Ni som gör detta om och om igen- hur finner ni kraft?

Hoppas du inte behöver uppleva känslan, men om det skulle ske så skulle jag råda dig till att tillåta dig att bryta ihop.

Försök sen göra roliga saker mellan försöken. Res, träffa vänner och ta hand om varandra. Vårda förhållandet som många gånger blir lidande. Sen kom tillbaka med ny styrka. Var inte rädd att ta ett uppehåll i behandlingen. Vi körde två på raken (dock två korta, men med mycket biverkningar och överstimulering) och mot slutet av andra insåg jag att jag var tömd på energi, både fysiskt och psykiskt. Då bestämde vi oss för att ta en paus om det skulle misslyckas.

Våga också prata om det med andra. Man behöver inte berätta för alla, men det kan vara skönt att ha någon mer att gråta ut hos.

Sen tycker jag att det hjälper att prata med andra i samma situation. De förstår alla konstiga känslor och tankar och all stress som uppstår. Många utifrån tror att det är en lätt match och att det alltid löser sig. De förstår inte sen fruktansvärda sorg och längtan som leder till sjuk otålighet. Vi andra vet. Vi förstår att det är tungt och vi förstår de irrationella känslorna och tankarna som uppstår.

Lycka till!

Jag har gjort 1 IVF och från den gången fick jag även frysta embryon som jag gjorde ett försök med. Jag var så orolig men ändå hoppfull. Orolig för vad blodprover skulle visa, orolig att inte få några mogna ägg, orolig att inte få några befruktade ägg, orolig att embryona inte skulle utvecklas, orolig att de inte skulle fästa, orolig att de frysta inte skulle klara frysning/tining, orolig för missfall... Orolig för allt.

Jag tyckte inte själva behandlingen var så jobbig egentligen, men oron. Var så rädd att det var många tusentals kronor i sjön. Jag gjorde IVF utomlands så jag betalade allt ur egen ficka, inklusive mediciner. Även flyg och hotell tillkom ju.

Tyvärr blev det så att jag fick missfall både vid färska försöket och frysförsöket. Jag blev både otroligt ledsen och arg. Varför jag liksom? Men så är det. Det känns extra jobbigt för jag gör det här som ensamstående och är alltså ensam om både behandlingen, oron och missfallen. Den ekonomiska biten stressar mig också. Jag har gjort många inseminationer innan IVFn (men blev aldrig gravid av det) och har lagt nära 200 000 kr på fertilitetsbehandlingar och relaterade grejer utan att ha ett (levande) barn eller något alls för det.

Försöker dock hålla fokus på slutmålet och om nån månad är det dags för nästa IVF försök. Börja om på ruta ett med sprutor och allt. Det ekonomiska oroar mig mest, i övrigt är jag mest hoppfull (även om jag är orolig också) att KANSKE blir det min tur den här gången. Man vet aldrig.

Vi tog en diskussion innan och kom överrens om hur länge vi skulle hålla på. När vi kom till den punkten avbröt vi för att numera leva utan egna barn. Vi såg risken med processen, psykisk påfrestning, slitningar i förållandt, ekonomi mm, och satte en gräns.

Men vad är alternativet, kämpa på till pengar, förhållande, psyket eller något annat tar slut?

Funder också på alternativ, adoption t ex. 

Framförallt, prata om detta, era inställning, känslor, oro,