Vi som försökt med första barnet ca 1 år
Hedblomster skrev 2018-02-13 12:27:19 följande:
5e dagen med positivt ältest... tröttsamt.
Inlägg från: LillaLuna
|
-
Låter hur konstigt som helst? Har du kontakta BM och frågat vad det kan röra sig om?
-
Var så säker den här gången. Min mens var sen (vilket ALDRIG hänt under mina 17 år som mensare), mina bröst var ömma, jag bara tyckte allt kändes annorlunda. Men... Såklart kommer mensen, dessutom har jag nu tagit 4 gravtest som alla varit väldigt negativa. Var hemma från jobbet i måndags, för jag orkar snart inte mer.
Jag var så säker och det gör den här gången så mkt värre än alla andra.
Förlåt jag bara hijackade er diskussion, behövde bara få min otroliga besvikelse ur mig.
Jag har berättat för min syster och min bästa vän bara, och de är stöttande, men vill heller inte vara för nyfikna, vilket ibland är värre än om de bara frågade rätt ut så jag slipper ta upp det varje gång jag vill prata. -
Förstår precis. Bävar inför varje kompis som ?ska berätta något?, inte för att jag inte blir glad för deras skull, utan för att jag blir så besviken över mig själv.pansarmärta skrev 2018-03-14 22:39:29 följande:
Hej,
Hoppar in i tråden. Jag och min man är på försök 13 denna månad. Jag känner mig mest som den bittraste människan i världen och föll idag tillbaks i googleträsket som ledde mig hit. Det var väldigt skönt att få läsa de ni andra har skrivit, känns som att jag pendlat mellan alla känslolägen och tankar fram och tillbaks som nämnts här av er för att slutligen nu senaste månaderna ha landat i någon form av avgrundsdjupt bitterhetshål. Under tiden som vi har försökt har 4 vänner hunnit bli gravida och föda barn samt att 5 personer till annonserat sin graviditet senaste månaderna. Trots att ett par av dessa är mina närmsta vänner så har jag förvandlats till någon form otacksamhetsmonster och blir så ledsen varje gång någon berätta att de väntar barn, fast jag egentligen borde(är) glad för deras skull.
För en månad sen kände jag ?jaja, vi har inte bråttom, än sen att det tagit ett år längre än väntat?, för att nu vara en rent ut sagt bitterfi**a över hela situationen. Är så otroligt less och ledsen. Känns som att det aldrig ska hända...
Berättar för min chef och kollegor när jag absolut måste; har redan fått höra jobbiga skämt om hur inga mer får bli föräldraledig eller säga upp sig för då kollapsar verksamheten (är lärare) för att vara bekväm med något annat... -
Verkligen tack för att ni finns! Även om jag mest är en smygläsare så är det så befriande att få se sina egna känslor speglas <3
-
Jag har också haft manlig gynekolog! En äldre man på runt 55-60. Det var... Speciellt om jag ska vara helt ärlig? Han var inget annat än superproffsig, men det kändes dubbelt utlämnande på något sätt? Men jag skulle kunna tänka mig att gå till honom igen, så det var verkligen ingen dålig upplevelse. Bara speciellt hahaHedblomster skrev 2018-03-21 20:35:48 följande:
Beror helt på person! Jag har alltid bett om kvinnlig förut men i somras när jag var på akutbesök blev det en man och där och då kändes det inte konstigt alls. Men hade en kvinnlig student i rummet samt min sambo också. Hade jag varit helt ensam i ett rum med en manlig gyn vet jag inte om det hade känts jobbigare...
-
Förlåt för hijackande av tråd - skrev ett par gånger för ungefär ett halvår sedan, men kände jag behövde en paus från allt som hade med graviditet att göra pga nästan maniskt besatt av att söka symptom/åtgärder/boostande/vad att undvika osv osv.... Ja, många av er vet ju hur det är.
Men så plussade jag i början på juli nu - over the moon, allt var fantastiskt - som slutade i fredags med gynakuten och missfall. Och allt föll samman igen.
Jag ska på återbesök till gyn imorgon för att se att allt är bort (gråter bara jag skriver det) och jag har sån oerhörd ångest över att bara sätta min fot där igen. Så... Jag vet inte. Behövde nog bara skriva av mig. Känns som att är det några som ens kan föreställa sig min sorg, bitterhet och uppgivenhet så är det ni här.
-
Vi har en tid på reproduktioncentrum i Uppsala i augusti (som jag nu är så glad att vi aldrig avbokade), men... Nu sitter ju ångesten över att de ska säga ?men ni kan ju tack och adjö hej då ha så trevligt med ett till år utan bebis på väg?, så... Har inga större förväntningar.Jooosen skrev 2018-07-30 13:38:31 följande:
Åå fy vad jobbigt :(... missfall är jobbigt i sig men tänker att det måste vara otroligt jobbigt när
Man oxå försökt en längre tid. Hann ni påbörja någon utredning? Hoppas det tar sig snart igen :(. Men förstår att man kanske inte är supertaggad att hoppa i säng på bestämda tider igen.... kramar!!
