Generaliserat ångestsyndrom (GAD)

Hej! Jo, efter det jag vet om generaliserat ångestsyndrom så tror jag i och med det du beskriver att du kanske kan ha det. Fast nu är ju jag så klart ingen expert dock, skulle jag väl inte påstå.

Men hur som helst så funderar jag för min del faktiskt också på om jag kan ha något i stil med GAD och jag känner igen mig lite i en del av det du beskriver.

Sen funderar jag också lite på om du även funderar på om du kanske kunde ha en lindrig form av någon annan funktionsnedsättning, typ högfungerande autism eller ADHD? Det behöver ju inte alls vara säkert att du har, men bara en tanke.

Kram <3

Heej! Tack för att du svarade! <3

Får man fråga på vilket sätt du känner av din potentiella GAD?

Angående andra diagnoser skulle det inte förvåna mig. Är i perioder mer introvert, något som gestaltar sig i att jag känner mig avskärmad från andra, har svårt för ögonkontakt och även för att visa empati för andra. Jag kan känna mig på bra humör när jag är hemma men blir sen när jag kommer ut helt sluter jag mig. Jag själv skulle kalla mig själv för känslomänniska medan andra kanske hade beskrivit mig som avtrubbad t ex.

När jag pratat med vänner om hur jag upplever att "allt är en ständig kamp" för mig får jag ingen igenkänning från dem överhuvudtaget. Det känns snarare som om de inte förstår mig och tycker att jag ska rycka upp mig och "bara öppna de där räkningarna, ringa det där samtalet, gå ner i tvättstugan" etc.

Bäst att begära psykologkontakt och utredning. Man kan ju få hjälp varför lida i onödan. Ta tag i det för det borde vara en prioritet.

Jag lider periodvis av mer eller mindre ångest. Tror jag har gad, fick det som diagnos av en läkare .

Efteråt när ja gick hos psykolog mådde jag bättre och då sa hon att jag inte hade gad men jag hade identitetsproblem. En liten liten diagnos om känslan av att inte höra hemma någonstans. Har utländsk bakgrund.

Jag tror dock ja har gad.

Jag har inte reflekterat över att det kan vara en diagnos förrän nu utan bara antagit att det är "sån jag är", även om det alltid legat i bakhuvudet att det såklart kan finnas en diagnos. Därav har jag inte sökt hjälp för just detta innan utan enbart när ångesten tagit över helt. Men ja det vore väl egentligen det bästa istället för att vänta tills den tar över igen. Haha.

Tråkigt är dock att jag bor i en liten stad - känns om möjligt ännu mer tabulagt med diagnoser här och de tar en inte direkt på allvar inom landstinget (vilket är den enda hjälp att få). Har testat många av kuratorerna däruppe och det enda de har att säga är i princip att man ska ta en promenad.......

Hur gestaltar sig din GAD numera?

Men skit i vad folk säger. Dom behöver inte ens få reda på att du ev får nån diagnos.

Det kanske kan va inslag av social fobi? Det har jag också lätta inslag av. Eller iaf att ja blir obekväm på fester, mingel, nya situationer där man snabbt ska hitta folk att sitta och äta/fika med. Lite panik... vart hör jag hemma? Töntarna/coola kidsen? Det sittet kvar seb skoltiden. Alltid en känsla av mallplacering. Ser bra ut och är social o mon yrkesroll. Men ibland blir det jobbigt i olika situationer.

Har lärt mig den hårda vägen, fick en kris efter universitetet och tog antidepressiva mot ångest. Gick hos kurator . Men slutade med båda då jag tyckte det fick mig att tycka synd om mig själv och grubbla väldigt mkt. Hur jag är, varför jag har svårt att skaffa/bibehålla nya vänner. Otillräcklighet var ej nöjd med val av yrke 3.5 års studier "bortkastat". Mkt ångest över vad jag ville bli i livet.

