Lyckad utåt- självhat inuti...

Jag kommer också från liknande miljö där mina föräldrar hade stora problem och missbruk. Jag kan säga såhär att du kan vara lycklig att du hsp-personlighet vilket du redan har listat ut, plus att de inte är en sjukdom :)

Hade du inte haft de så är risken väldigt stor att du hade varit långt nere i skiten i dag kan man säga. Hur länge har du känt dig udda ?

Jag känner mig alltid mycket äldre än vad jag är :)

Nej jag tror inte TS har autism, jag uppfattade som att hon inte gillade småprat och tänkte att hon kanske skulle kunna bli vän med någon som har autism då de kan känna så...

Jag tror helt enkelt att du behöver vänner du kan lita på finns där, TS, för då slipper du vara orolig och överanalysera. Kanske vänner som är mer som du då ifall du inte har något emot småprat. Att kunna ha djupare samtalsämnen också är viktigt håller jag med om och ifall det är där det blir fel och de inte hänger med så kanske det är för att ni inte kommit till vänstadiet än... men det känns också lite mysko. Vad är det för avancerade saker de inte hänger med på? Det kan ju bero på umgänget också om de inte intresserar sig för sånt.

Ett tips då är ju att prova gå med i mensa, där uppskattas det nog :) Om du tror att det går.

Vi verkar ha en del likheter :) ja jag är själv förundrad ibland att det ändå gått bra för mig. Men insidan har tagit stryk, eftersom jag så desperat längtar efter bekräftelse och kärlek. Den jag får av vänner och sambo är som att den aldrig räcker... Jag har som ett stort hål inombords som aldrig kan fyllas. Haft diverse depressioner och har lätt att få ångest. Har stort kontrollbehov och är väldigt mån om att saker ska vara korrekta och rätt. Hur gammal är du och hur länge har du känt dig udda?

Hsp tycker jag är en konstig "personlighetstyp". Just att känna av stämningar och sånt socialt är en sak medan att vara känslig för ljud, ljus etc känns som en helt annan så jag förstår inte att man grupperar ihop dem till en sak.

Den första delen känns liksom empatisk bara medan det andra blir som motsatt. Hur kan man känna in underliggande stämningar i rummet och antydan till ansiktsuttryck hos andra människor om man blir lätt distraherad av buller och ljussättning. Vore intressant att höra mer om det om du orkar förklara TS :)

Vi verkar ha en del likheter :) ja jag är själv förundrad ibland att det ändå gått bra för mig. Men insidan har tagit stryk, eftersom jag så desperat längtar efter bekräftelse och kärlek. Den jag får av vänner och sambo är som att den aldrig räcker... Jag har som ett stort hål inombords som aldrig kan fyllas. Haft diverse depressioner och har lätt att få ångest. Har stort kontrollbehov och är väldigt mån om att saker ska vara korrekta och rätt. Hur gammal är du och hur länge har du känt dig udda?

Förstår dig. HSP-personligheten är du född med men för övrigt är vi något som kallas för vuxna barn. Vi växte upp för fort och fick ta för stort ansvar för våra föräldrar. Troligtvis så finns de en del medberoende hos dig åxå men som är förklätt?

För mig så har jag en psykopatisk mor och en far som är som ett trasigt barn. Deras beteenden och mående har ju passerat vidare till mig som jag jobbat med som fan på sista tiden. Jag är 36 år och välutbildad och har väl gått på en del av samhällets snack om karriär och sånt. För oss så finns de inga pengar, inga utbildningar eller status som kan göra oss hela och fylla tomrummet. Jag har själv alltid haft ångest och inte ens förstått att jag har de utan kört på en då detta har orsakat mycket spänningar i kroppen och inland till och med panikångest. Men jag kan sitta t.ex. på en arbetsintervju med panikångest och ingen märker något, jag tränger undan de bara.

