Gravid med andra barnet och sambon vill abort

Det verkar hur som helst vara ett väldigt svårt beslut för dig. Om jag var i din sits så tror jag att jag hade velat behålla barnet. Men om min man hade hotat med att göra slut skulle jag fullständigt tappa förtroendet för honom.

Vet inte vad jag gjort i slutändan. Kanske ställt ett ultimatum. Antingen står han vid min sida med barnet eller gör vi slut (och abort).

Jag förstår att det måste vara svårt. Hoppas du kommer fram till något eller att ni löser det ihop.

Väldigt knivig sits eftersom någon av er antingen måste ändra ståndpunkt och det brukar vara svårt i just denna fråga eller så blir en av er väldigt besviken på den andra.

Väl medveten om vad det innebär att vara småbarnsförälder och hur viktigt det är att vilja så hade jag snarast lämnat en kvinna som utan mitt samtycke bestämmer att jag ska bli pappa.... särskilt när hon först säger att hon inte heller vill ha barn men ändrar sig när hon är gravid och det är försent för mannen att göra något åt det. Skulle förmodligen även tyckt väldigt illa om henne under många därefter men kanske din man är mer förlåtande.

Hoppas att ni löser det på ett sätt som funkar för er båda men ytterst är det såklart du som ensam måste bestämma i frågan. Du får nog stälsätta dig rejält för oavsett vad du bestämmer så har du och mannen en tuff tid framför er varesig ni åker tillsammans eller på olika håll.

Jag tror själv att jag skulle ha oerhört svårt att vara tillsammans med någon som försökte tvinga mig till abort med såna ultimatum. Vad i helvete, liksom? Ni har ju redan ett barn ihop, och han funderar på att bara dra?

Jag skulle börja med att försöka prata allvar med honom och visa att det inte är okej att försöka pressa dig till abort. Visst, barnet är inte planerat, och eventuellt hade det passat bättre senare. Men om det visar sig att ni har svårt att få barn om två år då? Hur skulle det kännas?

Gör absolut inte abort om du inte är helt säker på att det är det DU vill göra.

Nej det känns som ett stort svek på ett sätt, att han ska tvimga mig till något jag absolut inte vill för att det är "lite olägligt".

Att lämna mig och vår dotter över det med känns hemsk, men samtidigt är det ju svårt att leva sig in i hur han tänker :/

Försökt prata mycket men kommer ingen vart, men ska till kuratort igen om en vecka så hoppas det kan hjälpa om inte annat!

Usch det är så svårt beslut! Vet inte om jag hade klarat av att behålla om jag blir ensam heller :(

Så ni hade planer på att ha 4 år mellan barnen där ni verkade vara överens. Å helt plötsligt för att du råkar bli gravid, så tycker du att man kan bryta den överenskommelsen genom att behålla?? Det där är absolut INTE okej att göra så. Väldigt taskigt mot din man och egoistiskt av dig!

Fick reda på att jag var gavid för 3 veckor sedan nu, det var högst oplanerat och olägligt och vi har hela tiden skyddat oss utom vid ett enda tillfälle (dagen innan jag skulle ha mens så trodde självklart vi var säkra).

Saken är att sambon verkligen inte vill ha ett barn till nu, vår dotter är 1,5 år och vi har i våra planer tänkt syskon med minst 4 år emellan. Dessutom läser jag på komvux nu för att påbörja en utbildning nästa höst. Men jag menar på att allt löser sig, visst det blir säkert tufft med 2 år emellan men det är ju knappast ovanligt! Jag ville ju egentligen inte heller ha barn nu och blev ordentligt chockad när jag fick positivt på grav.testet. Men nu har jag smält det och är väldigt glad över gravideteten och ser fram emot syskon. Och att skjuta på utbildningen ett år gör jag nästan hellre så slipper jag avbrott för graviditet och fl precis när man börjat ett nytt jobb kanske...

Dessutom känner jag egentligen att det är roligare för barnen att vara lite mer närmare i åldrarna så de har mer gemensamt.. Vi är utöver det ganska unga och vill kanske inte ha mer än 2 barn. I så fall skulle vi vara klara och "fria" att njuta ganska tidigt. Vilket känns skönt!

Men hur ska jag hantera att sambon verkligen inte vill bli pappa nu? Tro mig, jag har övervägt abort och tom bokat tid för det, jag vill absolut inte köra över min man. Men ju närmare tiden det kom destå mer kände jag, nej jag vill inte!

Idag gjorde vi ett vul för att se så fostret levde, vilket det gjorde så jag var självklart överlycklig. Men sambon blev riktigt besviken och "hotar" med att lämna mig om jag ändå behåller :( Jag anser ju att om jag nu blivit gravid för att vi slarvade en gång så får han ta sitt ansvar som man.. Vi har redan ett barn, en stor lägenhet, jobb osv så inte så att vi är 18 och bor hemma hos föräldrarna... Är det egoistiskt av mig att tänka så?

Någon som har en solskenshistoria där pappan absolut inte ville ha syskon men det blev bra tillslut ändå? Vill ju bara glädja mig nu men istället går jag runt och mår jättedåligt på grund av allt :(

Jag påstod igår, i en diskussion om SDs idiotiska åsikter om att tafsa på aborträtten, att kvinnor inte använder abort som preventivmedel. Men här är ni ju! Hur många som helst som gör abort eller tycker det är helt rimligt att göra abort för att det inte passar just nu, men om två år. Ni vill ha fler barn, med mannen ni nu är gravid med, men det passar inte. Just nu. "Det blir för tätt mellan barnen"...