Sen kom sen stora vändningen, min pappa blev sjuk i cancer, oerhört mkt ångest kring det. När han gick bort var jag tvungen att rannsaka mig själv och läka. Trött på att ha ångest och trött på att deppa... letade upp självhjälpsmetoder. Yoga, en tjej som heter Ali Kamenova finns på Youtube har massa gratis. Specifikt mot ångest. Hjälper mkt.

Mindfulness, ljudböcker, Spikmatta, meditatiobsmusik och inre arbete med mig själv har gjort att jag kan ha det i schack.

Får ångest av att min mamma är själv, ensam, känner mig själv otillräcklig och önskar jag kunde finnas där för henne men vi bor inte i samma stad.

Kan även få ångest av att jag vill byta jobb men är rädd för't. Min profession är det enda jag kan typ.

Sen är det väl att jag själv hat fått barn och inte känner mig bäst jämt, jag skulle kunna göra mer för mitt barn, leka, aktivera osv. Avvägningen mellan att ta hand om sig själv och sina behov samt finnas för andra. Många gånger kan jag bli handlingsförlamad av ångest. Jag vill ut och iväg och börja dagen men kommer inte igång. Då ger det jättemkt ångest att jag inte gjorde mer av dagen. Satt med telefonen fööör mkt osv

Vill tacka för din youtubelänk:) Jag läste inläggen här inne och fick för mig att klicka på din länk till yogan och blev så lycklig när jag såg vem tjejen var. Jag trillade över henne för ett par år sedan och blev helt förälskad i allt med denna kvinna. Lugnet, rösten, hennes närvaro, energi och hennes kropp. Tyvärr tappade jag bort henne och glömde vad hon hette och letat sedan dess.

Hon är ju sanslöst vacker och hennes kropp är min totala idealkropp;)))) Nu ska jag yoga med Ali hela kvällen och komma i form. Tack!

Okej, ser nu att jag formulerade mig lite dåligt. Jag skulle alltså inte bry mig om vad folk där jag bor eller om vad folk i min närhet skulle tycka om en eventuell diagnos. Det jag menade är att vården här känns lite mossig när det kommer till diagnotiserande och har en mer gammeldags syn på det hela. Detta tycker jag mycket på grund av att jag inte känt att de varit särskilt angelägna om att hjälpa mig med min tidigare problematik jag sökt för.

Tror faktiskt att yoga, mindfulness etc kan hjälpa mycket mot ångest och stress. Problemet för mig hade varit att bibehålla intresset för det såpass länge att det skulle hjälpt mig.

Känner igen mig mycket i det du beskriver att du känner.. tråkigt såklart att du har dessa känslor men ändå skönt att veta att man inte är ensam! :)

Ja det som hjälper är att tänka snälla tankar om sig själv och ge sig själv komplimanger. Jag försöker att sluta identifiera mig som "ångestmänniska" utan jag är jag och har ångest ibland . Det är en skillnad. Att inte stressa hjälper.

Jag trodde aldrig yoga skulle va nåt för mig innan jag hittade just den tjejen. Sök på "Ali kamenova- beginner headache backpain" så kommer det upp en video som lättar oerhört mkt på ångesten/spänningarna. Tar bara 20 minuter och jag lovar att du kommer fastna.

Yogafrälst: visst är hon underbar? Jag håller med om att hennes röst är så lugnande. Precis det man behöver för att komma i balans och harmoni . På sin Youtube kanal har hon även prat- videos där hon pratar om självacceptans, att släppa taget osv. Mkt filosofi... det behöver man. Hon är även aktiv på Instagram.

Tipsar även om NuMeditation på Youtube. En kanal med meditationsmusik.





För mig är oxå självhjälp/distraktion. Typ promenader och ljudböcker, städa, hypnosvideos bäst. Man slipper gå iväg till kurator och se sig som ett offer (säkert inte så för alla men jag bara.grävde ner mig ännu mer) medicin vill jag inte ta i onödan pga alla bieffekter.

Jag hamnar liksom i harmoni av allt ovan nämnt. det var längesen ångesten var så påtaglig så det högg i bröstet eller att jag får kippa efter andan. Tror allt sånt här tillsammans hjälpt .

