Vi med hypokondri!

Jag har oxå haft dom symptomen, svullnaden vid lymfkörtlarna var pga nattliga spänningar som gjorde så att tungan svullnade. Tungan är mycket större än vad jag trodde.

Har haft alla möjliga symptom och ångest över alla sjukdomar som finns, idag var jag med en vän och spelade biljard. Det var första sociala aktiviteten jag gjort sen julhelgen och det slutade med enorma svettningar och diarré. Detta är nog första gången jag hamnat i en depression tidigare så har ångest och hypokondri utlösts av stress.

Är det fler än jag som letar efter olika sett att fly, 50% av min vakna tid går åt till att försöka komma på en ekonomisk hållbarhet så jag kan flytta från sambo och två barn. Resten av tiden så är det hypokondri.

Hur blev du av med svullnaden av tungan?

Hade du bara symtom från ena sidan?

Några instinkter att fly har jag inte. Tvärtom. Livrädd att tvingas lämna man och barn.

Jag var svullen på båda sidor men främst den vänstra, den försvann efter att jag fick hjälp med tabletter. Mirtazapin gör så att jag sover bra (första natten sov jag 16 timmar) ogillar verkligen tabletter men när man behöver det så är det likväl bättre att få hjälp av det.

Hej!
Här har ni en till hypokondriker. Är för tillfället nere i en rejäl svacka som gör att jag nästan inte kan leva ett normalt. 

Fick halsont i januari men inte i samband med någon förkylning eller feber. Fick panik då jag trott ett tag att jag haft någon form av muncancer pga diverse symptom. Åkte till helgmottagning och en läkare tittade mig i halsen och sa att det såg "bra" ut och att jag hade svullna lymfkörtlar. Panikslagen frågade jag mer om lymfkörtlarna och läkaren sa att de borde försvinna om tre veckor. 

Tänkte faktiskt inte mer på det. Så förra fredagen börja mitt helvete efter ha läst en tidningsartikel som gjorde att jag kände efter. Vad hittade jag, fortfarande en svullen lymfkörtel på vänster sida under hakan. Tror det är en lympkörtlen. Sen i helgens åkte hela familjen på magsjuka. 

Så i en hel vecka har jag varit helt borta och inne i min sjukdom. Mår så himla dåligt och misstänker att jag fått fler symptom för lymfkörtelcancer. Ringde min vårdcentral och de vill inte ta emot då det är mycket sjukdom nu och det är vanligt med svullna körtlar. Samt säger hon att hon ser från en tidigare notis att jag generellt är orolig för diverse sjukdomar. Så tror inte hon tog mig på allvar. 

Nu misstänker jag även att den har svullnat upp en till liten på halsen. 

Har nog alltid varit lite av en hypokondriker men efter jag fick min son så blev jag extrem hypokondriker. Sedan 1,5 år kämpar jag med detta! Nu orkar jag verkligen inte mer. Inget har hjälpt hittills.Hoppas verkligen att få kontakt med någon likasinnad där vi kan hjälpa varandra ur detta!

Ni hjälper inte varandra ur hypokondrin genom att tala om era inbillade sjukdomar. Finns inget gott alls som kan komma ur att ett gäng hälsoångestdrabbade samlas och pratar med varandra. Det urartar alltid i en lång tråd om era "symptom".

Nej, det är ingen skillnad och nej hypokondriker hanterar inte sina problem så värst olika. Det finns de som undviker läkare och de som springer dit mest hela tiden, men ältandet och plågorna för omgivningen är desamma. Det är tron att barnen inget märker också. 

Min mamma var och är inte jobbig, hon är psykiskt sjuk som alla med hälsoångest är och det är i väldigt många fall tortyr att växa upp med en sådan förälder. Frånvarande, tårögd, upptagen med att klämma, känna, titta, författande sin egen dödsruna, gråtande, kladdig och ska kramas för att de tror att de inte ska få uppleva ens uppväxt, ser en inte för att de just då har cancer i ytterligare någon kroppsdel och så vidare. 

Vet inte om jag har hypokondri direkt men gad och ocd i bagaget. Har sen en anhörig plötsligt dog i cancer varit extra orolig över kroppsliga symptom. Senaste är rädsla för mask i magen. Min dotter har haft springmask flera gånger senaste åren och det har väl satt igång någon slags fobi. Hittade något maskliknande i avföringen i helgen men tror det var något magen inte smält. Ändå kan jag inte släppa det och får dagligen bilder i huvudet och tycker jag känner mig tjock i halsen(läst vissa kräks upp mask som har spolmask men är troligtvis ångesten som sätter sig där). Hjälper inte att min dotter fått springmask igen. Försökt få henne att sluta bita på naglarna då det troligtvis är därför hon får det då och då men inte ens stopp och väx hjälpte. Hua!

Du har totalt fel. Själv har jag i princip fått kontroll över min hypokondri genom att prata på nätet med andra.

Jag hade en ångestattack efter nyår. Att skriva här bidrog till att ta mig ur det. Nu är det helt borta. Jag mår precis som alla andra igen. 

Innan dess var det nästan sex år sedan jag hade ångest över hälsan. Den gången pratade jag mig också ur det med främlingar.

För mig har det alltid skapat distans till mina egna upplevda symptom att läsa om andras. Då har jag fått lite perspektiv, och kommit utanför min egen ångestbubbla. Sluta tala om för oss vad som hjälper. Det har du ingen aning om. 

Vad som däremot alltid - utan undantag - gör allting värre, är att googla sina upplevda symptom. Det är oändligt mycket bättre att googla ångest, och läsa om det. 

Ja, självklart har jag totalt fel. Det hjälper naturligtvis er alla att sitta och jämföra era symptom på dödliga sjukdomar och ni är alla väldigt hänsynsfulla mot er omgivning trots er ångest och skräck. Närvarande, glada och positiva föräldrar är ni också, och barnen märker ingenting utan växer upp under fina förhållanden, för så skickliga är just ni hypokondriker. Er hälsoångest tar knappt någon plats alls. 

Fan vad bitter du låter! Livet är fullt av prövningar för alla. Alla mår dåligt ibland så är livet. Ingen förälder är glad hela tiden och bara för man har ångest problematik betyder det inte att man är en dålig förälder. Vi alla gör vårt bästa av de förutsättningar vi fått här i livet och vi är alla individer, diagnos eller ej. Så om din mamma inte förstod hur mycket hennes problem skadade henne själv och sin omgivning betyder inte att våra liv ser likadana ut. Jag tycker det låter som att du skulle behöva prata med någon om din uppväxt så du kan släppa denna ilska som du agerar ut här.