Utredningen i sig visade ingenting; bra värden på båda, något små äggstockar, oförklarliga spottings och väldigt riklig mens, men annars är allt sååååå normalt. Usch.
(Tack för pepp!) -
Tack så oerhört mkt alla för era fina ord - är så skör nu att allt får mig att gråta haha. Det betyder så mkt för mig.
Jag håller bara tummar och tår över att de tänker att missfallet var så tidigt att de ser mellan fingrarna när det gäller tidsramen. Men ställer in mig på att det blir tråkiga bud angående ivf så jag inte blir besviken...
Ang. mina spottings så får jag samma svar överallt när jag påtalar det - att det är såååå vanligt och såååå normalt att det inte är värt att bry sig om.
Suck, att denna cirkus aldrig tar slut för en? Hur håller ni fasaden uppe? Jag kan knappt se ett spädbarn när jag är i affären längre utan att bli bitter; tanken på att jag ska bli moster i nov gör mig nästan lika mkt bitter/förtvivlad som glad/förväntansfull.... Usch, tycker inte riktigt om mig själv längre....! -
Usch, förstår att du är less <3 så tröttsamt att hela tiden få höra att allt är normalt och allt kommer vara så bra, bara för att komma dit och få ett hoppsan! Ni får vänta ytterligare lite till!LLW skrev 2018-08-02 11:47:28 följande:
Precis hemkommen från första mötet på ivf-kliniken. Kunde inte sova alls på natten..
Fick träffa läkaren som gick igenom våra olika provsvar mer noggrant än vad första läkaren gjort under utredningen. Fick veta att mannens prover var precis på gränsen till normala. Stor lättnad för honom som trott att det var mycket sämre.
Ska göra korta protokollet, han kollade äggblåsor och såg att jag hade normalt antal.
Allt hade varit jättesmidigt om det inte varit för att jag gjorde cellprovtagning i maj (inte i samband med utredningen utan den vanliga man går på) och fått svar att jag har lätta cellförändringar.
För 4 veckor sen när jag fick svaret ringde jag direkt till sjukhuset och frågade om jag skulle komma på ytterligare provtagning direkt eftersom vi skulle starta ivf. Fick som svar att det inte var nödvändigt utan att det kunde tas i efterhand.
Lite konstigt tyckte jag eftersom man skulle kontakta dom om man blev gravid.. men litade på att det skulle vara som de sa.
På kliniken idag fick jag veta att det inte alls stämmer. De påbörjar ingen behandling förens cellförändringarna är utredda. Så nu får jag vänta på att rmc ska kontakta cellprovtagningen och fixa tid. Så. Jävla. Onödigt. Jag hade på känn att det skulle strula, det var därför jag ringde och ville att de skulle kolla mig så fort som möjligt! Nu kommer vi inte kunna börja med ivf förens om ca 2 månader för att det först är väntetid och sen ska svaret utredas.
Jag blev jättebesviken och rätt less på läkaren som sa "det är ingen panik, ni är så unga" ja men vi har väntat så himla länge nu så att två månader till känns som en evighet, speciellt när vi trodde vi skulle få börja direkt! Nu ska vi gå igenom 2 misslyckanden till innan vi får sätta igång..
Väldigt blandade känslor. Ledsen för att det blev fel, men glad att det trots allt är igång. Hoppas verkligen jag får en tid snabbt. Det är ju så jobbigt att man måste anpassa sig till cykeln också, så att missar man med två dagar får man vänta en månad till..
Jaja, bara ställa in sig på att mensen kommer imorgon. Försöka se framåt.
Men skönt för dig/er att allt ändå är i rullning! -
Jag får mina spottings allt mellan en vecka innan mens till 3 dagar, dessutom har jag dem 2-3 dagar efter mens också - men det är nog mer vanligt tror jag. Får inga svar på vad det kan vara; har träffat 5 olika gynekologer de senaste året och ingen har egentligen brytt sig om det. Tills nu då, då det visade sig att jag hade spottings i de 4 veckor jag var gravid (vilket ju också är SÅÅÅ normalt) innan missfallet. Nu blev det iaf en notis i min journal om att jag vill få det utrett....LLW skrev 2018-07-31 08:08:13 följande:
När får du spotting? Jag har haft varje dag i en vecka innan mens senaste året. För två månader sen gjorde jag hysteroskopi där de tog bort en polyp, och efter det har jag endast haft spotting en enda dag innan mens.
Frågade också min läkare i vintras för jag tyckte att en vecka är lång tid, men hon sa att det inte var något konstigt. Men med tanke på att min lutealfas bara är 10-11 dagar så börjar ju spottingen 3 dagar efter ÄL. Kändes konstigt att det skulle kunna vara "normalt".
Fick svaret att det är möjligt att vi tas ur IVF-kön, så det känns ganska pissigt och hade jag kunnat önska hade jag aldrig plussat alls, eftersom jag nu kanske måste vänta ett år till. Orkar inte.