Gravid med andra barnet och sambon vill abort

Du har självklart helt rätt och det är jättejobbigt att tänka att jag ska gå gravid i 8 månader till utan att sambon ska känna någon glädje :( Vill självklart verkligen inte att det ska ta slut mellan oss pga detta, men samtidigt, hade jag kunnat förlåta honom för att ha tvingat mig till en abort? Jag tror inte det...

Så får helt enkelt bara hoppas att han är en av dem som behöver lite längre tid att smälta det. Annars får jag helt enkelt bli ensamstående med 2 barn :(

Usch detta är en så jobbig situation!

Ja i allra värsta fall :( det jobbiga är att vi har en dyr lägenhet som ingen av oss har råd att bo kvar i själva och det är (som överallt, svårt att få tag i lägenheter här) så vet inte hur man skulle kunna lösa allt om det skulle bli aktuellt och att vara ensamstående med två känns väldigt läskigt med. Men allt sånt löser väl sig :(

Jag skulle vilja tipsa er om att gemensamt gå till kvinnoklinikens kurator - om du kan få med honom dit. Det hjälpte oss väldigt mycket när vi var i en liknande sits. Jag valde tillslut abort (för att han inte ville behålla), men skulle aldrig göra om det. Hade ett jättebra stöd från kuratorn dock både före och efteråt. Tänker att oavsett beslut är det bra att få prata gemensamt med någon utomstående som kan komma med nya sätt att se på saken.  

Min abort ledde till depression och en enorm barnlängtan (snudd på besatthet en period), så det är bara du som kan ta beslutet men gör inget överilat. Vi försöker få barn nu drygt 2år senare och är på vårt 5:e försök. Kan väl säga att det är roligare nu när mannen också önskar ett barn, men jag får titt som tätt ångest över aborten och tänker att vi kunde ha sluppit det här med ägglossningstester och ligg-stressen som är svår att komma ifrån när man försöker. Jag känner också att jag/vi alltid kommer vara ett barn kort, vi har ju för alltid förlorat ett barn.

Ledsen att du behöver stå inför det här beslutet <3 Håller med dig om att han behöver ta sitt ansvar. Det är alldeles för få män som gör det. 

Jag är lyckligt barnfri men om jag blev gravid hade jag aldrig i helvete gjort abort om jag inte till 110% ville det själv.

Jobbigt beslut.

I värsta fall får du välja vad du helst vill. Göra abort och ha kvar din man och förhoppningsvis få ett barn om några år som planerat, men också riskera att det bara blir ett barn.

Behålla och riskera att stå ensam med 2 barn.

Jag var ensam med tvillingar från 1-4år. Först nu vid 4,5år börjar jag kunna ha ett liv igen, innan var det mest ett svart hål av låsthet och jobb med dem. Då har jag ändå ett jobb som går att anpassa enormt efter mina behov samt föräldrar som finns nära. Även med två föräldrar blir det väldigt tufft med tät åldersskillnad. Bråk om leksaker, ständigt tjafs mot varandra, tävlingar om precis allt, slagsmål och oro att de ska skada varandra, svårhet att få barnvakt just pga ovanstående saker som andra inte orkar med.

NU börjar de ha nytta av varandra och leker mycket också, men innan 4år var det bara negativt med tätheten.

Så det blir nog extremt tufft för ert förhållande att klara sig om ni väljer att behålla barnet trots makens ovilja. Även om han accepterat det motvilligt och bor kvar är nog risken mycket stor att det blir svajigt och inte håller under de första 4åren..

Jag gjorde en abort nu i våras. Vi önskar ev ett barn till om ca 2år när våra andra är 6år + 8år, men jag kände att det inte är värt det extra jobb som blir nu när de andra fortfarande kräver mycket omvårdnad och hjälp. Då riskerar jag hellre att det i värsta fall inte blir ett till barn, mot att resten fungerar med förhållande och de barn vi har. Jag har inte ångrat aborten. Uppenbarligen är jag mycket fertil som blev gravid trots skydd, så förhoppningsvis är jag det om ett par år också. (är 29år).

Om du är närmare 40år hade jag nog behållt om jag var du, annars inte.

Helt enig

Varför göra abort när man ändå skaffar barn två år senare? Hur tänkte han där??

TS, tror du att du kan förlåta sambon och klara av att leva med honom? Klara av att skaffa ett annat barn om några år?

Jag ska berätta min historia som såg en aning likt ut vad din gör. Min man sa exakt likadant när han fick reda på stt jag var gravid. Han hotade med att lämna och ta livet av sig. Jag var så dum som trodde honom och bokade tid för abort. Väl på sjukhuset grät jag floder och kunde inte stoppa upp den där tabletten som tog livet på mitt barn. Jag fick tom ringa min mamma som fick stötta mig genom det hela. Vi fick också göra en vul och känslan av att se sitt barn på skärmen drog de sista andetaget ur mig. Det är en av de svåraste jag någonsin har fått göra. Men med hans hot om att han skulle ta livet av sig och allt skulle bra därefter avslutade jag graviditeten. Idag mår jag fortfarande psykiskt över det och känner mig som världens hemskaste mamma. Han ville bara inte ta ansvar och gå igenom spädbarns tiden igen. Och idag har jag tappat alla mina känslor för honom och vill lämna äktenskapet. Så mitt råd till dig är att om du vill behålla barnet (vilket jag tror) så välj ingen man över ditt barn och dina val. Två barn är ingenting , ditt barn får ett syskon. Men att ha en idiotisk fårskalle i familjen som tvingar dig till detta kommer suga musten ur dig. Lycka till.

Ni har säkert redan pratat om det massor kan jag tänka mig. Men För mig låter det konstigt att göra slut pga en oplanerad graviditet som uppstått pga ett gemensamt slarv. Om man älskar den man är tillsammans med så vill man väl inte lämna den personen och sitt barn bara för att livet inte blev riktigt som man tänkt sig.

Handlar det inte om att han är osäker på er relation och därför inte vill ha ett till barn nu, innan han vet vad han vill i framtiden?

Var han inte med dig????