Vi med hypokondri!

Hur funkar ni kvinnor när det kommer till att undersöka brösten efter knölar? Gör ni det eller undviker ni det?

Jag gör det vid varje mens MEN alltid en morgon på början av veckan för OM jag hittar en knöl vill jag kunna ringa vården direkt. Och inte gå en hel natt med oro eller ännu värre en lång helg.

Ta tag i era problem. Det är fruktansvärt att vara barn till en hypokondriker. 

Jag döljer det för barnen. Skrämmer aldrig upp dem och är mycket noga med det. Det är heller inte deras hälsa jag främst oroar mig för utan min egen. De vet inget om detta. 

Sen påverkas givetvis humöret när man i perioder går omkring och tror att man ska dö. Jag borde och ska söka hjälp. 

Jag gör det ibland. Har inte så svårt för det eftersom cancer inte är min största rädsla.

Äh, det tror alla hypokondriker att de gör och att de lyckas med. Vilket förstås är så långt från sanningen som det bara går att komma. 

Precis. Det är inte någon särskilt närvarande förälder som går och fingrar på en inbillad knuta och är gråtmild över vad som kommer att sägas på begravningen, såna föräldrar är mest bara skit.

Du hittar till alla dessa trådar Va? Vi förstår, din mamma var jobbig, tråkigt. Men vet du Vad? Alla är olika...Och det är skillnad på hypokondri och hälsoångest. Att tro att alla är likadana är helt orimligt.. Alla hanterar sina problem olika!

Beror helt på, det där med hur det är för barnen. Jag växte upp med en kolugn förälder och en som hade återkommande katastroftankar. 

Det värsta med alltihop var väl att jag ärvde det där med katastroftankarna, istället för det kolugna...  Mina syskon lade tydligen beslag på alla de lugna generna.

Men i övrigt hade vi en barndom som nog var bättre än många andras. Det var helt enkelt ingenting som begränsade vardagen på något sätt. Min ängsliga förälder lät inte oron styra hela tillvaron, och min andra förälder balanserade upp det alldeles utmärkt. 

Själv är jag öppen med att jag har ångest i perioder, och vi använder en hel del galghumor i vår familj. Jag är inte så naiv att jag inte tror att barnen inte märker något alls, men de far heller inte illa.

Sedan önskar jag inget hellre än att man bara behövde hojta, så fick man adekvat hjälp direkt. Det hade ju varit drömmen. Riktigt så ser ju inte vården ut, tyvärr. Man är ofta utelämnad till sig själv, så länge man är välfungerande, klarar jobbet mm. 

Jag är ju tyvärr uppväxt med två föräldrar som inte kunnat hålla sin oro för sig själva. Min pappa är den mest orolige och det kan vara för precis allt möjligt. Detta gör att jag är väldigt noga att inte gå och tjata och oroa mig öppet. Det är konstigt, vissa saker oroar jag mig inte för alls men denna hälsoångest med tillhörande dödsångest är inte rolig.

Har visserligen sökt hjälp. Men döljer det bra för barnen MEN självklart växer de upp med en mamma som kunde varit gladare. Så på det sättet påverkas de. Men har sökt hjälp. Om det hjälper återstår att se.

Flera veckor med halsont nu. Och mannen påpekar att jag snarkar enormt på nätterna nu. Vilket jag inte gjort tidigare. Svullen på ena sidan halsen och har flera små knölar (lymfkörtlar?) på halsen. Så rädd att allt detta beror på cancer.