommat ut och dom växer sig både starka och trygga, och dom vet att dom alltid får komma till mig och prata om det som hänt om dom känner att det behövs.
Poängen med mitt inlägg är att jag vet varför jag blev anmäld till soc, jag träffade på olika handläggare inom barngruppen, vissa bättre, andra sämre, jag vet varför soc ställde krav på mig, jag valde att samarbeta för mina barns skull, och det hade inte varit deras fel om jag förlorade barnen pga dumma val. För det är alla föräldrars skyldighet att se till att barnen är skyddade.
Och såklart gör dom fel också, men det här är min uppfattning och erfarenhet av dom, och jag blev behandlad med både värdighet och respekt, och jag är glad att dom finns och är barnens röster när ingen annan vill lyssna ....
Du menar att socialen ser likadant ut överallt? Tanken har inte slagit dig att det är dumt att dra alla över samma kam, och att rötägg finns överallt?
Jag har haft mycket med socialen att göra och dom har bara gjort sitt jobb enligt mig. Jag hade en tuff period i mitt liv där jag inledde ett förhållande med en man som misshandlade mig både psykiskt och fysiskt. Dom som blev drabbade värst var mina barn. Dom var totalt oskyldiga och utsattes för massa skit pga MIG. Socialen blev inblandade och det ställdes krav på mig vilket är en självklarhet. För nu handlade det inte bara om mig, och jag var tvungen att göra ett val. Lämna min kille eller förlora mina barn. Jag valde att ta hjälp av socialen och polisen, för det var min förbannade skyldighet att se till att barnen var trygga. Det var min förbannade skyldighet att skydda mina barn. För mig var det självklart, och jag hade inte blivit vare sig arg eller förvånad om soc beslutat sig för att ta mina barn om jag valde att stanna med min kille. Kan inte jag vara tillräckligt stark och beslutsam, och kan inte jag se mina barns behov och välja dom framför en karl som är aggressiv, då har jag förbrukat rätten att vara deras mamma.
Jag fick oerhört bra stöd från både socialen och polisen, och efter ca ett år var allting över med polisförhör och rättegång mm. Mina barn och jag fick samtalskontakt för att kunna bearbeta det vi varit med om. Jag valde även att lämna min hemstad för att börja om på nytt med barnen, och dom är som blommor som blommat ut och dom växer sig både starka och trygga, och dom vet att dom alltid får komma till mig och prata om det som hänt om dom känner att det behövs.
Poängen med mitt inlägg är att jag vet varför jag blev anmäld till soc, jag träffade på olika handläggare inom barngruppen, vissa bättre, andra sämre, jag vet varför soc ställde krav på mig, jag valde att samarbeta för mina barns skull, och det hade inte varit deras fel om jag förlorade barnen pga dumma val. För det är alla föräldrars skyldighet att se till att barnen är skyddade.
Och såklart gör dom fel också, men det här är min uppfattning och erfarenhet av dom, och jag blev behandlad med både värdighet och respekt, och jag är glad att dom finns och är barnens röster när ingen annan vill lyssna ....