Vi med hypokondri!

Ingvard Wilhelmsen är det nog, Hypokondri och kognitiv terapi

Du har ångest, förmodligen GAD. Sök hjälp. Skikdomsnojja är bara din hjärna som hittar ett mål, ett fokus. Det är jobbigt att bara ha ångest utan orsak. Kbt har bra resultat för hypokondri. Jag har varit hypokondriker och fick cancer på riktigt. Jag kan trösta dig med att( och detta är på riktigt sant) att det var värre att må så psykiskt dåligt som jag gjorde och den ångest jag kände av inbillade sjukdomar än att få cancer på riktigt.

Du kanske får ngn sjukdom, det finns ingen som kan försäkra dig eller hur mycket du undersöker kroppen veta om det blir nåt fel någonstans nån dag. Du har kontrollbehov, du vill förutse och få garantier. Men du som alla andra måste leva i ovisshet om hur vidare om och hur du blir sjuk.

Väntar på att få komma till en kurator.

Oron förstör mitt liv. Fick halsont för några dagar sedan. Det blev bättre men då kom lite snuva, lite småhosta. Ingen feber. Men svullna lymfkörtlar och ont i nacke, hals och bröst muskulatur. Förkylning påstår logiken men mina hjärnspöken skriker cancer och att den sprider sig. Så här är mina dagar.

Tidigare har jag googlat sönder mig på cancer och har inte gjort det annat än skrämt mig själv. Började tom googla på engelska för mer svar. Och jag är förstörd psykiskt. Så jävla rädd att ha cancer då cancer är detsamma som död för mig. Jo, jag vet att en del överlever men inte jag.

Allt började när jag blev mamma. Helt plötsligt så blev döden skrämmande. Innan hade jag ingen rädsla. Logiskt såklart. Men inte alls trevligt. Förstör det liv hag har med oro och rädsla.

För mig började det också när jag fick barn. Oro över allt som sedan blev hälsoångest.

Men Du, du måste sluta googla. Google är inte din vän, där är cancer svar på varenda liten grej som finns. Jag gjorde också det förut. Hela tiden. Försök att ge det en vecka utan att googla. Och har du nåt symtom, ge det 5 dagar och se om det är kvar innan du börjar oroa dig. Svårt? Japp, men försök iaf

Sen kan jag tipsa om boken Tänk om jag är sjuk!

Google-förbud har jag infört många gånger. Och det går bra ett tag men sedan måste jag och vips har det gått timmar och dödsdiagnosen är ett faktum.

Väntar på tid till kuratorn!

Jamen det är bra. Hoppas denne kan hjälpa! En del måste man göra själv... Finns inga magiska stavar tyvärr . Jag håller på och det går sådär.. Är dålig på att få saker gjorda.

Men Ja, googla har jag slutat med, så gott som. Så gott som....

Ett knep som jag använder mig av istället för att googla symptom, är att googla ångest, eller hypokondri.

Då får man upp symptom på just ångest, och ser hur väl de stämmer in på ens eget mående. Och googlar man hypokondri eller hälsoångest, hamnar man ofta i trådar av den här typen.

Att läsa andras upplevelser brukar ta udden av min mest akuta hypokondri, faktiskt. 

En till med hälsoångest här. Jag är inte lika rädd för cancer eller ALS (som verkar vara vanliga rädslor för hypokondriker) utan mer för sjukdomar/tillstånd som ger en plötslig död t.ex. en del hjärt -och kärlsjukdomar. Vågar inte ens googla och söker ogärna upp vården. Var dock på Vc för något år sedan och berättade om mina rädslor och blev väl lite lugnad men inte helt eftersom jag vet att ingen kan garantera att jag inte drabbas. I alla fall inte bara genom att ta blodtryck och blodprover.

Detta är ett rent helvete ibland. Får jag ett symptom (och det får jag) som tyder på en snart annalkande död så är det det vidrigaste av det vidriga. Man blir så trött, det tar så mycket energi. 

Hur var ni när ni var små? Jag hade en del tvång men inget allvarligt. En del oro och rädslor också och jag tror att detta har följt med mig in i vuxenlivet. Har fortfarande lite tvång men inget som begränsar mig men tror jag att jag snart ska dö blir det givetvis värre. 

Det konstiga är att om jag är ute och springer brukar jag för det mesta aldrig känna några symptom -har dock gjort det en gång och då vågade jag inte springa på flera veckor sen.

Detta är alltså en hypokondrikers verklighet och ni känner förmodligen igen den.

Jag har inga minnen av något liknande kring barndomen. För mig bröt allt ut när jag fick barn.

Jag fick extrema bröstsmärtor när jag var ute och gick inte ut på länge efter det. Livrädd att det skulle hända igen. Rädslan sätter stopp för mycket.

Jag har stark rädsla av att få cancer, men även att något är fel på hjärtat och kroppspulsådern. Otäckt som sjutton det där man läser om. Folk som plötsligt dör och är dessutom vältränade.

Katastroftankar har jag haft sen jag var liten. Jag var rädd för farliga sjukdomar, för bränder, bilolyckor, kidnappare... 

Inte så att det påverkade min vardag i någon större utsträckning, men rädslan poppade upp då och då och kunde hålla mig vaken på nätterna. 

Egentligen tog väl inte ångesten riktig fart förrän jag var ung vuxen och skulle starta mitt eget liv med min sambo. Då var det som att allting ställdes på sin spets. Tillvaron kändes så skör, och jag blev livrädd för att dö ifrån honom, eller att han skulle dö ifrån mig.

Samma sak när barnen kom. Då aktualiserades rädslorna på nytt. Jag tror att det är en helt normal reaktion i grunden. Det är ju normalt att bli orolig inför stora förändringar i livet. Men vi som är hypokondriker och/eller har ångest, reagerar mycket kraftigare än majoriteten. Vi fastnar i skräcktankar som andra oftast bara snuddar vid ibland.