Ni som gör detta om och om igen- hur finner ni kraft?

Jag har gjort 1 IVF och från den gången fick jag även frysta embryon som jag gjorde ett försök med. Jag var så orolig men ändå hoppfull. Orolig för vad blodprover skulle visa, orolig att inte få några mogna ägg, orolig att inte få några befruktade ägg, orolig att embryona inte skulle utvecklas, orolig att de inte skulle fästa, orolig att de frysta inte skulle klara frysning/tining, orolig för missfall... Orolig för allt.

Jag tyckte inte själva behandlingen var så jobbig egentligen, men oron. Var så rädd att det var många tusentals kronor i sjön. Jag gjorde IVF utomlands så jag betalade allt ur egen ficka, inklusive mediciner. Även flyg och hotell tillkom ju.

Tyvärr blev det så att jag fick missfall både vid färska försöket och frysförsöket. Jag blev både otroligt ledsen och arg. Varför jag liksom? Men så är det. Det känns extra jobbigt för jag gör det här som ensamstående och är alltså ensam om både behandlingen, oron och missfallen. Den ekonomiska biten stressar mig också. Jag har gjort många inseminationer innan IVFn (men blev aldrig gravid av det) och har lagt nära 200 000 kr på fertilitetsbehandlingar och relaterade grejer utan att ha ett (levande) barn eller något alls för det.

Försöker dock hålla fokus på slutmålet och om nån månad är det dags för nästa IVF försök. Börja om på ruta ett med sprutor och allt. Det ekonomiska oroar mig mest, i övrigt är jag mest hoppfull (även om jag är orolig också) att KANSKE blir det min tur den här gången. Man vet aldrig.

Nej det vet tyvärr inte varför. Varken varför inte insemination funkar eller varför jag får missfall.

Jag hoppas det går bra för er, och om det inte gör det är det okej att bli ledsen men man får samtidigt fokusera på andra roliga och bra saker i livet och behålla fokus på slutmålet (bli föräldrar). Att gå in i det redan från början med tanken att det är en process som kan ta tid och kräva flera försök.