Ni som gör detta om och om igen- hur finner ni kraft?

Hej alla IVF-kämpar där ute

Jag och min partner genomgår nu vår första IVF och i denna stund ruvar jag på första embryot. Förhoppningsvis stannar det där inne och växer sig fint och starkt. Om detta vet vi intet förrän om ca en vecka då det är dags för testdag. Redan nu oroar jag mig för hur jag eventuellt skall hantera att behöva gå in i ett nytt långt protokoll. Det råder ingen tvekan kring viljan och drömmen om att få barn. Men, oron kring hur jag kommer att hantera vardagen vid upprepade försök gnager och gör att jag inte alls vågar tänka tanken.

Hur gör ni för att upprätthålla kraften att få vardagen att fortsätta fungera efter den urladdning det innebär att efter ett långt protokoll inse att det inte tog? Det slutar liksom med absolut ingenting. Alla hormoner, ultraljud, biverkningar, ingrepp, väntan, hopp, oro, upplaggning, som sen leder till ingenting.

Funkar ni som vanligt? Om inte- hur gör ni? Vad bär er?

Jag har gjort 1 IVF och från den gången fick jag även frysta embryon som jag gjorde ett försök med. Jag var så orolig men ändå hoppfull. Orolig för vad blodprover skulle visa, orolig att inte få några mogna ägg, orolig att inte få några befruktade ägg, orolig att embryona inte skulle utvecklas, orolig att de inte skulle fästa, orolig att de frysta inte skulle klara frysning/tining, orolig för missfall... Orolig för allt.

Jag tyckte inte själva behandlingen var så jobbig egentligen, men oron. Var så rädd att det var många tusentals kronor i sjön. Jag gjorde IVF utomlands så jag betalade allt ur egen ficka, inklusive mediciner. Även flyg och hotell tillkom ju.

Tyvärr blev det så att jag fick missfall både vid färska försöket och frysförsöket. Jag blev både otroligt ledsen och arg. Varför jag liksom? Men så är det. Det känns extra jobbigt för jag gör det här som ensamstående och är alltså ensam om både behandlingen, oron och missfallen. Den ekonomiska biten stressar mig också. Jag har gjort många inseminationer innan IVFn (men blev aldrig gravid av det) och har lagt nära 200 000 kr på fertilitetsbehandlingar och relaterade grejer utan att ha ett (levande) barn eller något alls för det.

Försöker dock hålla fokus på slutmålet och om nån månad är det dags för nästa IVF försök. Börja om på ruta ett med sprutor och allt. Det ekonomiska oroar mig mest, i övrigt är jag mest hoppfull (även om jag är orolig också) att KANSKE blir det min tur den här gången. Man vet aldrig.

Tack för att du delar med dig. Så oerhört starkt av dig, och på "egen hand" dessutom! Har de kunnat se vad som gör att du inte kommer längre i processen?

Vi tog en diskussion innan och kom överrens om hur länge vi skulle hålla på. När vi kom till den punkten avbröt vi för att numera leva utan egna barn. Vi såg risken med processen, psykisk påfrestning, slitningar i förållandt, ekonomi mm, och satte en gräns.