Generaliserat ångestsyndrom (GAD)

Jag har börjat fundera om jag kan ha GAD. Tänkte börja med att beskriva min ångestproblematik jag haft genom åren i korta drag för att sedan beskriva hur läget ser ut just nu. Jag har fullt förstående för att ingen här kan fastställa en diagnos genom att enbart läsa detta utan är ute efter feedback, goda råd eller bara lite stöttning i att slippa känna mig ensam.

Under mina yngre år fram till årskurs 4-5:

Separationsångest från mamma, bad henne ofta ljuga och säga att jag inte kunde när kompisar ringde och ville ses.

Stor rädsla för att sova borta.

Var ofta rädd att det skulle bli krig när jag var i skolan och att mina föräldrar då skulle dö.

Grät hysterisk varje dag efter skolan när jag skulle till fritids, ofta såpass att fröknarna fick skicka mig till min mammas jobb.

Gick hos kurator.

Mörkrädd och rädd för djupt vatten.

Från högstadiet upp till gymnasiet:

Undvek att ta beslut utan svarade alltid "kanske" pga beslutstagande gav och ger mig ångest.

Fortfarande mörkrädd och rädd för vatten. Vågade knappt köra min moped hem på kvällen.

Koncentrationssvårigheter.

Gick hos skolkurator för att sedan börja gå hos kurator på Landsstinget.

Riktig depression 3e året i gymnasiet och 2-3 år efter detta.

Problem med att se saker positivt.

Problem med ilska.

Nutid: (Är idag 27 år gammal)

Svårt att ta itu med saker.

Får ångest av att svara i telefon, på mejl och att betala räkningar. Till den grad att jag periodvis nästan undviker detta helt. (Dock aldrig så jag drar på mig riktiga ekonomiska problem bör tilläggas)

Har inte gått längre sträckor när det är mörkt ute själv på ca 3 år.

Undviker att ta bilen längre sträckor nu på vintern då det är mörkt och halt och att jag säkert krockar eller kör av vägen.

Kan inte sova själv utan en lampa tänd.

Kan inte gå ner i tvättstugan själv, varken dag eller nattetid.

Tänker att jag eller min familj antingen redan har eller kommer att få cancer eller annan sjukdom.

Känner alltid rastlöshet och oro vilket resulterar i att jag alltid vilar men aldrig blir pigg.

Är aningen pessimistisk. Ser bara hinder när det kommer till mitt liv vilket hindrar mig från att t ex utbilda mig, flytta, resa etc.

Trivs inte med att jobba även om jag är bra på det. Får ångest och panik av att "tillhöra någon annan".

Dödsångest på kvällen.

Varje dag tänker jag att "idag ska jag göra det och det och det" men det blir sällan av pga kroppen är som fastkedjad.

Bör tillägga att jag som person utåt sett är fullt fungerande.

Är det någon annan som känner likadant?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2018-01-10 11:56
Ber om ursäkt för ett rörigt inlägg, det är mitt första ????

Hannibananni

Äldre 10 Jan 18:17

#2

Heej! Tack för att du svarade! <3

Får man fråga på vilket sätt du känner av din potentiella GAD?

Angående andra diagnoser skulle det inte förvåna mig. Är i perioder mer introvert, något som gestaltar sig i att jag känner mig avskärmad från andra, har svårt för ögonkontakt och även för att visa empati för andra. Jag kan känna mig på bra humör när jag är hemma men blir sen när jag kommer ut helt sluter jag mig. Jag själv skulle kalla mig själv för känslomänniska medan andra kanske hade beskrivit mig som avtrubbad t ex.

När jag pratat med vänner om hur jag upplever att "allt är en ständig kamp" för mig får jag ingen igenkänning från dem överhuvudtaget. Det känns snarare som om de inte förstår mig och tycker att jag ska rycka upp mig och "bara öppna de där räkningarna, ringa det där samtalet, gå ner i tvättstugan" etc.

