Ni som gör detta om och om igen- hur finner ni kraft?
Hej alla IVF-kämpar där ute
Jag och min partner genomgår nu vår första IVF och i denna stund ruvar jag på första embryot. Förhoppningsvis stannar det där inne och växer sig fint och starkt. Om detta vet vi intet förrän om ca en vecka då det är dags för testdag. Redan nu oroar jag mig för hur jag eventuellt skall hantera att behöva gå in i ett nytt långt protokoll. Det råder ingen tvekan kring viljan och drömmen om att få barn. Men, oron kring hur jag kommer att hantera vardagen vid upprepade försök gnager och gör att jag inte alls vågar tänka tanken.
Hur gör ni för att upprätthålla kraften att få vardagen att fortsätta fungera efter den urladdning det innebär att efter ett långt protokoll inse att det inte tog? Det slutar liksom med absolut ingenting. Alla hormoner, ultraljud, biverkningar, ingrepp, väntan, hopp, oro, upplaggning, som sen leder till ingenting.
Funkar ni som vanligt? Om inte- hur gör ni? Vad bär er?
Försök sen göra roliga saker mellan försöken. Res, träffa vänner och ta hand om varandra. Vårda förhållandet som många gånger blir lidande. Sen kom tillbaka med ny styrka. Var inte rädd att ta ett uppehåll i behandlingen. Vi körde två på raken (dock två korta, men med mycket biverkningar och överstimulering) och mot slutet av andra insåg jag att jag var tömd på energi, både fysiskt och psykiskt. Då bestämde vi oss för att ta en paus om det skulle misslyckas.
Våga också prata om det med andra. Man behöver inte berätta för alla, men det kan vara skönt att ha någon mer att gråta ut hos.
Sen tycker jag att det hjälper att prata med andra i samma situation. De förstår alla konstiga känslor och tankar och all stress som uppstår. Många utifrån tror att det är en lätt match och att det alltid löser sig. De förstår inte sen fruktansvärda sorg och längtan som leder till sjuk otålighet. Vi andra vet. Vi förstår att det är tungt och vi förstår de irrationella känslorna och tankarna som uppstår.
Lycka till!