LillaLuna skrev 2019-03-11 07:36:58 följande:
Fick börja med sprutorna i lördags för IVF och... Jag är mest ledsen? Ledsen över att jag misslyckades på egen hand. Ledsen att det gått så lång tid och det inte finns några garantier. Samtidigt känner jag mig så otacksam och gnällig som tycker sprutorna är skitjobbiga att ta, som tycker det är jobbigt att behöva berätta på jobbet varför jag ska vara borta ganska mycket de närmaste två veckorna och förmodligen mer. Jobbar en timme från min klinik, så en kvarts UL innebär ca 3h borta från jobbet pga tågtiderna.... Känner jag bara gräver ner mig, och vad jag trodde skulle hjälpa bara ger ännu mer att tänka på och ha ångest över...
Blir det bättre? Ja, om jag blir gravid och får behålla antar jag. Men det känns så oerhört långt borta.
Har känt precis som du under mina två behandlingar. Misslyckad och ledsen för att det gått såhär långt. Sån jävla sorg för att jag var tvungen att hamna här. Varför kunde jag inte fått vara en av dom ?normala? människorna som blev gravida naturligt och aldrig behövde lära mig om ivf och allt vad det innebär?
Försökt mota bort de tankarna med att vara jävligt tacksam för den hjälp vi får här i Sverige. Det är inte många andra länder där de hjälper till lika mycket som här. Så ska jag nu vara barnlös är det ju ett bra land att vara det i typ.
Men det är just det där med att inte veta om man gör allt och tar alla sprutor förgäves som är tuffast. Att aldrig veta vad man kommer få för utgång. Men när allt kommer omkring så kommer vi ju fortsätta tills vi når målet. Hur jävla vidriga sprutorna och äggplock och allt runt om än är, så tar vi oss igenom det för att priset är så mycket större än smärtan på vägen dit. Jag tänker vara en av dom som lyckas. Så är det bara.
Hoppas att du finner lite styrka och kan släppa en del av sorgen, den är så tung att bära på <3