Hannibananni

Äldre 10 Jan 21:12

#4

Jag har inte reflekterat över att det kan vara en diagnos förrän nu utan bara antagit att det är "sån jag är", även om det alltid legat i bakhuvudet att det såklart kan finnas en diagnos. Därav har jag inte sökt hjälp för just detta innan utan enbart när ångesten tagit över helt. Men ja det vore väl egentligen det bästa istället för att vänta tills den tar över igen. Haha.

Tråkigt är dock att jag bor i en liten stad - känns om möjligt ännu mer tabulagt med diagnoser här och de tar en inte direkt på allvar inom landstinget (vilket är den enda hjälp att få). Har testat många av kuratorerna däruppe och det enda de har att säga är i princip att man ska ta en promenad.......

Hur gestaltar sig din GAD numera?

Hannibananni

Äldre 10 Jan 23:10

#7

wildflowers skrev 2018-01-10 21:52:02 följande:

Men skit i vad folk säger. Dom behöver inte ens få reda på att du ev får nån diagnos.

Det kanske kan va inslag av social fobi? Det har jag också lätta inslag av. Eller iaf att ja blir obekväm på fester, mingel, nya situationer där man snabbt ska hitta folk att sitta och äta/fika med. Lite panik... vart hör jag hemma? Töntarna/coola kidsen? Det sittet kvar seb skoltiden. Alltid en känsla av mallplacering. Ser bra ut och är social o mon yrkesroll. Men ibland blir det jobbigt i olika situationer.

Har lärt mig den hårda vägen, fick en kris efter universitetet och tog antidepressiva mot ångest. Gick hos kurator . Men slutade med båda då jag tyckte det fick mig att tycka synd om mig själv och grubbla väldigt mkt. Hur jag är, varför jag har svårt att skaffa/bibehålla nya vänner. Otillräcklighet var ej nöjd med val av yrke 3.5 års studier "bortkastat". Mkt ångest över vad jag ville bli i livet.

Sen kom sen stora vändningen, min pappa blev sjuk i cancer, oerhört mkt ångest kring det. När han gick bort var jag tvungen att rannsaka mig själv och läka. Trött på att ha ångest och trött på att deppa... letade upp självhjälpsmetoder. Yoga, en tjej som heter Ali Kamenova finns på Youtube har massa gratis. Specifikt mot ångest. Hjälper mkt.

Mindfulness, ljudböcker, Spikmatta, meditatiobsmusik och inre arbete med mig själv har gjort att jag kan ha det i schack.

Får ångest av att min mamma är själv, ensam, känner mig själv otillräcklig och önskar jag kunde finnas där för henne men vi bor inte i samma stad.

Kan även få ångest av att jag vill byta jobb men är rädd för't. Min profession är det enda jag kan typ.

Sen är det väl att jag själv hat fått barn och inte känner mig bäst jämt, jag skulle kunna göra mer för mitt barn, leka, aktivera osv. Avvägningen mellan att ta hand om sig själv och sina behov samt finnas för andra. Många gånger kan jag bli handlingsförlamad av ångest. Jag vill ut och iväg och börja dagen men kommer inte igång. Då ger det jättemkt ångest att jag inte gjorde mer av dagen. Satt med telefonen fööör mkt osv

Okej, ser nu att jag formulerade mig lite dåligt. Jag skulle alltså inte bry mig om vad folk där jag bor eller om vad folk i min närhet skulle tycka om en eventuell diagnos. Det jag menade är att vården här känns lite mossig när det kommer till diagnotiserande och har en mer gammeldags syn på det hela. Detta tycker jag mycket på grund av att jag inte känt att de varit särskilt angelägna om att hjälpa mig med min tidigare problematik jag sökt för.

Tror faktiskt att yoga, mindfulness etc kan hjälpa mycket mot ångest och stress. Problemet för mig hade varit att bibehålla intresset för det såpass länge att det skulle hjälpt mig.

Känner igen mig mycket i det du beskriver att du känner.. tråkigt såklart att du har dessa känslor men ändå skönt att veta att man inte är ensam! :)

Generaliserat ångestsyndrom (GAD)

INNEHÅLL