Gravid med andra barnet och sambon vill abort

Anonym (Ts) skrev 2018-09-06 16:11:35 följande:

Fick reda på att jag var gavid för 3 veckor sedan nu, det var högst oplanerat och olägligt och vi har hela tiden skyddat oss utom vid ett enda tillfälle (dagen innan jag skulle ha mens så trodde självklart vi var säkra).

Saken är att sambon verkligen inte vill ha ett barn till nu, vår dotter är 1,5 år och vi har i våra planer tänkt syskon med minst 4 år emellan. Dessutom läser jag på komvux nu för att påbörja en utbildning nästa höst. Men jag menar på att allt löser sig, visst det blir säkert tufft med 2 år emellan men det är ju knappast ovanligt! Jag ville ju egentligen inte heller ha barn nu och blev ordentligt chockad när jag fick positivt på grav.testet. Men nu har jag smält det och är väldigt glad över gravideteten och ser fram emot syskon. Och att skjuta på utbildningen ett år gör jag nästan hellre så slipper jag avbrott för graviditet och fl precis när man börjat ett nytt jobb kanske...

Dessutom känner jag egentligen att det är roligare för barnen att vara lite mer närmare i åldrarna så de har mer gemensamt.. Vi är utöver det ganska unga och vill kanske inte ha mer än 2 barn. I så fall skulle vi vara klara och "fria" att njuta ganska tidigt. Vilket känns skönt!

Men hur ska jag hantera att sambon verkligen inte vill bli pappa nu? Tro mig, jag har övervägt abort och tom bokat tid för det, jag vill absolut inte köra över min man. Men ju närmare tiden det kom destå mer kände jag, nej jag vill inte!

Idag gjorde vi ett vul för att se så fostret levde, vilket det gjorde så jag var självklart överlycklig. Men sambon blev riktigt besviken och "hotar" med att lämna mig om jag ändå behåller :( Jag anser ju att om jag nu blivit gravid för att vi slarvade en gång så får han ta sitt ansvar som man.. Vi har redan ett barn, en stor lägenhet, jobb osv så inte så att vi är 18 och bor hemma hos föräldrarna... Är det egoistiskt av mig att tänka så?

Någon som har en solskenshistoria där pappan absolut inte ville ha syskon men det blev bra tillslut ändå? Vill ju bara glädja mig nu men istället går jag runt och mår jättedåligt på grund av allt :(

I stora drag håller jag med det "ABC" skriver. Detta då jag själv blev pappa "emot min vilja" till mitt äldsta barn. Jag stödjer absolut att kvinnan ska ha sista ordet i denna fråga. Något annat vore fullständigt orimligt då en eventuell abort innebär ett ingrepp i kvinnans kropp. Och man är 2 om att ha "klantat till det". Men det är en svår sits för hur man än gör så riskerar någon att bli lidande. Den framför allt psykiska påverkan man kan få av att tvingas bli pappa emot sin vilja (såvida man inte klarar av att stålsätta sig rejält och trycka undan alla personliga känslor tills vidare) är inte rolig kan jag skriva under på. Med det sagt så ringaktar jag absolut inte de psykiska reaktioner som en abort kan ge kvinnan heller ! Speciellt inte om man upplever sig pressad att göra den emot sin egentliga vilja. Det måste vara fruktansvärt. Jag förstår verkligen att det måste vara skittufft och otroligt spänt mellan er båda just nu.

Det är jättebra att du eller ni går i terapi för vilket beslut som än tas så riskerar någon att bli väldigt ledsen och svinarg på den andre och känna sig fruktansvärt sårad. Förhållandet riskerar absolut att spricka vilket beslut som än tas med långvarigt agg mellan er som följd, såvida inte någon av er ändrar er helt. Säger inte att det måste bli så men risken finns.

Att det inte ska gå att diskutera detta ämne utan att det hela tiden ska dras upp Feminism VS Antifeminism.....Suck

Inte konstigt att många män och kvinnor ofta har svårt att se varandra i ögonen och ännu svårare att lita på varandra nuförtiden...

NEJ det år aldrig rätt att pressa en kvinna till abort emot hennes vilja. MEN hon måste då också inse att det kan få negativa konsekvenser under många år framöver även för henne och framför allt för ett blivande barn att göra en man till pappa emot hans vilja. Det är därifrån man måste utgå.

Jag blev själv pappa emot min vilja i tidig ålder med en tjej som jag inte hade en kärleksrelation med. Jag skyller absolut inte på någon men jag är väl medveten om de psykiska påfrestningarna. Jag reagerade ungefär som TS sambo gör nu. Några år senare när jag var singel och strulade runt med en 2 år äldre kollega (också singel) så blev hon oplanerat gravid trots att vi skyddade oss. Jag stöttade henne på alla tänkbara sätt och klargjorde att om hon ville behålla så är vi 2 om det. Hon valde dock till slut abort och jag stöttade henne genom hela den processen också. Så jag vet något om hur det påverkar både män och kvinnor. Det finns inga enkla svar och inga quick fix-lösningar på detta. Men att börja med att skuldbelägga varandra pga ens kön (han som man borde veta bättre och får skylla sig själv eller hon som kvinna ska lyssna på vad jag vill göra osv) förvärrar bara situationen. Sånt här kommer ohjälpligen att lämna spår hos båda 2 oavsett vad man väljer.

Inget ont om TS. Hon verkar klok och medveten om detta och har det säkert redan jättetufft. Därför är det bra att hon/dom går i terapi.

Gravid med andra barnet och sambon vill abort

INNEHÅLL