Hej! Jag är diagnostiserad med GAD sedan 17 års ålder men jag har som du haft det sedan barnsben.

Jag är också diagnostiserad med reciditiv depression (återkommande djupa depressioner).

För mig har det hjälpt oerhört mycket att gå i terapi (har gått i 10 år totalt.)

Men största räddningen har blivit medicinering, kände mig som en försökskanin ett bra tag när alla olika ångestmediciner skulle prövas. Men sen skrev psykiatrikern motvilligt ut Lyrica (den är beroendeframkallande) och herregud vilken skillnad!! Kan hålla föredrag, har inte tentaångest, klarar sociala sammanhang, kan hantera min dagliga ångest och klarar till och med att både plugga på universitetet och ha ett extrajobb!

Ångesten har inte försvunnit helt, den blossar upp då och då, men där kommer terapin in, där får man verktyg för att hantera ångesten.

Bara att fråga på om du undrar något mer!

Fast, om man har en sjukdom, så kan det ju faktiskt vara bra om den blir diagnostiserad så att man kan få rätt medicin och/eller terapi. I alla fall enligt mig. Eftersom att TS inte har kunnat lösa sina problem på egen hand sen hon var liten. Då kanske man ska byta approach?

Lite som att säga att någon som har problem med sköldkörteln (och blir trött av det, symptom) inte ska gå och bli diagnostiserad för att få medicin, utan bara rycka upp sig.

Och man kan gå till kurator/socionom/psykolog via landstinget, så det är ju gratis! Och att prata om sina problem kan hjälpa, en terapeut hjälper dig att hitta verktyg för att klara vardagen, speciellt KBT-terapi som är det de ger mest nu, där man INTE ska fokusera på det förflutna utan fokusera på nuet, och hitta sätt att hantera sina känslor. Det är väl jättebra?

Eftersom ts har rädslor så kommer nog KBT hjälpa. Och såklart få hjälp och eventuellt diagnos.

Om ts har en diagnos så lider hen av den oavsett om hon får veta om den eller inte. Skillnaden blir att hen får hjälp.

Hen frågade efter andras perspektiv och sätt att se på sin gad eller eventiella gad. Så dryg mening skuggan " denna tråd gör mig mörkrädd" en psykodynamisk approach där man gräver ner sig och ältar det förflutna ger inte en ångestfylld människa ett skit mer än självömkan. Oftast har man så pass mkt vett innanför pannbenet att man kan lista ut varför man är på ett visst sätt. Dessutom är det ingen psykolog som vågar påstå du är såhär för att...

Man har dom.som ett bollplank och får själv svåra på sina egna frågor.

Tycker inte det är rättvist att påstå att jag vill få dig att se ut som en idiot för att jag skrev en åsikt som skiljde sig från din och skrev varför jag tyckte så.

Rätt medicin är något en psykiatriker får avgöra, och man behöver inte nödvändigtvis äta mediciner heller såklart, som sagt, det överlåter jag till proffsen.

Du får ha vilka åsikter du vill om medicin, men jag litar mer på forskarna. Det kan ha med att göra med min personliga erfarenhet av medicin såklart. Jag kan med 100 % säkerhet tyvärr säga att jag inte levt idag utan de mediciner jag fått. Inte en tvekan!

KBT är bara en form av psykoterapi...

Den kan förklaras såhär (taget från internet)

KBT, kognitiv beteendeterapi, är en psykoterapeutisk behandlingsmetod som innebär att man arbetar med att förändra tankar, känslor och handlingsmönster som inte är välfungerande och därför leder till psykiskt illabefinnande. KBT innefattar både kognitiv terapi och beteendeterapi.

KBT är en strukturerad, aktiv och insiktsbefrämjande psykoterapi som är mer inriktad på nuet och på framtiden än på det förflutna.

Och nej, preglabinet hjälper mig att komma till en punkt då jag mår bra nog att orka jobba med att hitta sätt att tackla och hantera ångesten, sedan trappar man ner :)