Jag uppfyller inte allt i hsp-beskrivngen men dessa egenskaper stämmer med mig : jag är känslosam, kan bli väldigt lycklig eller väldigt ledsen av små saker. Kan gråta till barnfilmer för jag lever mig in i rollernas öden. Jag är väldigt uppmärksam och ser små detaljer som andra missar. Jag har ett väldigt rikt inre liv och uppfattar att många inte har det så. Jag oroar mig lätt. Jag är väldigr empatisk, tar hänsyn till allt och alla fastän jag ibland borde priotera mig själv istället. Kan få lyckorus genom hela kroppen av musik, kan spela om samma tre sekunder ur en låt för att få känna känslan i kroppen igen... Jag märker hur folk mår och även främlingar läser jag enkelt av. Jag överanalysetar och vänder och vrider på saker hur mkt som helst. Vilket tröttar ut mig. Kan säkert hitta fler saker men har begränsad tid att skriva nu :)

Ja jag gick också på det där med karriär, hade ett avancerat arbete tidigare men efter en utmattningsdepression valde jag ett mindre ansvarsfullt arbete. Vilket gjort att jag mått bättre. Men du hat helt rätt, vad jag än gör och vad jag än uppnår så försvinner inte ångesten... Det är. Frustrerande.

Själv har jag också mycket kontrollbehov. Jag har känt mig udda hela mitt liv och saknat all kärlek och bekräftelse man behöver ha som barn för att fungera som vuxen. Ofta så stärker man upp självkänslan med att öka på självförtroende genom massa presteringar och krav på sig själv. Men jag kan säga såhär att om du är villig att jobba med dig själv så kan du få bort allt :)

Förstår de. Jag ska förklara nyckeln som finn till ångesten. För oss så finns de inga vanliga psykologer som kan hjälpa oss för vi ser igenom dom och känner av deras egna olösta problem. Ångest kan man endast bara få när de finns undanträngda känslor som skapa blockeringar i kroppen. Ångest är ett kvitto på att tanken där dom undanträngda känslorna finns är proppfull och att de inte går att lagra mer.

Ja jag gick också på det där med karriär, hade ett avancerat arbete tidigare men efter en utmattningsdepression valde jag ett mindre ansvarsfullt arbete. Vilket gjort att jag mått bättre. Men du hat helt rätt, vad jag än gör och vad jag än uppnår så försvinner inte ångesten... Det är. Frustrerande.

Det låter ju som en dröm, att få bort allt. Har du lyckats med det? Och hur isf?

Har ju gått hos flera olika. Utan att säga för mkt har jag likande utbildning som dem och vet ofta vad de ska säga innan de säger det. Kan deras metoder. Och metoderna är bra, och rationellt förstår jag dem. Men känslomässigt har jag svårt att sluta överanalysera mig själv och söka prestationbaserad bekräftelse...

Har ju gått hos flera olika. Utan att säga för mkt har jag likande utbildning som dem och vet ofta vad de ska säga innan de säger det. Kan deras metoder. Och metoderna är bra, och rationellt förstår jag dem. Men känslomässigt har jag svårt att sluta överanalysera mig själv och söka prestationbaserad bekräftelse...

De du ska tänka på är att vara dig själv, tro på dig själv och lita på dig själv. Vad alla andra människor tycker är egentligen helt oviktigt för dig och ditt liv. Utan du måste laga dig själv inifrån. Här kommer de vara sorgen och de arbete i den regressiva processen som gör att du kan läka. Men först skulle jag börja göra en lista över situationer som är symboler för dig. Alltså där du hur medveten du än är bara hamnar i dessa barndomskänslor och du känner dig maktlös.

Jag förstår hur du menar, men jag har så svårt att lita på mig själv, mitt värde och att lita på andra människor. Sätter upp skyddsbarriärer och förväntar mig svek hela tiden, att jag inte är värd andras uppmärksamhet och kärlek. Det är så tröttsamt att känna så.

Nej jag tror inte TS har autism, jag uppfattade som att hon inte gillade småprat och tänkte att hon kanske skulle kunna bli vän med någon som har autism då de kan känna så...

Har läst någonstans just om maskrosbarn att de blir experter på att känna in sin omgivning just vid uppväxt med till exempel missbrukande föräldrar. Att barnet då hela tiden försöker läsa av föräldrarna om de har en bra eller dålig dag och barnen dessutom försöker göra föräldrarna glada.

Iallafall för att känna ett lugn tror jag att man behöver finna ett lugn. Skulle satsa på meditation och liknande om jag var dig. Alltså försöka komma åt dina grundläggande värderingar och vad som är viktigt. Då tror jag att mycket av de krav och förväntningar du känner kommer släppa.